Ett släptåg med värme

Ehm...ärligt talat så har jag faktiskt lite svårt att visualisera mig ett släptåg med värme. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Rubrikavdelningen får se till att skärpa sig.

Nåja. Ett säkert vårtecken är när man börjar se folk med solglasögon. Inte bara där solen finns utan lite överallt. I butiker, väntrum, skolsalar...ptja, ni fattar. I dessa fall bärs solglasögonen ofta av hondjur med krympta skinnjackor, leggings, jättelånga t-shirtar och stora örhängen. För att inte tala om själva solglasögonen. Jag tror nästan att vi behöver ett nytt namn med tanke på storleken. Ansiktsglasögon. Just det. De täcker inte bara ögonen utan även ansiktet.

Det här storleksfenomenet gäller även handväskorna. De täcker förvisso inte ansiktet men de tar upp dubbelt så mycket plats om bäraren. Således känns termen handväska väldigt förlegad. Skitstor väska låter bättre. Tillräckligt stor för att rymma den utrustning som en amerikansk fotbollsspelare har på sig. Men nu ska vi inte vara sådana. Jag är ju som bekant inte den som är den. Någonstans känns det ändå väldigt fel och alldeles för medvetet att faktiskt bry sig om vad folk har på sig och bär runt på. Det gör jag inte heller, åtminstone inte i den grad jag försöker påskina. Fast det är kul att skriva om.

Och nu har hela tanken med den här texten försvunnit totalt. Jag ville ju välkoma våren med en poetisk text om hur värmen sakta kommer åter. Både rubrik- och textavdelningen på den här skutan kan räkna med en rejäl kölhalning efter kvällsmaten.