Livets karusell har inga discolampor

Livets karusell är ingen vanlig karusell. Den går aldrig sönder, den har inga blinkande discolampor och den spelar ingen klatschig dunkadunka-musik. Faktum är att liknelsen med en karusell är förbannat långsökt och pretentiös men strunt samma, jag är trots allt inte först med att göra den.

Åkbandet får vi redan på BB i form av en blå ID-bricka. Vem fasen behöver en ID-bricka på en karusell förresten? Idiotiskt. Jag ska ju bara ligga här och se söt ut, låtsas bli glad när någon lyfter upp mig och skrika när jag är hungrig. Piece of cake. Sedan bär det iväg. Och snabbt går det. Hem till tryggheten och sova lite, krypa runt på golvet, riva ner några vaser och ta sina första stapplande steg. Snart är man på dagis där det kryllar av andra odrägliga ungar och någon som heter Stefan vars mål i livet verkar vara att alltid roffa åt sig älsklingskritan. Jag hade faktiskt paxat den blåa.

På sjätte varvet är det dags att börja skolan, eller i alla fall något som är tänkt att förbereda oss inför vår akademiska karriär. Vi lekte mest ryska posten, matade fiskarna i akvariet med tvål och gungade. Men det gick rätt bra ändå. Efter det finns det ingen återvändo, nio långa varv med obligatorisk grundskola och sedan ytterligare tre varv med ett nästan lika obligatoriskt gymnasium. Det är lätt att bli snurr i huvudet om man föreställer sig alla varv innan man ens har börjat åka. Tyvärr är jag ganska bra på att göra det men så känner jag mig också yr för jämnan.

Varven går alltid fortare än vad man tror även om det kan kännas segt vissa gånger. På biologilektionerna stod tiden stilla, bokstavligt talat. De uttjänta batterierna i klockan hade säkert ett finger med i spelet men den utgjorde åtminstone en väldigt talande metafor.

Ibland hoppar det på nya resenärer med nya åkband, ibland hoppar några av och ibland hoppar några av alldeles för tidigt. Vi kan inte påverka riktningen och vi kan omöjligt stoppa den, vi ska alla hoppa av för eller senare. Här skulle jag kunna skriva något om att det viktigaste är att försöka ha roligt så länge karusellen snurrar men det vore bara dumt. Vi kan omöjligt ha roligt hela tiden, utan yin finns inget yang.

Den där killen som sköter karusellen lär ha en jävligt tråkig attityd vid det här laget vilket är fullt förståeligt. Han är som en blandning mellan Gud och Djävulen och roar sig med att inverka på resenärernas liv. Karusellkillen är cynisk och avtrubbad, han ger inga falska förhoppningar eller förlåter folk för deras synder. Sådant får man fixa själv.

Fan, jag vill åka radiobilar istället.