Ugh. Jag går i ide nu för en vecka eller så. Av någon anledning fick jag för mig att resa iväg till Prag med en desillusionerad kompis (jag skriver bara så för att jag vet att kompisen läser). Tanken var nog mest att fly från allt det jobbiga innan skolan börjar på allvar igen. Då är det full fart som gäller. Men jag lovar att leverera en utförlig redogörelse för mina förehavanden i Kafkas födelsestad. Fast kanske inte riktigt i samma klass som Franz själv.
Det är den tjugoförsta juli och allt känns overkligt. Jag är tillbaka i skolan efter två veckors ledighet och har idag lämnat in ett utkast av mitt slutarbete. Om ungefär fjorton veckor ska jag vara färdig. Utbildad kock. För drygt ett halvår sedan visste jag inte att det fanns gula morötter. Eller hur en köttbit känns när den är mediumstekt. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde hamna här, i ett svettigt restaurangkök fyllt med frågvisa elever och stressade lärare. Vad hände med universitetet? Jag läste psykologi ju. Fast dem karriärstankarna hamnade visst i papperskorgen. Visst, det var kul men inget jag vill syssla med på lång sikt. För tillfället är det mat som gäller. Det går visst rätt bra för mig, men jag vet inte vad vill längre. Jag har kört in i en betongvägg. Och blivit rövknullad av Godzilla. Som vanligt alltså.
Nu är vi i alla fall där. Snart. I slutet av en hittills håglös sommar, alldeles till vänster om en oförutsägbar höst. Jag hade planerat att tänka över min framtid under ledigheten. Det gick inte så bra. Jag vet inte om det beror på att jag är jävligt dålig på att tänka eller om jag äter för mycket bullar. Men jag skyller på bullarna. Det är lättast så. Ord står mot tystnad från bullarna med pärlsocker där borta i hörnet. Sug på den du, Leif Silbersky.
Om knappt två veckor kommer jag att stå på den där bron och skrika ut inövade tjeckiska fraser efter att ha nappat på ett erbjudande om tömning av öltunnor.
Jednou dvanáctku prosím! Štastnou cestu! Mnoho štěstí!
Jag förlorade. Min bror har tagit körkort. Själv är jag kvar i "Jovisst jag håller på men har jag har så mycket annat att göra just nu"-stadiet. Å andra sidan är han faktiskt sex år äldre än mig, varför det borde finnas en viss prestige i att knipa det före 27 års ålder. En prestige som också ökar ju tidigare körkortet hamnar i min hand. Det är bara synd att jag har så mycket att göra just nu.
Nora är en sådan där liten stad. Ni vet en sådan där charmig småstad där det råder en viss "alla känner alla"-mentalitet. Att det är en liten stad kännetecknas också av utbudet på nöjen och evenemang. Det händer helt enkelt inte så mycket vilket förstås är helt i sin ordning eftersom det hör till den där charmiga småstadsimagen. Men när det väl händer något, som att artister som har varit med på TV kommer hit och uppträder, så går folk man ur huse för att få en glimt av stjärnglansen som egentligen inte är särskilt glansig.
Givetvis finns det även alkoholhaltiga drycker med i spelet, och rätt vad det är så står den där tjejen som jobbar i kassan på ICA och åmar sig på dansgolvet. I baren hänger han från spelbutiken och dricker utspädd öl i en plastmugg. Han funderar på om inte den där tjejen minsann verkar vara lite intresserad ändå. Fast innan han vågar äntra dansgolvet sveper han fem lakritsshots och förvandlas till en komplett hunk. I hans egna ögon vill säga. Det sluddriga talet och de sneda stegen vittnar om något helt annat, något som den stackars tjejen också får ta del av. Och kvällen slutar i en blomrabatt, vars ägare jobbar som frisör och heter Anja.
En av våra grannar har dött. Allan hette han visst. Han var rätt gammal. Jag minns inte att vi någonsin har hälsat på varandra. Det blev liksom aldrig av. Och nu är det för sent. Inte för att jag bryr mig. Jag tvivlar på att han skulle ha gjort det om jag hade kolat vippen. Uppmärksamheten riktar jag istället till en eventuell ny husägare. Tänk om det flyttar in ett gäng 20-åriga fotomodeller som solar topless varje dag, trots att det inte är någon sol? Eller hela landslaget från fotbolls-VM 94? Hur coolt vore inte det på en skala? Mycket coolare än Allan i alla fall (inget personligt menat).
Jag lever ett dubbelliv. Eller snarare trippelliv med tanke på att jag har två bloggar. Det tredje livet handlar om min roll som skribent på en ungdomssida. Hittills har jag inte varit särskilt aktiv och jag kan inte garantera att jag kommer bli mer aktiv i framtiden även om jag verkligen vill det. För idéer har jag. Det är mest gnistan som saknas. Än så länge har jag bara skrivit en text som inte finns i bloggen men förhoppningsvis blir det ändring på det. Jag vill helst hålla det separat för att inte fastna i en viss typ av skrivande.
Orsaken till varför jag valt att bli skribent är att jag vill nå en större publik och därmed bredda möjligheten till att få kritik på det jag gör. Att läsarna till största del utgörs av 15-åringar är ju en annan femma.
Nu är mitt liv som skribent inte lika hemligt längre:
http://ungdomar.se/text.php?value_id=118680
Jag åt just upp ett helt paket med Vienetta-glass. Och jag som trodde att jag hade vuxit ifrån sådana infall. Tydligen inte.
