Uppvaknandet

Blodet pulserar i takt med den dunkande värken i huvudet, ett huvud som för övrigt tycks vara utbytt mot en medicinboll. Jag gör ett tröttsamt försök att öppna ögonen men ögonlocken sitter fast. Linserna har nog varit i lite för länge. Jag sträcker sakta upp handen mot håret och känner något klibbigt. Tuggummi, förmodligen Stimorol. Det är skönt att ha ett minne från en kväll vars händelseförlopp i övrigt är belagt med ett diffust mörker.

Ögonlocken börjar äntligen att släppa. Solstrålar letar sig in mellan persiennerna som inte riktigt lyckas göra sitt jobb och fåglarna kvittrar i 5.1-ljud. Det är sommaren som står för dörren, och den är fan inte välkommen. Inte idag i alla fall.

Bredvid sängen står en rullator. Den är brun med svarta handtag, gråa hjul och en rejält tilltagen korg. Har jag idkat älskog med en dam som överlevt andra världskriget? Hmm, nej, sängen känns tom och det ligger ingen på golvet. Men vart tusan kommer rullatorn ifrån? Mitt samvete grusas av tanken på att en människa av äldre sort inte kan ta sig till bingohallen. Jag försöker verkligen att tänka, men det går inte. Dunkandet i huvudet fortsätter utan nåd och tankarna får inget fäste.

Är det nu jag ska lova mig själv att aldrig dricka mer? Hah, knappast, det slutade jag med förra året. Jag kollar på klockan, den korta visaren står på tolv och den något längre och smalare visaren har hunnit till siffran fyra. Tjugo över tolv alltså. Och jag som skulle gå upp tidigt för att ta tillvara på dagen och allt det där.

Jag ligger kvar i sängen. Bara en liten stund till, bara lite.