Jag har också...

...en trollflöjt men den är det fan ingen som vill visa på TV.

Tyst = intelligent och duktig?

Fuck no. Det tycks vara en förutfattad mening som åtminstone existerar lite här och var, men som saknar all form av substans. Jag kan tänka mig att syftet är att ingjuta något slags självförtroende genom att måla på egenskaper som ska kompensera för tystheten. Det har nämligen hänt mig fler än en gång. Alldeles nyligen till och med. Om jag hade varit intelligent på ett klassiskt vis skulle jag säkerligen ha pluggat till arkitekt vid det här laget. Men det gör jag inte. Mina betyg räcker inte till, mitt högskoleprov räcker inte till och min oförmåga att förstå mer avancerade former av logik och att se helheter sätter liksom stopp för dylika karriärsplaner.

Jag är en abstrakt, kvasiintellektuell drömmare. That's it. Fast det räcker ganska bra det med.

Tidsoptimist

Jag är utan tvekan en sann tidsoptimist. Trots flera försök att ta mig ifrån träsket med alldeles för snålt tilltagna tidsramar så fortsätter jag ändå att springa efter bussarna med andan i halsen. Varför?. Jag vet inte. Tillfredsställelse kanske. Tillfredsställelsen som man får genom att precis hinna med den där bussen eller det där tåget, och samtidigt veta att många andra har stått och väntat ute i kylan i 10-15 minuter för att vara på den säkra sidan. Tyvärr är det inte lika positivt när det kommer till prov och inlämningsuppgifter. Det blir mest halvdant och halvtaskigt när man är ute i sista minuten. Ett visst mått av potential försvinner ju förstås i stressen som blir, något som ibland kan krocka med mina mer eller mindre perfektionistiska tendenser.

Den eviga frågan:

Varför är du så tyst?

Den eviga motfrågan:
Varför pratar du så mycket?

Touché.

Ge mig en stor stekpanna...

...så att jag kan slå den i huvudet på Jambas VD. Schmick, schmock, schmuck! Och för endast 90kr om dagen kan du få Jambas VDs sista kvidanden som ringsignal.

Back on track

Med mitt första inlägg i december ser jag även till att kamma hem en guldmedalj i kategorin "mest klichéaktiga rubrik". Texttorkan är förhoppningsvis över, nu är det bara tiden som inte riktigt räcker till. Jag känner mig stundtals som en vandrande zombie. En riktig stekosdoftande knegarzombie som tänker på mat 24 timmar om dygnet. Jag arbetar med mat, läser böcker om mat och drömmer om mat. Och då har jag ändå 45 veckor kvar av utbildningen.

Hittills så har det faktiskt känts väldigt rätt. Fast samtidigt kan jag inte släppa tanken om att bli något mer än "bara" kock. Läsa på universitet och skaffa en fin examen för att bli en av alla de där som har en akademisk utbildning. Samt leva ett typiskt studentliv och bli fullständigt institutionaliserad för att sedan få en chock när livet knackar på ryggen. Men det är förstås inte för sent att gå igenom den biten också, trots att man tycker sig bli gammal väldigt fort. Något som får mig att fundera på om det kanske inte var lite väl förhastat att teckna ett medlemskap i PRO.

På fredag har jag skrivit upp mig för att jobba på det första julbordet. Jag börjar 07.15 och slutar någonstans runt 24.00. Efter det tänker jag sätta mig på MM-baren, dricka mig full och spy lite av utmattning på bussen hem. Det låter inte alls tragiskt eller så.

Att ta tag i det där som kallas för "livet"

Jag tror nästan att jag har lyckats med det faktiskt. Att ta tag i mitt liv alltså. Jag börjar nästan se ett ljus någonstans där borta i tunneln. Förhoppningsvis kan jag nå ljuset utan att släcka det och komma dit med höga omdömen från kockutbildningen. Annars skulle tiden mest kännas bortkastad. I mitten av december ska jag träffa en talskrynklare och det närmaste kvartalet ska jag käka antibiotika för att bekämpa röda prickar. Det enda som fattas är att reparera min skrivsvacka, hur nu det ska gå till. Mer sömn kanske? Och en stor glasstårta. Eller njäe, då hamnar jag bara ännu längre ifrån mitt Brad Pitt-ideal.

Social busshållsplats

Jag har påträffat något så ovanligt som en busshållsplats där väntande människor faktiskt pratar med varandra. Trots att de aldrig har haft någon kontakt i övrigt. Jag blir till och med hälsad på när jag masar mig in i busskuren vid 06.10-snåret. Att samtalsämnena rör sig kring väder, vinterdäck, juldekorationer och Lasse Kronér spelar ingen större roll. Det känns så främmande att chocken sitter kvar en bra bit efter att ändalykten har parkerats på ett grönt säte. Just det, av någon anledning är de tidiga morgonbussarna alltid av en äldre modell. En modell som säkert skulle kunna berätta om tider då maten var tvungen att ransoneras och om besvikna människor som inte fick någon färg i bilden trots att de dragit en nylonstrumpa över TV:n. Men nu kan ju bussar som bekant inte prata, och därför kommer deras historier om forna tider aldrig att kunna föras vidare. Det är inte utan att man blir lite rörd vid tanken.

Farliga killar

Ni vet hur det brukar snackas om att tjejer dras till farliga killar. Just definitionen av farlig är många gånger flytande, ibland räcker det med en tatuering och andra gånger så är killarna farliga på riktigt. Jag läste om en man som blivit dömd för att ha mördat sin hustru och sedan lyckades hitta en ny kvinna att gifta om sig med när han satt i fängelse. Om det var spänningen eller en vilja att förändra honom som lockade förtäljde inte historien, men det var uppenbarligen inte behovet av trygghet som behövde fyllas på. Man kan alltid undra vilka framtidsplaner som den här kvinnan hade i sitt huvud. Hade hon kanske tänkt sig att flytta ihop med denne man för att sedan skaffa barn?

Här är exempel på en konversation som kunde ha utspelat sig vid en eventuell ihopflyttning (det hade förmodligen också blivit hennes sista konversation):

-Gå och lägg dig du älskling. Jag ska bara gå ner i källaren och slipa knivarna så att jag kan stycka kött imorgon.
-Vadå för kött?
-Det är ett nytt slags kött, det sägs att det smakar som kyckling.
-Åh vad spännade, du är så romantisk och oberäknelig Bjarne!
-Javisst är jag det älskling! *Bjarne flinar stort och dreglar lite på tröjan*.

Godkänd

Jag blev lovordad av lärare och godkänd av Arbetsförmedlingen, så nu väntar ett år fyllt med stekos och straffkommenderingar till Renseriet. Jag går upp klockan 0500 och kommer hem vid 1730 vilket förklarar den minskade aktiviteten här på bloggen. Dessutom har jag gått med på att bli skribent hos en hemsida för ungdomar. Nu fattas det bara att jag börjar med boxning också men som vanligt är det nog bäst att ta en sak i taget.

På måndag börjar utbildningen officiellt som först består av 20 veckors grundutbildning i storkök samt á la carte. Sedan är det dags att välja inriktning och nu finns även möjligheten att välja en asiatisk inriktning, något som nästan känns lite lockande. I disken jobbar en man med stort B som har gjort en indelning över vilka lag i Elitserien som han hejar mest på. Han är som en väldigt seriös femåring instängd i en vuxen kropp och är en sådan där person som är omöjlig att tycka illa om.

Mitt i allt ståhej kan vackra hondjur skådas, ståendes vid vattendragen för att locka till sig blickar från mindre vackra handjur. Syftet tycks ofta vara att få dessa handjur att skära sig själva i fingrarna när blickarna vandrar iväg. Lyckligtvis har jag inte fallit offer för detta tilltag då jag tidigt genomskådade deras utstuderade plan. Istället smyger jag runt i bageriet och tjuvtittar mellan hyllorna samtidigt som jag kyler ner mig i svalen för att inte väcka några misstankar. Genialiskt.

musik: Band och artister som hemsöker min Ipod

Architecture In Helsinki, Black Sabbath, Boys Noize, Dirty Pretty Things, Faith No More, Flogging Molly, Foo Fighters, Frank Black (and the Catholics), Kaiser Chiefs, Kid Down, Kings Of Leon, Levellers, Lo-fi-fnk, Louis Armstrong, Mika, Muse, Okkervil River, Queens of the Stone Age, Reverend & The Makers, Sigur Ros, Skinny Puppy, The Paddingtons, The Cure, The Police, The View, Two Gallants, U2

Snälla pojkar får aldrig...

...pengar från Försäkringskassan. Man måste skicka in blanketter och hålla på och ringa och jävlas innan det händer något. Och då känner man sig allt annat än snäll.

Spådom

Jag spår att Aftonbladet inom en månad kommer att skriva en artikel om bilförare som blivit överraskade av blixthalka och snöoväder. Oddsen för att det ska bli kallt och börja snöa är ju trots allt väldigt låga under perioden november - februari.

När jag var liten...

...så trodde jag att:

Lasermannen hade gått runt och skjutit folk med lasergevär.

syrefattigt blod var blått.

handbromsen i bilen var en slags bromskloss som kördes ner i marken.

Afrika var ett land.

bussens stoppknapp var kopplad till bromsarna och att bussen skulle tvärnita om man tryckte på knappen.

...käkade jag röda godisar för att få superkrafter. Gröna och gula godisar blev man svag av.

...brukade jag låtsas att det stack ut ett långt svärd från bilen som kapade av alla vägstolpar.

Raggning

-Dina ögon är blåa precis som det klaraste av vattuflöden. Suget i din blick gör att jag, likt farliga strömmar som slukar jungfruliga flickor, dras in i en värld som får mig att inse hur skört livet är. När dina ögonlock stängs ser jag en bild av vågor som slår mot stranden. På vågorna surfar stora bruna björnar som skriker av hemlängtan. För björnarna vill inte surfa. Björnarna vill gå runt i skogen och äta bär och gnida sig mot träd när det kliar på ryggen. Björnarna vill åka hem. Nu. Var du tvungen att kidnappa björnarna och låsa in dem i dina ögon? Va? Var du tvungen att göra det? Jag hatar dig!

Framtidsångest

Jag lyckades övertyga AMS om att åtminstone få hoppa på den förberedande kockutbildningen för att se om jag passar. Självklart så kommer osäkerheten krypandes som ett brev på posten. Jag är precis som många andra sjukt osäker när det gäller framtiden. Innerst inne så vet jag inte vad jag vill och än mindre vad jag vill satsa på. Jag vet att jag inte vill bo hemma ett år till, det skulle jag bli galen av. Det enda som jag har kvar här i staden är i princip mina föräldrar. Samtidigt känns det inte hållbart att jobba 20 timmar extra i veckan när skoldagarna börjar klockan sju och slutar klockan fyra.

Arbetsförmedlaren frågade om det var jag själv som hade skrivit ansökan. "Nej, det är min katt som har skrivit den". Det svarade jag i och för sig inte men tanken fanns där. Jag tog det som en komplimang istället och sparade på drygheten. Tyvärr råkade jag kanske nämna att min dröm ligger någon annanstans än i att arbeta 12 timmar om dagen för en lön som inte riktigt är anpassad i relation tills arbetsbördan. Kockyrket ger, trots den ökade statusen, inte särskilt mycket deg i fickan. Minimilönen för en kock med sex års erfarenhet ligger på drygt 18000 före skatt brutto. OB ligger på 16,50 och fördubblas efter 01.00.

Å andra sidan är min tanke med kockyrket inte att bli rik. Jag vill ha bara ha något som jag kan luta mig tillbaka emot ifall mina drömmar får för sig att inte bli verklighet. Och att satsa på skrivandet redan nu känns inte som någon bra idé. Jag skulle tro att man utvecklas väldigt mycket när det kommer till perspektiv och insikter i unga år. Tillsammans med det så utvecklas förstås också skrivandet och tankarna bakom. Därmed inte sagt att en utbildning inte kan göra nytta. Det handlar mer om mognad än ålder men jag känner mig allt annat än mogen just nu.

Om kockutbildningen skiter sig har jag slut på idéer. Nästa anhalt; Norge?

Doh!

Jag beställde två tröjor från en internetbutik i torsdags. Idag fick jag ett mail om att paketet hade skickats. För att påminna min åderförkalkade hjärna om hur tröjorna jag beställt såg ut loggade jag in på kontot. Och såg då att en av tröjorna, efter min beställning, genomgått en prissänkning på sex pund. Tack för det kaffet! Å andra sidan dricker jag inte kaffe.

I december förra året besökte jag en läkare för att få en remiss till en logoped. Jag vet att väntetiderna kan vara långa men bestämde mig ändå för att ringa och kolla läget. Jag fick reda på att det inte ens fanns någon logoped på Logopedmottagningen i Lindesberg. Det är administrativ briljans när den är som bäst.

Tass

Varför?

Varför sitter aldrig jag i heta stolen när jag kan alla frågor upp till 225 000?. Och varför skulle jag åka ut på tredje frågan om jag väl fick chansen?. Murphys lag. Just det.

Nässpray i ögat

Ibland händer det faktiskt att jag läser sådana där små lappar som följer med mediciner och dylikt. Mest för att se om det finns några roliga bieffekter. Ofta förundras jag över de försiktighetsåtgärder som anges. När det gäller nässprayen ska man tänka på att undvika kontakt med ögonen. Jag hade svårt att förstå hur någon, utan uppsåt, skulle kunna få nässpray i ögat. Igår fick jag reda på hur. Men jag struntade i att skölja och än så länge är jag inte blnd...bilnd...blind.

Skräp i ögat

Dagens kom ihåg

Vita linnen och krossade tomater är ingen bra kombination.

Sökord

Det är alltid kul att se vilka sökord som gör att folk hamnar här men jag är inte säker på att det är just dessa som jag vill förknippas med:

"liten penis"
"mikropenis"
"extremt liten penis"
"finne i örat"
"naken sverige"
"porr filmer"
"finska bögar"
"gruppknullad tjej"

Det här med kroppsideal

Kroppsideal är ett minst sagt omdiskuterat ämne i dagens samhälle. En del av dem är rent av sjuka, exempelvis size zero som är jämförbar med XXS här i Sverige. Det enda positiva är att idealen kan få kändisar att käka barnmat för att gå ner i vikt. Givetvis finns det en allvarlig ton bakom barnmatsätandet som gör att bantningskarusellen blir snudd på tragikomisk.

Mitt eget kroppsideal lutar åt ett hälsosammare håll och bottnar nog mer i min perfektionism än i ytligheten i sig. Den slutsatsen är i och för sig inte helt riktig då vad som anses vara perfekt kan vara en subjektiv definition beroende på vad man eftersträvar. Vill man vara snabb och kvick är en stor kroppshydda ett klart minus. Är man däremot sugen på att knyta ett sidenband runt sin bål och sätta upp håret i en knut så blir det extra fläsket snarare till en fördel. För min egen del är det viktigaste att vara nöjd över mig själv och att ha en kropp som klarar av lite fysiska påfrestningar utan att falla ihop totalt. Definitionen av perfekt som jag har skapat i min hjärna kan väl liknas vid Brad Pitts karaktär i filmen "Fight Club", med något mindre muskler och synliga revben. Vilket betyder att jag, precis som många andra människor i vårt samhälle, påverkas av de ideal som medierna förespråkar.

Men just nu har jag större likheter med en hösäck än med Brad Pitt. Och inte blir det bättre av att det bakas kanelbullar till höger och vänster. Dags att byta ideal kanske? Alf är ju rätt cool. Fast en aningens hårig.

Mannen som kan tala med andar

"Mannen som kan tala med andar" är en amerikansk talkshow som kretsar kring en snubbe som säger sig kunna tala med andar. Publiken utgörs till 99% av kvinnor. I rest my case. Att jag själv som hastigast råkade slänga ett öga på programmet var givetvis en ren slump varför det således inte är något som kan användas emot mig.

En glasburk fylld med mynt

För ungefär två år sedan dog min farmor. Hon var den sista av mina far- och morföräldrar som gick i graven och förmodligen den som jag hade bäst kontakt med. Vi hade visserligen ingen nära relation i ordets rätta bemärkelse, men i förhållande till de andra var det ändå hon som stod ut från mängden. Jag har aldrig haft en nära relation med någon överhuvudtaget så något annat var väl inte att förvänta sig. Det har blivit bättre med tiden, fast ibland kan jag känna ångest över att jag inte var mer öppen redan från början. Hon hade så mycket att berätta och var godhjärtad som få, och allt jag klarade av var att utbyta artighetsfraser. Okej, inte enbart, men nästan.

Det sista året åkte hon in och ut från sjukhuset ganska mycket. Farmor var nog lite hypokondrisk av sig, men vissa åkommor var förstå tydligare än andra. Jag tror att hon gillade att omges av folk som pysslade om henne. Vem gör förresten inte det? Vi besökte henne så ofta vi kunde då resten av släkten bodde betydligt längre bort. Kontakten med hennes syster var heller inte alltid den bästa, men jag minns inte vad fejden handlade om. Dessutom hade farfar dött två år tidigare och hade innan dess varit både stum och förlamad sedan en lång tid tillbaka. De splittrades strax efter stroken. Det stora huset ute på landet byttes mot ålderdomshem och seniorboende. Farmor kunde hälsa på när hon kände för det och gjorde också det. Hon donade och pulade med dekorationer och blommor. Hon satt där bredvid sängen och höll honom i handen. Men farfar förändrades. Och det gjorde även deras relation. Under hela sitt vuxna liv hade han arbetat i skogen och jagat. Efter stroken klarade han knappt av att lyfta en kaffekopp och än mindre prata.

När jag såg honom i ögonen var tårarna sällan långt borta. Frustrationen och otillräckligheten genomsyrade hans blick så tydligt och märkbart. Han ville så mycket, men oavsett hur hårt han kämpade fanns det ingen möjlighet att det skulle bli som förr. Jag vet trots allt att vår närvaro hade betydelse. Han sken upp och drog på smilbanden. Han kunde också var sur, inåtvänd och vresig. Gråten fanns där den med, även om jag vet att han ville visa sig stark.

Ett par veckor innan farmor åkte in på sjukhuset för sista gången fick jag en glasburk som var fylld med mynt. Pappa hälsade på farmor själv en dag och hade med sig den hem. Jag har för mig att han skulle fixa lite med papper hos banken tillsammans med sin syster. Farmor hade fått ett nytt boende där det fanns mer hjälp att få och större gemenskap än i det lägenhetsboende som hon tidigare haft. Vi hann bara hälsa på där en gång. Och jag tackade aldrig för pengarna. Jag kom på det när vi hade gått ut till bilen men tänkte att jag kunde göra det nästa gång. Nästa gång ja. Nästa gång jag såg henne låg hon i en kista.

Tack för pengarna farmor.

Bilporr

Mode för män

Häromdagen stötte jag på ett nytt märke i fashionsfären och kände att jag bara tvungen tipsa om det. Glöm Viktor & Rolf, nu är det RogerKent som gäller. Precis som alltid var det ett par av plaggen som lyckades fånga mitt intresse lite extra sådär:

Kärleken är blind. Stundtals.

Chef school?

Framtidsplaner äro ständigt föränderliga. Jag har letat efter en karriär att satsa på, som går att ha där i bakfickan ifall mina storslagna drömmar visar sig vara just bara drömmar. Karaktären Chef i South Park är, i motsats till vad man skulle kunna kan tro, ingen större inspirationskälla för min egen del. Däremot råkar han ha ett yrke som befinner sig inom min intressesfär. Av en ren händelse så särar Arbetsförmedlingen lite extra på benen just nu under hösten. Det betyder att man kan få en betald utbildning tillsammans med ersättning för diverse levnadsutgifter. Och det händer ju inte varje torsdag.

Problemet är att utbildningen lätt kan bli ångestfylld. Jag börjar redan känna mig frustrerad över att bo hemma och som grädde på moset ges utbildningen i samma byggnad där jag spenderade min gymnasietid. Ett år till på samma plats som jag kämpade för att komma ifrån. Okej, så farligt var det faktiskt inte, men det kan man ju inte skriva högt. Nu är det förstås möjligt att jobba extra vid sidan av och om ersättningen är tillräckligt stor kanske det kan räcka till en lägenhet i Vivalla. Eller ett tält bredvid skjutbanan. Skillnaden är på sätt och vis ganska marginell.

Men först måste jag såklart författa ett smörigt brev för att överhuvudtaget kunna få en utbildningsplats.

"Hej, mitt namn är Jonas och jag vill bli kock. I min gastronomiska vardag är namn som Dafgårds, Findus och Billys Pan Pizza vanligt förekommande. Jag har ett diplom från Sibyllaskolan och har även praktiserat hos stadens bästa cateringfirma. Efter avslutad utbildning kan jag endast tänka mig att arbeta i Ludvika".

Ordning och reda

Jag hängde upp mina nycklar på väggen för att lättare kunna hålla reda på dem. Dagen efter fick jag leta efter nycklarna i en kvart.

Att läsa

Jag har tjatat en del om att jag vill utveckla mitt språkbruk så på ren impuls lånade jag hem "The complete short stories of Ernest Hemingway". 650 sidor på engelska. Då läsandet för min egen del har kommit av sig lite ställer mig tveksam till om jag kommer hinna vända på alla sidor innan lånetiden går ut. Men det är åtminstone en början. Dessutom en lätt och skönlitterär sådan.

Skulle jag lyckas kan det hända att jag ger mig in på tyngre saker, som Dostojevskij Kafka och Wilde. Mest för att se vad snacket handlar om. Jag har känsla av att jag inte riktigt ligger på rätt våglängd för att kunna ta till mig litteratur av mer skitnödig karaktär. Fast egentligen är det kanske det som jag behöver då jag har en tendens att vara väldigt subjektiv i språket.

Det visar sig inte minst i när det ska till att skrivas uppsatser. På universitetet fick jag rannsaka mitt språkbruk både en och två gånger. I jämförelse med äldre gruppmedlemmar känner jag mig nästan alltid som en elev på mellanstadiet. Därmed inte sagt att jag inte har något bidra med, men känslan är förstås mycket viktigare än vad som är logiskt och rationellt. I slutändan är det trots allt andras reflektioner och åsikter som gör att man verkligen utvecklas. Tyvärr ger jag nog intrycket av att vara så blyg och känslig att jag skulle rasa ihop om någon trampade på mina skosnören.

Positiv

Jag har börjat tänka mer positivt den senaste tiden och jag kan inte förstå varför. Egentligen har allt runt omkring blivit sämre jämfört med för ett år sedan. Jag är arbetslös, mer isolerad och har tappat bort mig själv totalt när det gäller framtidsplaner. Jag har flera tänkbara intressen att utveckla och idéer att följa men är rädd för att verkligen satsa på något. Tänk om det blir fel?

Ändå kan jag inte låta bli att känna mig positiv. Det måste vara den där svampen som växer bakom huset. Så är det nog.

Höstpanorama

musik: Mera nytt

Jag är alltid sen när det gäller nya band. Oh well.

The Fratellis - Flathead


The View - Wasted Little DJs

Home alone

Jag blir ensam hemma några dagar nästa vecka. Visserligen på bekostnad av att min mor ska opereras, men ändå. Varje gång jag blir ensam hemma påminns jag om hur otroligt skönt det vore att ha något eget. Att kunna baka pizza och spela Judas Priest på vrålhög volym. Samtidigt. Och strunta i att diska på en vecka bara för att man kan. Eller bjuda hem damer på te. För att sedan diskutera läget i världen och utbyta erfarenheter inom knypplandets ädla konst.

Nu hinner jag förmodligen inte med så mycket mer än att lyssna på Judas Priest. Jag bakade nämligen pizza igår och den lär räcka ett par dagar framåt sådär på en höft. Vilket gör att jag får betydligt mer tid över till att ägna mig åt karaktärsdanande aktiviteter. Men framförallt får jag mer tid över för att söka jobb. Jag är desperat, det finns inga gränser längre. Förutom att jag har telefonångest. Jag hatar att ringa, särskilt när jag vet att jag måste göra ett bra intryck. Jag funderar på att skaffa en sådan där röstförvrängare för att få bort fokuseringen på mitt egna tal. Risken är väl att jag låter som en galen mördare istället.

-Greenswood Telemarketing, Sandra.
-Hi Sandra. Are you having fun?
-err...who is this?
-I'm your worst nightmare. Don't hang up the phone or I will slit your boyfriends throat.
-Aaaaaa.....oh my god...please don't hurt him!
-Haha, I'm just kidding. I'm applying for the job your company announced in todays newspaper and I have some questions.
-Holy fuck, you're fucking pscyho. That's so not funny, I'm reporting you to the police. Don't ever contact me again.
-Hello? Sandra? Doh.

Prison Break säsong 3

-Alltså, vad ska vi göra med manuset? Vi står ju bara och stampar på samma ställe hela tiden.
-Kan vi inte slänga in en av dem i ett fängelse igen? Och tvinga honom att bryta sig ut?
-Jaaa där har vi det, skitbra Guran. Nu kan vi köra samma race en gång till och upprepa allt. Värdigt!

Bergsprängare

--------------------

Känns tryggt. Erfarenhet är meriterande men absolut inget krav.

-Jonas, stå kvar här så tar vi ut ett säkerhetsavstånd. Tryck på den röda knappen när vi säger till dig i walkie-talkien.
-Okej, jag väntar här då!

*boom*

-Fan Roffe, vi behöver en ny grabb som kan sköta sprängningen. Du får ringa till AMS den här gången.

Usch vad avtändande det är med tjejer som inte fixar grammatiken.

Jakten fortsätter...

...dock har den hittills varit väldigt fredlig. Vi har visserligen ett gevär i garderoben, men tyvärr är det ingen i familjen som har licens för det. Vilket betyder att det bara skulle orsaka massa intriger och hårdare straff om jag, gud förbjude, råkade hota en arbetsgivare. Därför låter jag än så länge bli med det. Den här veckan har jag dessutom en intervju inbokad samt ett möte. Egentligen är väl mötet också en intervju men eftersom mannen jag ska träffa kallade det för ett möte så vill inte jag vara sämre.

Jag är inne på det här med telemarketing igen. Förra gången gick det inte så bra men nu har jag lite mer kött på benen. Med andra ord vet jag att det enda som räknas är att blåljuga. Jag var inne på den linjen redan från början men jag kände mig ändå tvungen att klamra mig fast vid min idealiserade världsbild. Och som vanligt gick det åt skogen.

Mötet gäller en praktikplats som webbdesigner. Det låter betydligt mer lockande men tyvärr så ger det inte särskilt mycket deg i fickorna. På lång sikt kan det förstås vara vettigt med en referens från den branschen men på kort sikt vill jag bara ha pengar. Helst mycket. Och med sju timmars arbetsvecka.

Ytlighet

Att reflektera kring ytlighet är i våra dagar blott en sliten kliché. Vi kan gå till botten med dess mening och forma en ståndpunkt. Men i livet som vi lever är det sällan lika enkelt. Jag har själv valt att sluta tänka, och nöjer mig med att se. Om inte annat är det något som jag försöker intala mig. När jag vrider på kroppen, för att hitta den där perfekta hållningen, faller tanken platt till golvet. Jag är precis likadan, om inte mer.

Mina händer är stora utan att vara klumpiga. Armarna är breda, muskulösa, men absolut inte överdrivna. Håret är kort och längs kinderna sträcker sig en påtaglig skäggstubb. I sängen ligger hon med stort h. Förra veckan var det en annan hon som låg där, med h:et skrivet i pannan. Hon som ligger där nu frågar mig om hon är speciell. Detta eviga sökande efter bekräftelse, när vi innerst inne ändå är medvetna om det sanna svaret, som vi helst av allt döljer för oss själva. Men, jag är inte den som är den. "Självklart" svarar jag. Och visst fan är hon det, jag hade ju trots allt bara hunnit smutta på min whiskey innan vi begav oss.

Täcket döljer inte mer än det allra heligaste. Utan att värdera låter jag blicken vandra över det som syns. Magen tycks vid ett första ögonkast vara platt och nästan tanig men har givetvis sjunkit ihop då kroppen befinner sig i horisontalläge. I ljuset som letat sig in mellan persiennerna får överkroppen en gråblek ton och för ett ögonblick är jag övertygad om att det är en vaxdocka som jag vilar mina ögon på. Skillnaden kan emellertid verka försumbar, dock är det ändå något visst med värmen hos kvinnan som gör att jag väljer den senare. Brösten är förhållandevis små och toppiga. Runt dessa härliga mjölkproducerande skapelser sträcker sig det långa ljusa håret som ger en omfamnande, men falsk, känsla av trygghet.

Mitt i allt betraktande kan jag inte låta bli att tänka på hur det vore att inte längre kunna se. Det är trots allt inte våra egenskaper som är ytliga. Nej, ytligheten sitter i hur vi tolkar och uppfattar egenskaperna. Och där är det vi själva som är högst ansvariga. Inte för att jag bryr mig, det vore ju snudd på absurt. Den djupa filosofin lämnar jag åt mer bildade människor. Som han på våning fyra med blockflöjt och tomtebloss. Ja sanna mina ord, där har vi framtidens ledare.

musik: Nya upptäckter

Black Lips
Black Lips har sin rötter i det stora landet borta i väst och har varit aktivt sedan millennieskiftet. Musiken är en slags blandning av punk, industrial, blus och rock.


Okkervil River
Okkervil River kommer även dem från USA och har hittills producerat fem album, det senaste släpptes i augusti. Musiken lyckas ofta beröra och har en lättsam yta men kräver närvaro för att man verkligen ska kunna till sig den.

Ovanligt

Och jag som trodde att det var något som skedde var och varannan dag. Vilken tur att en doktorand som är specialiserad på älgar kan reda ut mina skeva föreställningar kring älgars beteende.

...

Alex Solman

Alex Shulman
Alex Kjolman
Alex Sulman
Alex Seoulman
Alex Soulman
Alex Sjalman
Alex Saukman
Alex Shifickduman
Alex Schuterman
Alex Schülman
Alex Schhh...nej, nu var det inte roligt längre.

Så funkar det!

"Så funkar det!" är en bokserie om hur diverse ting och varelser fungerar. Det finns också en programserie på Discovery Science som i den svenska översättningen har fått samma namn. Programmet handlar dock mer om hur produkter tillverkas, typ cd-skivor, tandpetare och plåster. Det tråkiga är att det aldrig görs några program eller böcker om hur fabrikerna byggs upp. Vi vet ju redan att större delen i tillverkningen av vanliga produkter sker via automatiserade processer där diverse robotar läser av, skär till och föser ner, vad det nu kan vara, i lådor. För det måste ju ändå finnas fabriker som tillverkar fabriker. Eller åtminstone tillverkar de delar som fabrikerna byggs upp med. Och vilken fabrik var det då som tillverkade fabriken som tillverkar fabriker?

Jag har en bra gissning om att det är människor inblandade någonstans i uppbyggnadsfasen av fabrikerna men det vore kul att faktiskt se hur det går till istället för att, för tionde gången, kolla på självgoda robotarmar som aldrig visar ett uns av trötthet.

Muslimer skäller på Sverige

Hela rondellhundskarusellen är redan ganska uttjatad. Och det var antagligen därför som ett par skitnödiga muslimer från Al-Qaida kände sig tvungna att dra iväg ett par mordhot för att kicka igång den igen. Nu tror jag inte att dessa fanatiska muslimer är mer skitnödiga än andra muslimer, men uppenbarligen så har de något uppstoppat där bak. För dem har det blivit mer av en principsak och jag skulle tro att de trivs alldeles utmärkt när de får chansen att utöva makt och fördöma andra. Det roligaste är att ett europeiskt råd för muslimer planerar att utropa en så kallad motfatwa som fördömer mordhoten. Uttrycket "ringar på vattnet" hamnar nästan lite i underkant.

Resten av muslimerna som inte har något uppstoppat där bak är nog inte lika glada i hågen. I media är det många olika sidor som kommer till tals. En del muslimer bryr sig inte, andra känner sig kränkta men vill debattera fredligt och en tredje grupp är pissarga och kräver lagändringar. Den vanligaste bilden som etsar sig fast på näthinnan är dock flaggbränningarna. Dansandet kring elden och alla maniska blickar. Ett helt land som fördöms på grund av en bild på en profet. Som inte får avbildas enligt religionen Islam. Samtidigt blir en stor grupp människor belagda med en orättvis och stereotyp framställning.

Irans utrikesminister hävdade att en miljard muslimer blivit sårade av detta tilltag. Om Islam istället hade haft ett tusental anhängare tvivlar jag på att någon hade lyssnat. Då skulle Islam bara ha varit en av alla dussintals knäppa sekter som alla skrattar åt men samtidigt ägnar en allvarsam tanke över hur man kan bli så hjärntvättad. Vilket också kan appliceras på de flesta religioner och livsåskådningar. Även anhängare av evolutionsteorin.

Poängen är att det är lätt att hamna i kläm oavsett vilken tro på livet man har. Jag kan tycka att det är helt befängt att påstå att vi människor är skapade av en Gud och att dessutom viga hela sitt liv åt tusentals år gamla skrifter. Jag kan heller inte föreställa mig hur det skulle vara att växa upp med en sådan livssyn, något som säkerligen är ömsesidigt. Därmed inte sagt att jag inte respekterar religiösa människor, så länge respekten är, just det, ömsesidig.

Jävligt rakryggat

Säg som det är istället. Jag suger. Och ni suger också för den delen!. Dessutom hatar jag när folk slänger in stora bokstäver när de refererar till personer. Du, Dig Ni, Vi, Oss. Aaargh!

In your face, psykologidoktorand!

Psykologidoktoranden med flanellskjorta orerade vilt och brett om att det krävdes 110 timmars studietid för att klara av kursen. Jag reducerade antalet timmar till knappt 10 och klarade mig galant. Visserligen är studietiden alltid överdriven och omtentorna alltid lättare men det var ändå första gången jag skrev den. Och jag fick i och för sig bara godkänt, men i alla fall.

Därmed är också min tid vid högre institutioner avklarad för ett tag framåt. Inte för att jag på något sätt är färdig men jag har insett att jag inte har en aning om vad jag egentligen vill bli. Jag träffade alltför många vilsna själar som bara fortsatte att plugga utan något mål. En kille läste sin femte A-kurs i våras, en äldre herre läste sin artonde termin på universitet och en tjej tog fullt studielån trots att hon bodde hemma. "Äsch, det kan jag ju betala tillbaka senare någon gång".

Därför tar jag en paus från all kurslitteratur och satsar på att få in en fot i arbetslivet. Inte för att jag tror att jag lär bli särskilt mycket klokare, men åtminstone lite rikare. Så att jag kan sticka härifrån.

En sån där dag

Det känns som att jag har blivit slagen med en fulpinne och badat i en tunna med dålig smak.

Väntan

I skenet av gatlampan tändes en cigarett. Händerna var stadiga och välsvarvade. Röken från lungorna blåstes ut i regnet och skapade en dimlik uppenbarelse. Kvällen var kall och rå. Trafiken hade börjat glesna. Bortsett från ett par lösdrivande hundar var han den enda närvarande, lutad mot en tegelvägg för att undkomma vätan. Hatten kastade en skugga över ansiktet och cigaretten fortsatte sin samverkan med lungorna.

Ljuset från de fåtal bilar som passerade gatan skapade ett sporadiskt flimmer. Hans ögon var trötta, nästan håglösa. En trasig neonskylt över en bar på andra sidan gatan formade namnet "Samrock Tavern". Alldeles nedanför öppnades en dörr och ut raglade en illa tilltygad kvinna. Klänningen hängde i trasor och en rännil med blod klamrade sig fast vid hennes kind. Tanken om att hjälpa fanns där, men att lägga sig i andras affärer slutade sällan väl.

Han kavlade upp rockärmen och kastade ett öga på klockan. Kvart över nio. Nåväl. Hon var ändå bara en av många.

Slaughter On 10th Avenue

Jag har alldeles för mycket fritid nu för tiden så jag startar en ny blogg. Namnet, Slaughter On 10th Avenue, kommer från en gammal låt med The Ventures men leder också tankarna till gamla skräckfilmer med stora knivar och hjälplösa flickor. Innehållet utgörs främst av film- och musikrecensioner där både gamla och nya alster tas i beaktning. Designen är långt ifrån färdig men recenserandet har redan börjat. Egentligen är överflödet av fritid inte så illa som det låter men jag behöver ett större utlopp för skrivandet. Kommer jag inte på något vettigt att skriva här (vilket händer allt mer sällan) skriver jag en recension istället.

http://slaughteron10thavenue.blogspot.com

Job Fair

Imorgon är det jobbmässa. Jag kommer att tänka på avsnittet i "That '70s Show" där Eric Forman först får jobb på en bank och sedan blir nekad för att någon har ringt in en dålig referens. Det skulle inte förvåna mig om jag lyckades med samma sak. Eller om jag inte lyckades med något överhuvudtaget. Det vore lite som att missa en ladugårdsvägg med en badboll.

Att åka på jobbmässa känns nästan surrealistiskt. Jobbmässan är som ett stort vaccum mitt i en värld fylld av tragiska själar som inte kan ta hand som sig själva. Dit åker alla som fortfarande behöver haklapp och som har svårt för att prata om toalettbesök utan att fnissa.

En kille som heter Lenny går runt med propellerkeps och hängslen. Strax bakom honom går Roffe som nyss har fått sparken från monteringsavdelningen på Volvo. Jag står vid ett bort och rafsar ner gratis pennor i väskan precis som jag alltid har gjort på mässor. Det är mer som en allsmäktig lag och absolut inte ett tvångsmässigt beteende. Det är därför som jag snor pennor på ICA när jag hämtar ut paket. Det är en allsmäktig lag, inte ett tvångsmässigt beteende.

Det blev inget jobb som telefonförsäljare förresten. Det är ett bra mått på hur dålig jag måste vara. I och för sig är det nog bäst så för båda parter. Undantaget stumma och blinda är jag troligtvis den som är minst lämpad för liknande jobb, vilket säkert också framkom under intervjun. Bortsett från den allmänna osäkerheten kan stamningen i viss mån ha påverkat intrycket. Om jag bara kunde fixa fram lite Valium eller Stesolid skulle det säkert gå mycket bättre, men förmodligen är väl inte läkarna så pigga på att skriva ut det. Kvacksalvare är vad dem är.

Det här med kläder och mode

Det finns människor som baserar hela sina liv på det här med kläder och mode. Inte sällan är dessa människor av kvinnligt kön. I nutida sammanhang avspeglas det inte minst i modebloggandets framfart. Inläggen präglas av dagens outfit och önskeoutfits. Ibland bakas det cupcakes eller reses till London för att shoppa och besöka alla sköna ställen som Sofi Fahrman har rekommenderat. Det är inte så att jag har något emot det här, det är bra med intressen. Så länge det inte går överstyr. Så länge det finns något annat i livet som ger ett aningens mer belevat intryck. Jag kan tänka mig att det är jämförbart med mäns sportintresse som på samma sätt skulle kunna stereotypiseras och generaliseras. Här skulle jag kunna göra ett utlägg om könsroller och deras konstruktion men det orkar jag inte.

Män får faktiskt vara hur medvetna som helst. De får läsa modetidningar, kolla in modebloggar, gå på modevisningar och ägna sig åt grooming. Skillnaden är att de inte får visa det, och i huvudsak inte inför andra män. Och groomingen får givetvis inte gå överstyr, om man inte vill hinta om att det är chokladgrottor som lockar. Detta enligt gamla könsroller då. Det har förvisso börjat ruckas lite på pelarna men överlag är det nog fortfarande det som gäller. Jag vet inte, jag har inte så bra koll.

För min egen del är det väldigt enkelt. Jag frågar mina föräldrar. Om de tycker att det är snyggt så vet jag att jag är inne på fel spår och måste börja om på nytt. När omdömet istället kantas av ord som sjaskigt, oanständigt, opassande och skamligt så vet jag genast att jag är så inne som det går att bli. Redaktionerna för King och Café behövs inte, de kan klättra upp i granen och fortsätta skala kottar.

Finne i örat

Jag har en finne i örat. Den ser som ut som en röd knapp som man stänger av androider med. Det är den svaga punkten som hjälten kämpar för att komma åt. Om någon försöker avlägsna knappen börjar den att blöda. Det är ett tecken på mänsklighet. Men androider kan vara jäkligt luriga, och därför kan man aldrig säkert veta.

Jag ska bara fylla på oljan så fortsätter jag att skriva sedan.

Super Nintendo

En av de 300 har en liten penis

Nu sänks ribban en nivå men jag såg just filmen "300" samtidigt som jag vältrade mig i hostattacker (hostattackerna är egentligen irrelevanta). De 300 består av 300 extremt vältränade män som skulle få Zeb Macahan att börja gråta och springa hem till mamma om de så bara sträckte fram en hand för att hälsa. Någonstans på internet har jag läst att 1/200 män lider av syndromet mikropenis (och nej, jag googlade inte upp det för att leta efter sympati eller bot). Om man vill vara realistisk och tråkig går det förstås inte att applicera statistik hur som helst och tro att den ska stämma. Men, om vi struntar i det och leker med tanken att en av dessa extremt vältränade män lider av syndromet mikropenis blir det genast roligare.

Det blir en triumf för alla som inte är lika vältränade, snygga, modiga och manliga. I alla fall tills de ställs öga mot öga med denna extremt vältränade spartan som har en extremt liten penis. Då hjälper det inte om det finns en batong i byxorna. Vilket det nog heller inte gör, troligtvis är den alldeles medelmåttig. Och skyddas endast av ett par klena armar som på sin höjd har bråkat lite med flugor.

I'm still just a kid

Barnslig fascination. Jag lider fortfarande av det. Jag kan inte sluta förundras över hur sjukt cool världen faktiskt är. Universum och allt. Och vi människor. Och jorden, dinosaurier, luftskepp, snabba bilar, guldfiskar, helikoptrar, atomer, historiska revolutioner, busschaufförer med stor mustasch, flodhästar, solnedgångar och hoppande bönor. De allra minsta sakerna, som hoppande bönor, är väl kanske en överdrift men har ändå potential att uppfattas som väldigt stora om de sätts i perspektiv. Hur allt började, vart vi kommer ifrån och att vi idag kan bli oerhört ledsna över att favorittröjan glöms kvar i omklädningsrummet efter bortamatchen i handboll. När vi för 2000 år sedan inte ens visste att jorden var rund. Då stod dessutom folkräkningen i Kina på 57 miljoner invånare. Idag ligger den på över 1,3 miljarder.

Den barnsliga fascinationen har troligtvis en koppling till drömmandet och fantiserandet. Om det hade funnits ett svenskt mästerskap i tysta leken skulle jag ha haft en bra chans på guldmedalj. Givetvis får drömmandet inte gå till överdrift men många gånger sker det automatiskt. Det är sällan som jag känner att jag har riktigt tråkigt även fast det kanske ser så ut. Men, precis som att jag har ett behov av ensamhet har jag också ett socialt behov. Jag skulle gissa på att det lutar åt 65/35 om jag skulle våga mig på en fördelning. Ibland känner jag mig som ett UFO på villovägar när allt fokus ligger på det sociala. Jag trivs bättre med att hålla mig i bakgrunden och bara observera men det fungerar inte i längden, vilket jag också har insett. Efter en dag eller kväll i sociala tillställningar kan jag känna mig slutkörd. Det är inte så att jag dör eller svimmar, men helst vill jag bara dra mig undan och vila. Jag har svårt att få någon förståelse och kan ha svårt att förstå andras behov. Det är först när den där ofrivilliga ensamheten tränger sig på som jag får en inblick i hur det skulle kunna kännas om den var än mer påtaglig.

I sätet bakom snackas det om vem som knullar vem. Jag har spunnit vidare på en tanke om hur busschaufförens familj ser ut och har vävt ihop en hel historia.

musik: Skivor som jag gillar #1

Daft Punk - Homework
Det här är något franskt, men det är inte vin det handlar om utan musik, så ni som letar tips om dryck till oxfilén kan sluta läsa. Daft Punk är en duo som pysslar med elektronisk musik. Jag har själv tidigare rynkat på näsan åt den delen av musiksfären men har på senare tid börjat se ljuset i den. Låtarna varierar i tempo men innehåller alltid en pulserande och medryckande rytm. Hört till helheten så är deras första skiva också den bästa. I mina öron alltså.

Muse - Absolution
Muse kommer från England och ägnar sig åt rock i en mer experimentell form. På "Absolution" kan man hitta influenser båda från den elektroniska och klassiska musiken. Skivan har siffra nummer tre i ordningen och temat denna gång sägs vara jordens undergång. Musiken är, temat till trots, mest upplyftande och väldigt medryckande i sina tempoväxlingar.

Pixies - Surfer Rosa
Pixies är bandet som både startade och slutade i det stora landet borta i väst. Alternativ rock är genren och Surfer Rosa är deras första riktiga album. En av sångarna, Black Francis, karaktäriseras genom sin något gälla och skrikiga röst, och i "Where Is My Mind", är han helt kissnödigt bra.

Sigur Ros - Agaetis Byrjun
Vill man spy galla över pretentiösa själar är Sigur Ros ett öppet mål. Men det spelar ingen större roll. Musiken är rogivande, mångfaldig och svår att tröttna på. Den byggs långsamt upp och eskalerar ofta i pompösa utspel som känns närmast filmiska. Ný Batterý är ett bra exempel på detta som börjar med ett gäng dämpade horn och som slutar med något som drar åt pop/rock- hållet fast mer...bombastiskt.

The Streets - Original Pirate Material
"Brittisk" och "hip-hop" i samma mening har länge fungerat som en bra indikator för britter att hålla sig borta för att slippa skämma ögonen ur sig. I och med The Streets intåg, eller rättare sagt Mike Skinners, är detta något som har förändrats. Album nummer två, "A Grand Don't Come For Free", sålde tre gånger så mycket som debutalbumet. Vilket enligt egentligen inte säger så mycket om musiken, "Original Pirate Material" är fortfarande bäst. Det bjuder både på mer energi och klatschiga låttexter även om det också har tendenser att bitvis bli sömnigt.

Det här är Peter Jöback

Morgonen gryr och solen tittar in genom fönstret. Peter sträcker på armarna och lämnar ifrån sig ett djupt avgrundsvrål. Han kliar sig lite på magen som täcks av en nätbrynja och styr sin högerarm mot nattduksbordet. Med van hand öppnar han locket på dosan med Grovsnus i och bakar en rejäl prilla som han sedan för in under läppen.

-Aah, fyfan vad gött den satt. Du Lisa, det är dags att vakna nu för helvete!
-Ah men fan Peter, låt mig sova. Gå ut och hugg ved så vi får igång spisen.
-Kärring! Du får som du vill, du skulle ju ändå inte kunna bryta av en kvistjävel ens.

Peter reser sig upp och kliar sig i skrevet. Han slänger en blick på Lisa som har dragit täcket över sig. Hon ska minsann få ved så att hon tiger tänker Peter. Det hårdrockslånga håret är mörkbrunt och tovigt. Skägget döljer större delen av hans ansikte och hjälper till att bilda en minst sagt ovårdad helhet. Utan större ansträngning drar han på sig blåstället och ett par rejäla arbetshandskar.

Väl utanför dörren blåser vindarna friska. Håret fladdrar till och lägger sig till rätta över axlarna. Peter styr stegen mot vedboden för att rekvirera den yxa som han så många gånger förr använt i sitt vedklyvande. Det var en rejäl yxa, ingen liten skitsak som småpojkar använder. Med ett fast grepp lyfter han yxan och beger sig till baksidan. Där står en stock uppställd och under en stor presenning ligger den okluvna veden. Peter visste att kluven ved torkar mycket fortare, men om han klöv all ved på en gång skulle han inte få chansen att gå ut på morgonen för att utöva sin manlighet. Och det var ett pris som han absolut inte var beredd att betala.

Han plockar fram ett par vedkubbar och ställer upp en av dem på stocken. Peter går ett varv runt den och begrundar vedkubben. Adrenalinet börjar sakta men säkert pumpas ut i ådrorna. Tankarna befinner sig nu på annat håll, och om en människa uppenbarade sig vet bara Satan själv vad han skulle kunna ta sig till. Peter lyfter yxan snett uppåt i en cirkelrörelse och sänker den sedan med all kraft mitt i vedkubben. En perfekt klyvning, precis som alla andra gånger. Men känslan av total fulländning fanns fortfarande kvar. För ett ögonblick stod tiden stilla, och Peter fylldes av en obeskrivlig tillfredsställelse. Det här var hans grej, och det, kunde ingen ta ifrån honom. Ingen.

P.S. Det tar emot att erkänna det men jag gillar faktiskt hans senaste låt, "Stockholm I Natt". Lova att inte berätta det för någon.

Svacka

Jag har gått ner mig totalt nu vad gäller skrivandet. Jag har säkert ett tiotal påbörjade texter men allt som jag försöker med misslyckas bara. Tycker jag då. Känslan av att vara totalt värdelös har kommit tillbaka igen. Kraven har skruvats upp ett snäpp, det är dags att slut dalta. Och som situationen ser ut nu blir jag hemma i minst ett halvår till. Min kära mor har dragit på sig en skada i ryggmärgen och ska opereras vid ett akademiskt sjukhus. Tre månaders konvalescenstid. Jomen hejsan. I och för sig har jag fortfarande inget jobb kan därför heller inte flytta hemifrån. Något som jag egentligen inte skulle tacka nej till. Faktum är att jag skulle tacka ja.

Jag kommer åtminstone vara rätt så jäkla bevandrad i köket när allt är över. I tvätten också för den delen. Och i strykningen, gräsklippningen, snöskottandet, städningen, handlandet...jag kommer praktiskt taget förvandlas till en fullfjädrad hemmafru. Med en touch av Ernst Kirchsteiger. Herre min Jesus vad populär jag kommer att bli på krogen när jag berättar om mina bravader. Jag kan redan nu se hur alla stridspiloter, Idol-stjärnor, halvkriminella iranier och Stureplansprofiler med bakåtslickat hår kryper ut med svansarna mellan benen av min blotta uppenbarelse.

Hänt i Nora

Vårat kära torg har ännu en gång förärats med en ny pizzeria. Vissa spekulerar i att pizzerian egentligen inte är särskilt ny utan att ägandeskapet byts inom familjen efter varje konkurs. Detta är dock ingenting som har bekräftas av en oberoende part. Skylten ser ut att vara ett gediget hantverksarbete men oturligt nog har namnet blivit särskrivet. Troligtvis var det företaget som tillverkade skylten som gjorde fel och inte de som beställde den.

Intressant är också substantivet "Grill" som står längst till vänster nedanför namnet. Räckte det inte med att proklamera grillkunskaperna i namnet? Eller erbjuder de någon form av självgrillning månntro?



















Gubben i den här bilen var allt annat än handikappad. Han såg mer ut som en speedad Loa Falkman. Jäklarns vilka böter han skulle ha fått om jag hade varit lapplisa. Tur för honom.

Och by the way, klockan 14 idag levererades tre svarta säkerhetslådor med glasögon i till Synsam. Killen som levererade lådorna var ensam och såg hyfsat obeväpnad ut. Jag vet inte om leveranserna sker efter ett mönster men om någon letar efter en stöt kan det vara värt att kolla upp.

Rätt intryck

Gorgonzola, rökt skinka och päron. "Ååh, han ska hem och laga gorgonzolafyllda kycklingfiléer". Tänkte säkert den där kassörskan som var 55+ och som, trots idoget brukande av föryngringskrämer, passerat sina bättre dagar.

Jag

Nu har jag börjat tre inlägg i rad med ordet "jag". Det är ett mönster!

En god hjälp med teorin #3

Jag har fått låna nyare böcker nu. Inte för att jag tror att det har hänt så mycket i trafiken på 27 år men pappa tjatade så jag fick ge mig. Tyvärr kommer böckerna från en person som bor på fel sida tullarna och därför kommer att jag att förhålla mig kritisk till innehållet.

Igår lärde jag mig att det var en dålig idé att växla till tvåan istället för fyran i hög fart. Note taken.

Liksom

Jag har använt det ordet i tre inlägg i rad. Skärpning nu. Liksom.

Berättelser från en småstad

Jag har insett att det här projektet kommer att ta alldeles för mycket plats och flyttar därför över det till en egen blogg. Jag tvivlar också på att antalet läsare som skulle kunna tänkas vara intresserade är så värst många.

http://berattelserfranensmastad.blogspot.com

Att svulla

Jag har aldrig gillat ordet svulla. När jag hör det så föreställer jag mig en man i 40-års åldern liggandes i en brun tygsoffa vars doft påminner om den som återfinns i gamla omklädningsrum vid badplatser. Mannen är klädd i en nätbrynja full av obestämbara fläckar, som med nöd och näppe täcker den mage som han så omsorgsfullt har byggt upp genom att svulla. Håret är stripigt och dryper av flott. På soffbordet, som skiftar i olika nyanser av brunt, står ett tiotal tomburkar Harboe Pilsner och en pizzakartong som har kommit att bli lite av en permanent bordsdekoration. Rester från salami och tomatsås kan fortfarande skönjas i pizzakartongens mittparti.

Den här bilden har liksom etsat sig i hjärnan och dyker upp så fort ordet svulla når mitt medvetande. Därför gillar jag det inte. Att svulla betyder förresten att man äter snabbt och mycket. Ibland kan betydelsen också innefatta lathet och lättja i kombination med ätandet.

Fel intryck igen

Jag fick i uppdrag av min kära mor att köpa en flaska Marinella och ett bag in box-vin på Systembolaget. Naturligtvis var det en söt tjej inblandad. Och stamning. Jag måste ge intrycket av att det är första gången jag är där varje gång. Den där osäkra, oerfarna tonåringen som äntligen får lov att gå på Systemet. Och då köper en flaska Marinella och ett bag in box-vin. Men hon vet i alla fall inget om Hemmets veckotidning eller Blendcigaretterna. Än. Jag misstänker att alla söta tjejer som står i kassor har en hemlig klubb. Det måste dem ha, annars spricker ju hela min fantasi.

Självdisciplin

Min självdisciplin äro obönhörligen selektiv. Att inhandla någon form av godsaker eller snacks ens en dag i förväg slutar nästan alltid på samma sätt. I munnen. Lite tidigare än man tänkt sig. Däremot har jag sällan några problem med att gå upp tid när det verkligen behövs. Jag har till och med blivit bra på att träna någorlunda regelbundet. Inte mindre än fyrahundra situps i veckan och två mil avlagda i en avsevärt högre fart än vad som är brukligt när man ska ta sig till kylskåpet. Plus armhävningar, dips, plankan och allt vad det nu heter. Men, när det kommer till att vänta med att äta något är det kört redan från början. Jag gillar chilinötter och sådant där naturgodis som är dragerat med yoghurt. Samt lakrits. Det absolut bästa är att blanda salta jordnötter, chilinötter och yoghurtdragerat naturgodis i en skål. Med en stor påse lakrits bredvid.

Så var det det här med att vänta. Jag köpte naturgodis idag. Det är slut nu. Jag tänkte ha det som en morot imorgon efter att ha pluggat psykologi sent in på kvällen. Jag vet, jag är tragisk. Egentligen borde jag raka mig, fixa ett jobb, flytta härifrån och skaffa ett mig liv. Som ni hör är det alldeles för mycket att tag i. Och nu har jag dessutom en bra ursäkt. Jag måste plugga psykologi minst fem, eller helst åtta, timmar om dagen fram tills nästa fredag om jag ska ha någon chans på tentan. Jag har nämligen haft jäkligt dålig självdisciplin på den fronten. Inte så oväntat kanske.

Min joggingrunda

Nu vet ni var jag håller till. Göm er i buskarna och anfall mig med knivar. Ni har sisådär 4-5 försök varje vecka. Men var försiktiga så att ingen kommer till skada.

Bra musik att jogga till:

Dr. Dre/Eminem - Forget About Dre
Fear Factory - Edge Crusher
Hatebreed - Another Day, Another Vendetta
In Flames - Embody The Invisible
Marilyn Manson - The Fight Song
Megadeath - High Speed Dirt
Metallica - Die, Die My Darling
Oomph - Augen Auf!
Sepultura - Roots Bloody Roots
Skindred - Bruises
Slipknot - The Blister Exists
System Of A Down - Shimmy

Ordet jogga låter förresten ganska feminint. Det måste vara uppfunnet av en kvinna. En kvinna som inte orkade röra benen i den takt som krävs för att det ska räknas som att hon springer. Därför uppfann hon ordet jogga som egentligen var en maskering av hennes otillräcklighet. Till råga på allt har det blivit en mode- och hälsonyck vilket gör att det är fullständigt accepterat att jogga. Och det är ju tur för mig.

Det här med att skriva

För mig känns det mer naturligt att skriva än att prata. Jag vet att det låter sjukt men så har det varit ganska länge. Jag kan skriva otalet rader om diverse nonsens, reflektioner och tankar men i sociala sammanhang är jag den tysta typen som inte säger särskilt mycket. Visst har det sina orsaker, och jag jobbar på det men nu var det inte som skulle avhandlas. Skrivandet är för min del ett högst nödvändigt utlopp. Utan det skulle jag bli galen, håglös, neurotisk och...fullkomligt galen. Det är som gratis terapi i form av bokstäver.

Att skriva har jag förvisso gjort under hela skoltiden, men det är först på senare tid som det har övergått till att bli ett fritidsintresse. Jag har nått en nivå där jag faktiskt känner mig någorlunda bekväm med att låta andra läsa det jag skriver. Däremot är jag helt förtappad när det kommer till grammatik och jag har inget djupare intresse för språket som sådant. Jag vet vad verb, adjektiv och substantiv är. That's it. Jag har aldrig sett någon mening med att lära mig mer, jag kan ju redan språket, det är för sjuttsingen mitt modersmål. I skolan fick jag med nöd och näppe godkänt på grammatikproven men det påverkade inte slutbetygen som tur var.

Regler och konventioner har jag en viss hatkärlek till. Man kan se det som en utmaning att hålla sig inom givna ramar men samtidigt kan det vara hämmande, och när möjligheten finns att bryta dessa utan någon klagar är det svårt att låta bli. Hittills har jag inte tagit mig några större friheter. Leker lite med punkter och engelska kanske, uppfinner nya ordsammansättningar och torterar meningar med kommatecken. Jag fastnar lätt i ett skrivsätt som känns mekaniskt och opersonligt, jag får inte riktigt fram det jag vill. Det fattas en sjukt massa pusselbitar vilket egentligen inte är så konstigt. Det är ett pussel som aldrig blir färdigt, ett pussel som förhoppningsvis fortsätter att växa tills den där trevlige killen med svart huva och lie knackar på ryggen.

En naken fot

Det där med flickvän togs aldrig upp. De börjar nog bli lite gamla. Eller så har de redan gett upp hoppet. Men vi vann i alla fall den prestigefyllda matchen i kubb. Det är det som räknas.

Påhälsning

Imorgon kommer min faster på besök tillsammans med sin man. Det är inget fel med det, oh nej, de är jättetrevliga och allt det där. Det var ju ett tag sedan vi sågs liksom. Men, som vanligt är det ett antal givna frågor och ämnen som måste avhandlas. Vad gör jag nu? Vad har jag gjort hittills? Har jag någon flickvän? Vad ska jag göra senare? Hur ser framtiden ut? Och som vanligt har jag inga bra svar att komma med. Helst skulle jag vilja kunna berätta om att jag minsann har ett fast jobb, att jag har en lägenhet på gång, att jag har en flickvän och att jag har en alldeles fenomenal framtidsplan. Det kan jag inte. Det blir mest en lång tystnad efter besvikelsen över mina svar och ett par ansträngda leenden.

Om någon av dessa frågor inte kommer upp lovar jag att lägga ut en bild på min fot. Naken.

Bloggar i Nora

Jag tänkte stundtals försöka få till en mer lokal prägel och hänger därför ut människor från samma stad som har varit patetiska nog att starta egna bloggar. Givetvis hör jag inte hemma i den kategorin själv.

Nora på Blogger
Nora på Bloggportalen

Vem är det som har ställt diskmedlet i kylskåpet?

Inte jag. Jag lovar, det var inte jag. Fan, jag får alltid skulden när sådant här händer.

"Yes"

Att måla världen med andra färger

Världen idag är en salig röra av färger. Inte hudfärger, utan färger som representerar handlingar, attityder och värderingar. Nyhetsrapporteringarna domineras ofta av färgen svart.Ondskans färg. Våldets färg. Dödens färg. Den står för allt det där mörka som vi helst inte vill veta av, inte vill se och än mindre bry oss om. Det blir för mycket att bearbeta, för svårt att föreställa sig och att förstå. Vi har nog med svart färg i våra egna liv och i vår omgivning. Våra egna bekymmer är kanske inte riktigt lika svarta som andras. Allt beror på våra referensramar. En bild och en text i en tidning kan aldrig ge samma känsla som att uppleva det själv. Att förlora en närstående eller hela sin familj, att se sitt eget land slitas sönder av krig och konflikter. Och att inte kunna göra något åt det, att pendla mellan maktlöshet och förtvivlan.

Vi människor är komplexa varelser och den värld som vi skapat är om möjligt ännu mer komplex. Överst på listan med de sju dödssynderna står högmod och girighet. Det är två egenskaper som troligtvis ligger till grund för mycket av det svarta som finns i världen. Den förstnämnda leder inte sällan till stillestånd inom politiken och i förhandlingar länder emellan. Den andra har för vana att orsaka bråk och slitningar för att tillfredsställa det bakomliggande behovet, att förse sig med mer av det man redan har.

Att måla världen med andra färger är med andra ord ingen lätt uppgift. En bra början är att klura ut vad det är som driver oss, varför vi gör som vi gör och varför vi gör vissa val framför andra. Vad vi gör är egentligen mindre viktigt, problem löser man bäst genom att söka sig till roten. Vilket är lättare sagt än gjort. Ibland vet jag knappt själv varför jag gör vissa saker innan jag stannar upp och ställer frågan. Varför? Det är inte alltid som det finns ett bra svar. Det kändes kanske bra just då, av någon outsäglig orsak.

Människan är som sagt en komplex varelse och hjärnan kan vara alldeles fenomenalt bra på att lura sin herre. I vissa situationer kan det vara så att vi ogärna vill erkänna för oss själva varför i gör som vi gör och istället hittar på ursäkter för att rättfärdiga våra handlingar. Det sker ofta automatiskt om vi inte medvetet reflekterar över det. Hos missbrukare är det en vanligt förekommande reflex som är kopplad till missbruket, hos "vanliga" människor kan missbruket snarare ligga i rättfärdigandet av handlingar.

Jag försöker inte framställa mig själv som något helgon här. Jag skänker inga pengar till Röda Korset, jag kollar inte på faddergalor och jag har inga planer på att gå med i Läkare utan gränser. Jag har fullt upp med mitt eget liv, att skapa en inre trygghet och komma på vad jag vill ha ut av allt. Jag lurar mig själv konstant och hittar på dåliga ursäkter till varför jag inte kan göra saker, eller till varför jag gjorde något i den där specifika situationen. Det är först när man har en egen trygghet som man verkligen kan bry sig och hjälpa andra. Att skrubba bort lite av det svarta. Om man nu vill det.

Just nu försöker jag måla om min egen fasad. Det blir något grönrandigt med röda prickar och gula trekanter. Satan vad tufft det kommer att bli.

"Jag ska måla hela världen lilla mamma"

Bortsopad barndom

Mitt rum ser just nu ut som ett slagfält. För ett par veckor sedan fick jag en fix idé om att rensa upp bland allt det gamla, allt det där som jag knappt har ägnat en tanke åt de senaste fyra - sex - åtta åren. Problemet är att jag har så svårt för att slänga något. Jag vrider, vänder och funderar. Tänk om det plötsligt uppstår en situation i framtiden där jag hade haft användning för det här förstoringsglaset från Bamses Naturvänner. Vilken ångest jag skulle få ifall jag slängt det då. Eller det här inplastade basketspelet vars ljud tyckas vara inspirerat av en skördetraktor. Det är ju faktiskt rätt kul. Tänk om jag skulle få lust att spela på det någon gång i framtiden och kommer på att jag har slängt det. Ångest. Därför är mitt rum nu fyllt av saker som går igenom processen där jag vrider, vänder och funderar. Flera gånger om dagen. Ett par kassar har visserligen slunkit iväg men i den här takten kommer det att ta sin lilla tid. Å andra sidan har jag inget bättre för mig.

I havet av prylar och saker blir jag påmind vilken musik jag lyssnade på som knatte. Det mesta består av blandskivor med namn som "Top Hits Megamix Vol 1". Man skulle alltså kunna säga att jag hade en ganska bred musiksmak med tanke på hur många olika artister som figurerar på dessa skivor. Att musiken sedan är hyfsat monoton är en annan sak. Långt där bak i högen skymtar tre skivor med Petter. Jag minns att jag tvingade med mig en kompis för att mima till "Vinden har vänt" under klassens timme på mellanstadiet. Det är inget som jag kan säga att jag är stolt över, men förhoppningsvis är jag inte ensam om att ha en del pinsamma lik i garderoben.

Jag har växt!

Och det beror inte på att jag sitter med handen under bordet eller tänker snuskiga tankar. I så fall vore det ju rent av perverst att skriva om det. Usch. Nej, jag har växt i besökarantal. Egentligen är det inte det som är mitt huvudsyfte men jag kan inte påstå att det skadar mig på något sätt. Till höger finns en karta över vilka städer den senaste månadens besökare kommer ifrån, dock bakas mindre orter ihop i större knutpunkter.

Totalt sett blev det 362 förstagångsbesökare och 251 återvändande i jämförelse med maj som gav 67 förstagångsbesökare respektive 93 återvändande. Bredvid Schulman himself blir det förstås rätt klent, han har förmodligen lika många besökare per timme om inte mer. Men ändå liksom.

Här nedan följer ett par värmande citat från mitt sommarpratande på Lunarstorm och från bloggen:

Fortsätter du så här förväntar jag mig att finna dig på bestsäljarlistan inom få år. Keep up the good work!

Fint, Hemingway!

Du kommer att lyckas med det du företar dig.

I'm progressing!

Övningskörningen går framåt, och ibland bakåt. På den tredje dagen blev jag jag uttvingad på stora vägen och fick användning av växel nummer fem. Till skillnad från Gud behövde jag som tur var inte ägna mig åt att skapa en sol och en måne vilket underlättade det hela. Det sitter fortfarande lite för mycket TV-spel kvar i kroppen, men hittills har jag i alla fall inte bidragit till några påfyllda sjukhusjournaler.

Det blir lite dåligt med uppdateringar nu. Grubblandet över vad som ska göras i höst tar en del tid, likaså jobbsökandet. Dessutom har jag börjat fila på en novell och ett par andra texter som kanske kan få se dagens ljus någon gång i framtiden.

Jag säger inte prosit

Att man säger prosit när någon nyser fick jag lära mig som liten, men jag har aldrig förstått varför. Tills jag bestämde mig för att kolla upp det. Enligt gammal folktro hade man en föreställning om att onda andar flyger in och ut när man nyser. Genom att säga prosit, som betyder något i stil med "må det gynna dig", önskade man istället att goda andar skulle flyga in. Lite sött kan tyckas och visst kan det vara kul att säga det på ren jäkelskap när någon fått ett rejält nysanfall. Då blir det mer som att hälla salt i såret snarare än att önska personen något gott. Personer som anser det vara en artighetsfras ger jag dock inte mycket för. De kan knappast ha varit med om när någon släppt ut luft från de bakre regionerna. Där snackar vi onda andar. Ibland kan det nästan kännas som att det är djävulen själv som hälsar på, men inte fasen finns det något standardiserat uttryck för att driva bort det onda där inte.

Alla dessa högtider

Det sägs att vi fostras in i våra respektive könsroller vilket jag till stor del håller med om. Men vi fostras också in i en viss kultur med vissa högtider som återkommer varje år. Födelsedagarna blir precis som mycket annat en betingning där pirret i magen kommer från alla förväntningar man har med sig sedan den första tårtan som till största del sannolikt hamnade i haklappen.

Vid nyår skjuts det champagnekorkar och raketer, i slutet på april tänds det brasor, i mitten på sommaren reser vi stänger och dricker snaps och till jul ger vi bort paket till minnet av någon snubbe som red på en åsna.

Innerst inne så bryr jag mig inte särdeles mycket om att det blir ett nytt år, att jag fyller år eller att åsnekillen föddes. Det sistnämnda är det nog en hel del andra som inte bryr sig om heller, religioner är ju bara så 1990 e.Kr. Däremot är det förstås trevligt med dagar som är extra högtidliga och festliga, men all uppståndelse och allt tjoande känns oftast lite påklistrat.

Nu låter jag förstås väldigt pessimistisk och tråkig. Det är inte så att jag förespråkar ett avlägsnande av högtidsdagar, bara lite vett och sans. Allt behöver inte vara lika perfekt som det målas upp i filmer eller tidningar, året innehåller trots allt en ansenlig mängd andra dagar som vi kan forma själva, utan en massa krav utifrån på hur det ska vara.

Vi behöver inte skämmas för att midsommaren inte blev en kopia av "Pripps blå"-reklamen eller för att vi inte firade nyår vid Times Square i New York. Julen behöver inte mörkas trots att granen kanske föll ihop, skinkan exploderade i microvågsugnen och de enda julklappar som erhölls var stickade koftor från mormor. Om inget oförutsett händer har vi trots allt en sisådär 75 julaftnar framför oss när vi föds och vi får vara glada om vi minns ens en fjärdedel av dem i slutet.

Jag är ett mongo #2

Jag spinner vidare och skriver om situationer då det har känts som att det fattats någonting. Till exempel en skruv eller vakten som håller det tredje exemplaret av kromosom nummer 21 borta. Under sommaren händer det lätt att dygnet vänds ibland och då, när maten har slunkit ner, kan den där eftermiddagströttheten komma krypandes. Det är inte ofta som jag tar en tupplur men vissa dagar känns det oundvikligt. En del av dessa dagar vill kroppen ogärna ta hänsyn till att jag fortfarande bor hemma. Det har hänt att jag har vaknat upp med ett tält i de nedre regionerna och en ansenlig mängd dregel på kudden. Jag kan bara tänka mig hur det ser ut från en annan vinkel. Det värsta är att man inte vet om man har blivit sedd eller klarat sig undan. Och inte fasen kan man fråga heller. Jag lever i en ständig ovisshet om huruvida mina föräldrar överväger att låta män i vita rockar hämta mig för livslång observation.

För ungefär ett år sedan var jag nere på terrassen vid Stadshotellet. När kvällen och mörkret hade gjort sitt intåg gick jag och beställde en öl i baren. På vägen tillbaka ställde mörkret till det. Det kan också ha varit så att mörkret samarbetade med alkoholen. Jag satte foten i en drickback som fastnade ganska rejält, givetvis tappade jag balansen för ett ögonblick och var en hårsmån från att hälla ut ölen över en tämligen storvuxen man med skägg och skinnjacka. Istället återfick jag balansen och stod där hoppandes på ett ben med en drickback på foten och en öl i handen. Det är svårt att se cool ut då. Jag ställde i alla fall ner ölen på bordet med någon skämtsam kommentar och lyckades, efter mycket lirkande, få bort drickbacken från foten och göra en snabb reträtt till min plats. Jag drack ingen mer öl den kvällen.

När tröttheten slår till är mina sinnen inte riktigt på topp. I sällsynta fall kan det leda till att språket påverkas. Jag byter begynnelsebokstäver på ord som hör ihop. Tom och Jerry blir Jom och Terry, Thelma och Louise blir Lhelma och Touise och...ja ni fattar. Jag har inte velat berätta det förut med risk för att verka konstig men jag kände att tiden var inne nu. Tröttheten hjälper även till att pusha på tankspriddheten. Hittils har det som tur är bara resulterat i anekdoter som får mig att framstå som mindre...intelligent. En gång i mina yngre år, när Teletubbies fortfarande låg på ritbordet, skulle jag gå ner och äta frukost, efter att ha besökt badrummet vill säga. Då händerna skulle tvättas fick jag för mig att tänderna behövde borstas. Detta blev dock lite för mycket för mig att hantera så jag tog sonika tvål på tandborsten och förde den till munnen. Men, innan den hann slinka in satte systemet igång igen och jag undrade stillsamt för mig själv vad jag höll på med. Och jag kände mig ändå lite stolt över att ha, med endast sex levnadsår på nacken, upptäckt fadäsen i tid.

Egentligen skulle det här ha blivit den sista delen där jag utmålar mig själv som någon vars hästar tycks ha flytt stallet och lämnat kvar en fylledräng. Tyvärr blev beskrivningarna alldeles för utförliga och det finns tragiskt nog mer kvar att förtälja inom ämnet. Fast jag väntar nog lite med det, för min egen skull.

Min far är självmordsbenägen

Jag har börjat övningsköra nu igen. Förra gången rann det ut i sanden. Min enda motivation är att ta körkort före min bror som är sex år äldre. För honom har det också runnit ut i sanden ett par gånger. Efter att ha kört i sisådär en halvtimme sammanlagt, med ett avbrott, tycker min far att vore en bra idé att köra ut på stora vägen så att jag får köra lite fortare. Fortare. Jag kan inte ens växla ordentligt och har ingen som helst koll på bakomvarande bilar. Inte framförvarande bilar heller för den delen. Och han vill att jag ska köra fortare. Antingen är han självmordsbenägen eller så har mina föräldrar tecknat en ofantligt hög livförsäkring på mig.

Vi är så dåliga

Vi är dåliga på att lägga oss i tid, dåliga på att gå upp i tid, dåliga på att packa väskor, dåliga på att motionera och dåliga på att göra något vettigt av dagen. Men vi är väldigt bra på att skjuta upp saker. Detta delar vi gärna med oss av i skriftlig form på bloggar, forum och allt däremellan. Varför? Fungerar det terapeutiskt? Jomenvisst. Det är skönt att få ner saker på pränt. Då finns dem där, vi har erkänt och vi känner oss mindre dåliga. Särskilt när andra känner igen sig i problemen och berättar hur de gång på gång upprepar samma sak.

För det är ju ändå lite coolt att vara dålig på vissa saker. Som att packa. Och sedan berätta om hur man släpade med sig 17 väskor med kläder för alla årstider när man bara skulle vara borta en helg. Inte helt oväntat så är tjejer överrepresenterade i den kategorin. Det är också jävligt coolt att skjuta upp saker. För att sedan sitta uppe hela natten och skriva färdigt det där arbetet i Samhällskunskap och berätta om hur cool man var som väntade så länge.

Fast egentligen vet vi att det är lätt att åtgärda. Det handlar om att bestämma sig. Vi är inte dåliga, vi är lata.

29 veckor senare

Så, vad har jag åstadkommit på 29 veckor? Zip. Nada. Null. Ingenting. Jag har grubblat och fyllt 20. Inget jobb, inget körkort. Under tiden som jag grubblade läste jag en kurs i Medie- och kommunikationsvetenskap. Den kommer att göra mycket nytta när arbetsgivare ögnar igenom mitt lepraskadade CV. Inte. Bara om jag läser vidare inom samma ämne, vilket jag nu inte har någon lust med. Visst, det var stundtals roligt och intressant men inte fasen vill jag spinna vidare på en karriär som någon mossig mediasmurf.

Jag har slösat besinningslöst med världens mest värdefulla valuta. Tid. Att jämföra tid med pengar är en ren förolämpning. Pengar är smutsiga och sprider ondska. Den enda gemensamma nämnaren är att båda är bra på att framkalla ångest. Ångest över att man har för lite. Skillnaden är att tid inte kan tjänas genom ett arbete eller vinnas på ett lotteri. Vi säger att vi tjänar tid när vi tar en genväg. Samma dag sätter vi oss inte sällan framför TV:n ett par timmar och kollar på hjärndöda komediserier. Vi vill så gärna kunna intala oss själv att tiden går att fylla på, att den ska vara oändlig, men innerst inne vet vi att så inte är fallet. Tiden slutar inte att rinna trots att sanden i timglaset gör det.

Och hur mycket vi än intalar oss själva att tiden är värd att ta vara på så fortsätter vi med samma rutiner. Om vi inte råkar ut för en "nära döden"-upplevelse. Då snackas det hej vilt om hur livet är för kort för att levas i rädsla och att det nu minsann är dags att ta vara på all tid. Tid som aldrig kommer tillbaka, tid som påminner oss om att allt en dag kommer att vara över.

En god hjälp med teorin #2

Orienteringsprovet

Jag kan lika gärna fortsätta med att bjuda på mig själv, det skadar ju ingen. Förutom mig själv då. Orientering är något som jag aldrig lyckats med att bemästra. Mitt lokalsinne är rent allmänt ganska osynkroniserat. Frågan är väl om det ens finns något överhuvudtaget.

Det är således ett under att jag blev godkänd på orienteringsprovet i nian, troligtvis handlade det mer om sympati än om min prestation. Jag misstänker att samma sak gäller för träslöjden men det är en annan historia. Först tänkte jag ta det lugnt och gå i sakta mak tillsammans med några andra från klassen för att slippa anstränga mig mer än nödvändigt. Taktiken fungerade ypperligt och kontrollerna kändes nästan löjligt lätta att hitta. Med mitt nyvunna självförtroende bestämde jag mig för att lämna gruppen och istället börja springa för att komma hem snabbare. Smart Jonas, den idén ska du en eloge för. Efter att ha plockat två kontroller på egen hand kändes det i alla fall väldigt lovande. Det kändes för bra för att vara sant. Det var det också.

Vid nästa kontroll blev det problem, stora problem. Där jag tyckte att jag kontrollen borde vara fanns endast skog och mossa. Jag irrade runt ett tag vid samma ställe för att sedan försöka tolka kartan annorlunda. Det tog inte så lång tid förrän jag tappat bort mig ordentligt och var jag än vände mig om såg jag bara träd. Hundratals träd som liksom hånflinade åt mig och hoppades på att jag skulle ge upp och ruttna där för att bli en del av deras kretslopp. Jag funderade på vad Rambo skulle ha gjort i ett läge som det här. Antagligen något i stil med att försåtminera hela skogen, bygga en koja och döda en grizzlybjörn. Och sådant tjafs hade jag verkligen inte tid med.

Jag utformade en egen plan som gick ut på att jag slumpmässigt valde en riktning och försökte springa i en någorlunda rak linje. Jag kom äntligen fram till ett ställe som jag kände igen, men jag mindes inte varför. En kontroll uppenbarade sig och jag blev själaglad. Fan, jag visste att hade varit på rätt spår ändå. Det var den första kontrollen. Den första kontrolljäveln som hade stått där alldeles i början av spåret. Precis som träden hånflinade den åt mig och jag kunde inte låta bli att sparka lite på den. Misshandla den lite och visa vem som egentligen bestämmer. Den fick minsann så den teg.

Det visade sig att jag var sist tillbaka, idrottsläraren som samlat in stämpelkorten hade packat ihop. Jag var sisådär 90 minuter efter alla andra. Till slut kom min idrottslärare ut från ett hus och berättade att hon hade haft planer på att skicka iväg en skallgångskedja. Tufft tänkte jag men innerst inne kände jag mig mest värdelös och misslyckad. Det var nog det hon såg, det var dem där valpiga "jag börjar snart gråta för att jag är så dålig"-ögonen som fixade betyget. Bra jobbat Jonas.

Fördelen är att ingen vågar skicka ut mig på något uppdrag i skogen längre. Som att plocka svamp eller blåbär.

Jag som säljare

Det finns många jobb där ute, speciellt som säljare och kundservicenisse. Dessa jobb är dock inte skapta för mig. Jag är en stammare, fast ganska selektiv. I situationer där det finns upplevda förväntningar av högre grad blir det oftast pannkaka av allt. När tankarna har kommit in på fel bana handlar det mer om att uthärda än att försöka vända på tankarna, det går bara inte. Därför skulle ett telefonjobb passa mig mindre bra.

En tänkbar konversation i ett patetiskt försökt att sälja abonnemang till mobiltelefoner:

-Hh...hhej, uursäkta, du råkar inte vara inntt..intresssserad av eeeett mmmobiltelefonaaabonnemang?
-Vafan säger du, ett lavemang?
-Nnneej, aaaalltså, eeett mmmoobbiilttt...
-*klick*
-...telefonabonnemang! Hallå? Skit också.

Prinsessmetoden

Okej, det märks att inspirationen tryter när kvällstidningar måste kommenteras. Prinsessmetoden målades upp som en helt ny bantningsmetod på gårdagens framsida av Aftonbladet. En kunglighet drar givetvis lite extra uppmärksamhet men som vanligt går luften ur de uppblåsta rubrikerna när artikeln presenteras. Det visar sig att prinsessan går. Hon rör på sig. Flera gånger i veckan till och med. Tydligen medverkar proceduren till att hon får bra kondition och "går" ner i vikt. Detta kallas för prinsessmetoden, fast särskrivet med ett bindestreck såklart, prinsess-metoden alltså.

Tänk om jag hade kommit på den idén först. Jag hade kunnat starta en förening för folk som vill gå ner i vikt, tagit ut en medlemsavgift, skrivit böcker, hållit i seminarier...nedrans oflyt.

http://www.aftonbladet.se/vss/halsa/story/0,2789,1122662,00.html

Blogger har alldeles för bra indexering

Jag har på kort tid blivit ofrivillig representant för discolampor och Kid Downs album "The noble art of irony". Samt gruppknullade fruar, porr med mammor, blinkande badankor, Volvo 740 och Mats Sundin. En viss efterforskning visar att det faktiskt finns blinkande badankor. Steget över till elektriska badankor känns inte längre lika stort.

Nåväl, att lura intet ont anande googlare är inget jag har något emot. Och det här inlägget gör knappast saken bättre. Känn er blåsta på konfekten!


Tillägg: Det finns elektriska badankor också, jag visste det hela tiden! Ända sedan den där dagen i gymnasiet när jag skrev dikten har jag haft det på känn:























Om jag någon gång får för mig att lämna jordelivet på egen hand är en elektrisk badanka mitt förstaval. Så originellt och så...så fulländat.

Bollar

Ute på grusplanen ligger det en fotboll. Den är sliten och sargad, sömmarna har börjat släppa och den vita färgen har övergått till en gråbrun sörja. Fotbollsmålen består av ett par pinnar och gör sitt bästa för att stå upp. En bit därifrån ringer en klocka och det dröjer inte länge innan en stor skara med barn springer ut från en byggnad som någonstans liknar en skola. Tidigare tjänstgjorde byggnaden som en provisorisk bostad för soldater vars plats nu har ersatts av läroböcker och kunskapstörstande barn.

Ett trettiotal ivriga fötter har tagit grusplanen i beslag. Dammet yr och tystnaden har ersatts av omisskännliga glädjeskrik. Fotbollen ligger inte längre stilla, den viner genom luften och får sällan någon ro. Barnen jagar efter och för stunden är det bara fotbollen och målet som finns i deras tankar. Det är en verklighetsflykt, ett sätt att stänga av allt det onda. Endast ett fåtal av barnen har föräldrar som väntar på dem när de kommer hem. Resten bor tillsammans i baracker, det är deras hem, inte lika kärleksfullt, men ändå ett hem. Till slut träffas bollen av en fot strax ovanför marken och passerar målvaktens fumlande händer. Fotens ägare brister ut i dans och snart befinner sig hela laget i ett led efter sin hjälte. Det är dagens höjdpunkt och tiden står för ett ögonblick stilla.

I handen ligger det en boll. Den är lysande grön och ganska liten. Marken är också grön, fast mörkare och mer nyanserad. Vid sidorna finns det vita linjer som bildar en stor rektangel. I mitten står ett nät uppspänt och runt omkring alltsammans sitter det människor. De sitter som på nålar, ivriga och förväntansfulla. En bit därifrån blandas musiken och pratet i ett gemensamt sorl. Ett par vinglas klingar till och innehållet töms snart ner i halsar som aldrig verkar få nog. I restaurangens fönster kan man skönja de bakåtkammade frisyrerna och de välpolerade klockorna. Parkeringsfickorna vid gatan kantas av flådiga bilar, flertalet av dem är hyrda. Det är en annan typ av verklighetsflykt, ett sätt att komma bort från den gråa och trista vardagen.

Människorna som sitter runt den där gröna, rektangulära planen, håller andan. Handen skjuter ifrån sig bollen mot marken och tar emot den på vägen upp. Samma procedur upprepas några gånger innan bollen kastas upp i luften och slås iväg över nätet. Den andra handen håller ett fast tag om rackets skaft när benen förflyttar sig i sidled. Bollen kommer tillbaka och får sig en tur över nätet igen. Den hamnar precis utanför den vita sidlinjen, love fifteen ropas ut i högtalarsystemet och verklighetsflykten för de här människorna har just börjat.

Ute i rymden finns en planet. Den är rund som en boll och kallas för jorden. Färgen blå är klart överrepresenterad, tätt följd av vit, grön och någon beige sandfärg. En bit därifrån finns en stjärna, mitt i smeten ligger den. Stor, gul och varm .Vi människor som bor på jorden brukar kalla den för solen. Många av oss gillar sol, till och med så mycket att vi har uppfunnit konstgjord sol så att våra kroppar kan bli bruna och fina när solen sviker oss. Människorna här på jorden är en salig röra av olika ursprung och kön. Nu för tiden kan man till och med byta kön och ibland kan det vara svårt att hålla reda på vem som är vad. Det finns en jäkla massa djur på jorden också. Allt ifrån irriterande spyflugor till klumpiga elefanter och bajsande duvor. En del djur jagas för att bli troféer, andra för att ätas.

Människorna kommer inte alltid överrens de heller, och gemenskapen är inte lika stark som den kanske borde vara. Vi har delat in oss i grupper, både stora och små. Jorden är indelad i länder, och i länderna finns det religioner som definierar vårt sätt att leva och vår syn på livet. Men alla gillar inte religioner, istället har vi en hel massa andra grupper och föreningar att söka oss till. Alla indelningar och den saliga röran med människor leder inte sällan till konflikter. Det bästa vore om alla bara kunde krama varandra oavsett var man kommer ifrån eller hur man ser ut. Eller....äsch...jag hoppar gärna över skäggiga damen...och Snus-Hasse...och han med spyfläcken..hm..glöm vad jag skrev.

Vad tycker ni om Sverige?

Vad tycker ni om Sverige?. Det är en ständigt återkommande fråga när personer från utlandet intervjuas. Vad tycker ni om Sverige?. Den är så...förutsägbar på något vis. Svaren överraskar inte heller särskilt ofta. Ibland flikar någon in att svenskarna är stela och osociala men annars är det mest vackra människor och ett vackert land. Trots det envisas reportrar och journalister med samma fråga, gång på gång. Vi måste lida av komplex. Eller en enorm självgodhet över att vi är så vackra och ständigt rider på en våg av välfärd. Därför tar vi varje tillfälle i akt att krama denna givna fakta ur barn från U-länder, kändisar som inte vågar säga något annat i rädsla för att stöta sig med fansen och japanska turister som tycker att allt som fastnar på bild är vackert.

Det roligaste vore om en person med tillräckligt mycket bollar vräkte ur sig något i stil med:

-Vad tycker du om Sverige?
-Det är ett förbannat jävla skitland med skitfula människor och en skitful statsminister. Eran kung är ju för fan dyslektiker och ni dansar runt en jävla stång på sommaren i hopp om att regnet ska sluta. Idiotjävlar!


Så, vad tycker ni om Sverige?

Dagens outfit!

Idag är en sån där jobbigt oinspirerad dag. Kollade på American Pie hela natten och försökte fatta handlingen men fan asså, den är helt wacko ju. Jag satsar mycket på accessoarer nu, det är det nya svarta. Den gråa skjortan och byxorna är lite laidback så där, till sist piffade jag upp allt med ett par färgglada tofflor. Råheta. På bordet ligger just nu en oläst Cosmopolitan, sen väntar en sjuuuukt slappt kväll tillsammans med Tisslan och Miffy.

Solglasögon: Min brors
Simglasögon: Salming
Skjorta: Second hand
Byxor: Min brors
Tofflor: Smilie
Kikare: Olympus

Imorrn blir det frulle på St:Görans kl 11:30, be there or be fyrkantig. So long, suckers!

One night stand

diktstund: Jag tror

Jag tror jag vet varför det blir bråk i andra länder
De kan inte varandras språk, och då tar dem till sina händer
De tänder på varandras hus, och då blir det bränder

De köper vapen och dödar varandra

Jag tror att de behöver en tolk, så att det av dem blir folk

(Jag skrev den här dikten i femman på FN-dagen för att slippa göra massa pyssel.)

Blyghet - blyg och het på samma gång?

Knappast. Det är en något missvisande ordsammansättning. Å andra sidan är det inte tänkt att man ska skriva isär den, det bara blev så.

Blyghet är ett ämne som har behandlats förr. Många gånger faktiskt, till och med på 1800-talet. Av Jerome Klapka Jerome. Han skriver bland annat så här om fenomenet:

"En blyg man har en viss förmåga att hämnas på sina medmänniskor för den tortyr dessa utsätter honom för. Han är förmögen att, i viss utsträckning, förmedla sina känslor av otillräcklighet. Han skrämmer andra människor i samma utsträckning som de skrämmer honom. Han kan lägga sordin på stämningen i ett helt rum och de annars aldrig så jovialiska själarna blir i hans närvaro deprimerade och nervösa. Detta beror i stor utsträckning på missförstånd. Många människor förväxlar den blyges timiditet med oresonlig arrogans och tar illa upp av den. Hans beråd misstolkas som oförskämd nonchalans och, skräckslagen över det första ord som riktas till honom, hans blod rusar till hans huvud och han helt tappar talförmågan, anses hans beteende utgöra ett fruktansvärt exempel på de onda följderna av att ge efter för sina känslor."

Precis som många andra blyga bygger jag ofta upp ett hårt skal. Ett skal som är tänkt att dölja blygheten och osäkerheten. Jag vete tusan om det fungerar så bra men jag gör det i alla fall. Istället för att stanna upp och säga hej håller jag blicken rakt fram och försöker gå så där självsäkert som bara alfahannar kan. Det fungerar nog inte heller men det är ju värt ett försök. Patetiskt är vad det är. Och destruktivt.

Vid tillfällen då jag har samlat på mig en ansenlig hög med självförakt försöker jag råda bot på min ovana. Jag skriker av frustration och hoppas att skalet ska spricka av ljudvågorna. Dum idé, det enda som händer är att jag blir hes. Jag dunkar mitt huvud i väggen i hopp om att skalet ska krossas. En ännu dummare idé, det enda som händer är att jag får ont i huvudet. Den enda gång jag känner att skalet försvinner är då jag skriver. Allt vore så mycket enklare om alla hade skärmar på huvudet i form av pratbubblor och ett tangentbord hängandes ner från halsen. När vi ändå håller på kan vi sätta dit en flagga som vi hissar upp de gånger vi har ett mer kärleksfullt intresse för en person. Snyggt och praktiskt.

Jag drivs också av känslor till stor del. Tyvärr får jag väl säga. Jag knyter lätt känslomässiga band till andra människor. Människor som har något bra i sig. Det leder till känslomässiga konflikter och svårigheter att kritisera. Samtidigt ska de rationella och logiska bitarna ha sitt. Tillsammans med mina egna känslor och viljor blir det till slut ett veritabelt världskrig. Fast i min egen lilla värld.

Strävan efter att hitta rätt är lite som att hoppa efter en tråd som någon står och drar upp hela tiden så att man aldrig lyckas nå den.

Sluta dra i tråden nu. Omedelbums. Jag börjar bli trött på att hoppa.

"Seize the day or die regretting the time you lost"

Piraten Wells får gärna...

...skjuta en kanonsalva mot Ola Salos ark och sänka den för evigt. Filma också när arken sjunker och ljudet av "The Worrying Kind" sakta försvinner ner i djupet. Se gärna till att Per Gessle, Markoolio, Basshunter, Frida, Mange Schmidt och E-Type befinner sig på arken. Tack på förhand.

Jag och människors värde...och jag igen

Jag är rätt bra trots allt, jag vågar faktiskt skriva det nu. Anledningen till att jag överhuvudtaget skrivet något här är för att hålla igång språket, så tro inte något annat. Om det sedan fungerar är en annan sak. I grund och botten känns det jävligt patetiskt att ha en blogg med tanke på att mitt liv är långt ifrån intressant. Det finns till och med grus som lever ett mer intressant liv än vad jag gör. Grus som trampas upp och fastnar i en skosula som flyger runt halva jorden. Grus som ligger under scenen där Iron Maiden spelar, grus som följer med in i tjejernas omklädningsrum eller grus som ligger på golvmattan i en Lamborghini Diablo. Om det finns ett liv efter döden vill jag leva det som grus, utan tvekan.

Nåja, tillbaka till det där med att jag skulle vara bra. Det räcker med att surfa runt på valfritt community för att få den känslan. Får man inte den så finns det lite att jobba på, men sörj inte för det, alla människor är ju lika mycket värda sägs det. Men är det verkligen så? Nej, verkligheten ser givetvis annorlunda ut. Dessutom finns det en rad olika värden som människor bedöms utefter. Om vi ser till klass, ras och kön så borde alla människor vara lika mycket värda. Men det är dem inte. När vi bedömer människor till vardags kan vi också se till saker som utseende, status, pengar och makt. En del av faktorerna kan givetvis korsa varandra. Jag brukar själv fnissa lite åt människor som hyllar Eddie Meduza och har en sydstatsflagga på väggen. Jo jag vet, Eddie gjorde även seriös musik men det är svårt att förneka att han spelade mycket på sin image som nerpundad raggare.

Handlingar och beteende är en annan del som kan beläggas med ett värde. En våldtäktsman har nog i de flestas ögon ett mindre värde vilket beror på hans handling. Samma sak med en pedofil eller en mördare. Dock finns det många gråzoner här. Om en tjej som blivit våldtagen mördar sin förövare är det svårt att klandra henne. Om hon däremot mördar en oskyldig barnfamilj blir det genast lite värre. Men vem är egentligen skyldig eller oskyldig? Ska vi rätta oss efter de kriterier som samhället satt upp eller röra oss utanför den uppgjorda moralen i lagboken?. Jag vet inte, jag orkar inte tänka mer. Jag försöker bara vara lite så där kvasidjup och mystiskt tankfull.

I framtiden satsar jag i alla fall på att bli ännu bättre:

*Ny näsa (~40 000)
*Nya tänder (~10 000)

Om någon känner för att donera pengar till min förbättring så lovar jag att inte börja gråta. Annars lär det nog ta ett par år. Om det inte visar sig att min bokhylla en gång ägdes av Gustav Vasa.