Ytlighet

Att reflektera kring ytlighet är i våra dagar blott en sliten kliché. Vi kan gå till botten med dess mening och forma en ståndpunkt. Men i livet som vi lever är det sällan lika enkelt. Jag har själv valt att sluta tänka, och nöjer mig med att se. Om inte annat är det något som jag försöker intala mig. När jag vrider på kroppen, för att hitta den där perfekta hållningen, faller tanken platt till golvet. Jag är precis likadan, om inte mer.

Mina händer är stora utan att vara klumpiga. Armarna är breda, muskulösa, men absolut inte överdrivna. Håret är kort och längs kinderna sträcker sig en påtaglig skäggstubb. I sängen ligger hon med stort h. Förra veckan var det en annan hon som låg där, med h:et skrivet i pannan. Hon som ligger där nu frågar mig om hon är speciell. Detta eviga sökande efter bekräftelse, när vi innerst inne ändå är medvetna om det sanna svaret, som vi helst av allt döljer för oss själva. Men, jag är inte den som är den. "Självklart" svarar jag. Och visst fan är hon det, jag hade ju trots allt bara hunnit smutta på min whiskey innan vi begav oss.

Täcket döljer inte mer än det allra heligaste. Utan att värdera låter jag blicken vandra över det som syns. Magen tycks vid ett första ögonkast vara platt och nästan tanig men har givetvis sjunkit ihop då kroppen befinner sig i horisontalläge. I ljuset som letat sig in mellan persiennerna får överkroppen en gråblek ton och för ett ögonblick är jag övertygad om att det är en vaxdocka som jag vilar mina ögon på. Skillnaden kan emellertid verka försumbar, dock är det ändå något visst med värmen hos kvinnan som gör att jag väljer den senare. Brösten är förhållandevis små och toppiga. Runt dessa härliga mjölkproducerande skapelser sträcker sig det långa ljusa håret som ger en omfamnande, men falsk, känsla av trygghet.

Mitt i allt betraktande kan jag inte låta bli att tänka på hur det vore att inte längre kunna se. Det är trots allt inte våra egenskaper som är ytliga. Nej, ytligheten sitter i hur vi tolkar och uppfattar egenskaperna. Och där är det vi själva som är högst ansvariga. Inte för att jag bryr mig, det vore ju snudd på absurt. Den djupa filosofin lämnar jag åt mer bildade människor. Som han på våning fyra med blockflöjt och tomtebloss. Ja sanna mina ord, där har vi framtidens ledare.