Jag har också...

...en trollflöjt men den är det fan ingen som vill visa på TV.

Tyst = intelligent och duktig?

Fuck no. Det tycks vara en förutfattad mening som åtminstone existerar lite här och var, men som saknar all form av substans. Jag kan tänka mig att syftet är att ingjuta något slags självförtroende genom att måla på egenskaper som ska kompensera för tystheten. Det har nämligen hänt mig fler än en gång. Alldeles nyligen till och med. Om jag hade varit intelligent på ett klassiskt vis skulle jag säkerligen ha pluggat till arkitekt vid det här laget. Men det gör jag inte. Mina betyg räcker inte till, mitt högskoleprov räcker inte till och min oförmåga att förstå mer avancerade former av logik och att se helheter sätter liksom stopp för dylika karriärsplaner.

Jag är en abstrakt, kvasiintellektuell drömmare. That's it. Fast det räcker ganska bra det med.

Tidsoptimist

Jag är utan tvekan en sann tidsoptimist. Trots flera försök att ta mig ifrån träsket med alldeles för snålt tilltagna tidsramar så fortsätter jag ändå att springa efter bussarna med andan i halsen. Varför?. Jag vet inte. Tillfredsställelse kanske. Tillfredsställelsen som man får genom att precis hinna med den där bussen eller det där tåget, och samtidigt veta att många andra har stått och väntat ute i kylan i 10-15 minuter för att vara på den säkra sidan. Tyvärr är det inte lika positivt när det kommer till prov och inlämningsuppgifter. Det blir mest halvdant och halvtaskigt när man är ute i sista minuten. Ett visst mått av potential försvinner ju förstås i stressen som blir, något som ibland kan krocka med mina mer eller mindre perfektionistiska tendenser.

Den eviga frågan:

Varför är du så tyst?

Den eviga motfrågan:
Varför pratar du så mycket?

Touché.

Ge mig en stor stekpanna...

...så att jag kan slå den i huvudet på Jambas VD. Schmick, schmock, schmuck! Och för endast 90kr om dagen kan du få Jambas VDs sista kvidanden som ringsignal.

Back on track

Med mitt första inlägg i december ser jag även till att kamma hem en guldmedalj i kategorin "mest klichéaktiga rubrik". Texttorkan är förhoppningsvis över, nu är det bara tiden som inte riktigt räcker till. Jag känner mig stundtals som en vandrande zombie. En riktig stekosdoftande knegarzombie som tänker på mat 24 timmar om dygnet. Jag arbetar med mat, läser böcker om mat och drömmer om mat. Och då har jag ändå 45 veckor kvar av utbildningen.

Hittills så har det faktiskt känts väldigt rätt. Fast samtidigt kan jag inte släppa tanken om att bli något mer än "bara" kock. Läsa på universitet och skaffa en fin examen för att bli en av alla de där som har en akademisk utbildning. Samt leva ett typiskt studentliv och bli fullständigt institutionaliserad för att sedan få en chock när livet knackar på ryggen. Men det är förstås inte för sent att gå igenom den biten också, trots att man tycker sig bli gammal väldigt fort. Något som får mig att fundera på om det kanske inte var lite väl förhastat att teckna ett medlemskap i PRO.

På fredag har jag skrivit upp mig för att jobba på det första julbordet. Jag börjar 07.15 och slutar någonstans runt 24.00. Efter det tänker jag sätta mig på MM-baren, dricka mig full och spy lite av utmattning på bussen hem. Det låter inte alls tragiskt eller så.