Serieruta: Snälla Sune...

-Jan Stenmark

Mors dags-present

Egentligen gillar jag inte allt vad Mors- och farsdagar heter. Tanken är förvisso god, men dessa dagar har precis som många andra dagar blivit alldeles för upphaussade. Dock kände jag mig ändå tvungen att klämma fram något. Så jag lagade mat.

Citronmarinerad fläskytterfilé med stekt färskpotatis, timjansås, vitlökskryddad vitkål och smörkokta morötter + rabarberparfait till dessert.

Den skulle förmodligen inte vinna något hälsopris, men hej, det är ju söndag. Fast jag ska nog ändå ta en promenad. Det skadar ju inte liksom.

Ett levande bevis på att invandrarfientligheten frodas i lågstadiet och Hans Scheike junior

Degskalle = degiga tankar = lust att baka

Vi är inne i en sådan där dryg period igen. I skolan menar jag nu. Medlemmarna i "Kalles kaviar"-klubb är alltid dryga. Temat för veckan är specialkost. Det handlar om människor som tror att de är något. De tror att de är allergiska eller överkänsliga. Vilket de också allt som oftast är. Därför måste vi laga speciell mat så att dessa människor kan fortsätta gå runt och vara speciella.

Informationen som ges bara fladdrar förbi, tyvärr gör inte arbetsuppgifterna det. Dessutom har stämningen kommit att bli lite tryckt. Alla dåliga sidor börjar liksom krypa fram och irritationen går nästa att ta på. Om det inte hade varit för värmen skulle vi säkert ha kunnat forma små irritationsbollar och kastat på varandra.

Nå, hur som helst känner jag mig som en degskalle på grund av alla speciella människor. Och av en händelse fick jag lust att baka. Men absolut inte något som tar för lång tid. Så, jag laborerade ihop en äppelkaka. Jag är faktiskt helt fucking amazed över att jag inte har lyckats hitta något recept på äppelkaka med mörk rom. Bara äpplen med kanel och rom skulle jag kunna äta en hel skål av. Det gjorde jag också nästan, något som kan förklara varför jag börjar känna mig snurrig. Äppelkakan blev i alla fall alldeles förträffligt god, och om jag får lust kanske jag plitar ner ett recept i matbloggen. Efter en grundlig renovering vill säga. Den förra skedde ju då någonstans efter att Peter Siepen genomgått sin 342:a brasilianska vaxning. Det är för övrigt en vetskap som jag själv blir lite rädd över att besitta.

Oumbärlig investering

Visst är jag i behov av en liten röklåda? Och en pensel i silikon? Samt en ny termometer? Självklart. Speciellt nu när jag har så mycket pengar.

Helgerån bland matlådorna i skolan

Och det här är tänkt att vara en skola för blivande kockar?. Tacka vet jag hemlagad mat. Så länge man slipper laga den själv.

Dålig förebild. På flera sätt.

Vad lille Filip inte vet är att Gene Simmons sexvideo har läckt ut. And it ain't pretty:
http://valleywag.com/358401/gene-simmons-sex-tape-leaked-on-web-nsfw

Föräldrar med blåa ögon

Avd: Nähä?

Farmor har öppnat rökfri krog på Höga Berget

Människor som gör V-tecknet

Jag vet att jag tänker alldeles för mycket men hade jag inte gjort det så hade jag inte haft något att skriva om. Dessutom sker det mestadels automatiskt. Nåväl. För mig är människor som gör V-tecknet synonymt med dålig smak. De ligger på samma nivå som stereotypen av en Big Brohter-deltagare, en tuggummituggande fjortis eller en familj som bygger hela sitt liv kring Bingolotto och träningsoveraller (inte för att det skulle vara något fel med det). Vanligen sker det i samband med fototillfällen då dessa människor anser att V-tecknet är ett sätt att "spexa till det" och "liva upp stämningen med". Ptja, ni hör ju hur det låter.

Något som dock är viktigt att komma ihåg är att V-tecknet också kan användas ironiskt. Med tanke på dess natur är det förstås en väldigt svår konstart. Endast människor med en mer reserverad auktoritet kan sägas ha sitt på det torra om de bestämmer sig för att göra det. Ett bra exempel är Horace Engdahl. Kan ni tänka er en bild i tidningen med Horace Engdahl där han sträcker armen bakom drottning Silvia och smyger fram ett V-tecken vid hennes axel?. Nej just det, men om han gjorde det skulle det med all säkerhet klassas som ett skämt, och han skulle genast befrias från alla tankar om total sinnesförvirring.

Så, om ni inte råkar heta Horace Engdahl eller befinna er på en liknande position bör ni genast omvärdera er syn på användningen av V-tecknet. Eller så kan ni strunta i det och fortsätta som vanligt. Den andel människor som faktiskt bryr sig som sådana triviala saker är troligtvis försvinnande liten.

Röjd identitet

Den här rubriken låter mer som en titel på en agentpocket från 80-talet. Men egentligen handlar om att jag har blivit upptäckt. Jag kan inte blogga i fred längre. Trebarnsmammorna förföljer mig. Det vore dumt att skriva att jag inte gillar att tappa kontrollen, med tanke på att internet är ganska så tillgängligt över ungefär hela världen (med undantag för Karlskoga, Kumla, Kina och Kuba). Däremot har jag tänkt lite, och insett att saker jag skriver kan komma att ligga mig i fatet. Inte för att jag bryr mig. Man lever ju bara en gång liksom. Varför inte slösa bort den gången på att skriva?.

Frågor om livet #4

Jag har alltid undrat om det finns någon hierarki bland busschaufförer. Är de som kör i stadstrafiken coolare än de som kör i landsortstrafiken? Eller är det chaufförerna av långfärdsbussar som är de riktigt coola snubbarna? Och finns det någon slags idoldyrkan hos "den stora massan" av busschaufförer? Som vanligt har jag inget bra svar. Det är svårt att komma busschaufförer in på livet, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att de kör buss hela dagarna. Någon måste ju göra det också.

Sudden is in town!

Sudden är här igen. Han sitter typ tre hus bort och käkar släktmiddag. Mamma tjatar om att han minsann är en vanlig människa precis som oss andra. Men jag tvivlar. Jag tror att han är flamsäker. Vi får se om jag har rätt. Om jag inte kommer tillbaka hit, så hade jag fel. Och stackars Sudden hamnar på ett övergivet sjukhus, bevakat av envisa strejkvakter.

Jag sitter i en stuga och blickar ut över en sjö

I min stuga finns inget annat än det allra nödvändigaste, och i min sjö finns inget annat än allt det som behövs för att den ska få kallas för sjö. Där och endast där, kan mina tankar samlas i en strid ström av visioner, drömmar och kaos. Jag känner mig levande, pendlandes mellan djupa dalar och höga toppar. Långt ifrån bekymmersfri, men också långt ifrån död och begraven. Upplevelser blir till känslor, och förnimmelser av vad som varit. Det som komma skall, blir till drömmar och förväntningar.

Min stuga är en farlig plats. Det händer att jag fastnar där, alldeles för länge. Min stuga...äh, nu har jag gått för långt. Jag har ingen jävla stuga. Det är bara en töntig metafor. Men visst är det sant, det där med att jag känner mig levande. En stark passion för livet, som kanske inte alltid, eller snarare sällan, levs ut. Livets charm ligger trots allt i det oförutsägbara, något som jag själv har haft svårt att inse. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att röka braj, lägra fjortisar och dricka fulsprit. Att vara en del av andra människors liv och att kunna påverka dessa är nog så starkt. Eller att bara finnas till, att leva för sakens skull. Och att inte alltid vara skitnödig och eftertänksam. Såsom jag är nu, men inte vill vara.

Mat bygger på känslor, right?

Jag tror att jag äntligen har hittat en finstämmig definition av känslan som jag vill att mitt slutprov ska genomsyras av. Det ska vara som ett rått, svettigt knull med en nerdekad trebarnsmamma, men istället för ett sjaskigt motell i utkanterna av någon landsortshåla, så sker det i en sagolikt vacker bröllopssvit med utsikt över Venedigs alla kanaler. Jag vet att det inte riktigt är min stil och att jag inte har någon erfarenhet av nerdekade trebarnsmammor. Inga andra mammor heller för den delen. Men, när jag väl har fått en idé på hjärnan så kan jag inte släppa den. Det är du och jag nu, kära idé. Tillsammans ska vi slåss mot en omgivning fylld av människor som hånar dig och din skapare. Det skiter vi i. Oavsett åsikter ska jag klamra mig fast vid dig som en trotsig femåring, och ignorera bättre vetande människors inlägg. För det är trots allt det jag är bäst på. Det, och att tillbringa dagarna i horisontallläge.

48 timmar i en sörja av hopp, förtvivlan och doften av falafel

Det första som jag lägger märke till när jag kliver av tåget är luften. Något är annorlunda. Den är inte unken. Snarare skämd och avslagen. Jag förstår att det är så det är här nere i söder. Kanske inte överallt, men åtminstone i Malmö. Samhällets depraverade tillstånd smittar inte bara av sig på människorna, utan även naturen. Det har till och med gått så långt att bussarna har blivit gröna av ren vämjelse.

Dock kom inget av detta som någon överraskning. Jag var ju trots allt påläst. Men vissa saker kan man bara inte läsa om, det går inte att föreställa sig hur det är om man inte har upplevt det själv. Det var precis så jag kände när den stackars kvinnan som sitter och ropar ut hållplatser yttrade namnet på den mest känsloladdade hållplatsen av dem alla. "Rosengård centrum".

Håret reste sig. Inte bara håret på armarna utan allt hår. Och jag menar verkligen allt. Jag kände en rysning också, en rysning som aldrig verkade hitta ut. Inte förrän bussen hade passerat hållplatsen och min överarbetade hjärna bekantat sig med tanken att det var på riktigt. Slutdestination för resan låg i utkanterna av det Rosengård som vi alla lärt känna via medierna. Ett Rosengård som sällan nämns i positiva sammanhang.

Trots att jag befann mig i ett område som sades vara lugnt kunde jag ändå inte riktigt slappna av. Den där killen som bara lyssnar på hip-hop tycktes förvisso ha lite koll på geografin, men en kille som lyssnar på hip-hop går knappast att räkna med. Ett stort plus var att han tagit det lilla förnuft han har till fånga och undvikit lägenheterna som låg på markplan. Det eliminerar nämligen möjligheterna för drive-bys.

För att inte bli alltför långdragen spolar jag förbi det tråkiga. Ni vet, sådana där triviala saker som gängslagsmål och bilbomber. Det är nämligen vardagsmat i studentområdena. Eller så förhastade jag mig i mina antaganden om att det var dylika förseelser som utryckningarna behandlade. Även om det tar emot att erkänna såg jag faktiskt inga våldsamheter med egna ögon. Inte ens när jag bjöds på sightseeing i områdena kring "Zlatan court", ni vet den där vräkiga fotbollsplanen som Zlatan smällde upp för att få lite smaskig PR.

Visserligen såg vårdcentralen i Rosengård mer ut som ett fort med alla galler och säkerhetsanordningar. Men det var ett sannerligen välbevarat fort, utan vare sig graffiti eller sotiga väggar. Emellertid blottlade mötet med människorna i Rosengård en annan historia. En historia om, hopp, förtvivlan och en märkbar brist på svenskar. Just det, jag kände mig som en katt gör när den omges av en herrans massa hermeliner. Om det inte hade varit för nummerskyltarna skulle jag ha börjat tvivla vad gällde min egna svenskhet.

Dessförinnan var den första synen som uppenbarat sig på väg in i detta gudsförgätna samhälles hjärta, en skylt med texten "Badrans Super Falafel". Det var så komiskt, så uttrycksfullt och ändå så förväntat. Jag vill så gärna skriva en lång utläggning om hur Badran och hans familj kom hit och bosatte sig. Om hur Badran fick genidraget att ge sig in i snabbmatsbranschen och snabbt insåg att han fastnat i en klyscha. Men det finns det ingen plats för här. Faktum är att jag redan har skrivit alldeles för mycket för att någon ska orka läsa. Jag hade kunnat berätta om torpeden på dansgolvet, om mina egna tafatta försök och om hur en riktig falafel egentligen smakar. Det får bli en annan gång, i en annan text, någon annanstans.

"Världens snällaste"

Att bli tilldelad epitetet "världens snällaste" är egentligen ingen positiv komplimang, det har jag fått höra från säkra källor *. Därför måste jag verkligen skärpa mig. Fast inte idag. Och inte till jul, för då ska man ju vara snäll.

Äh, det blir nog bra så här ändå.


*säkra källor = David DeAngelos oinbjudna mailutskick som numera alltid hamnar i skräpposten.

Skyll mig själv?

Det är ingen bra grej att spela brännboll med en förkylning i kroppen. Att dessutom avsluta samma dag på krogen är en ännu mindre bra grej. Jag tror att varenda muskelfäste är inflammerat nu. Plus en täppt näsa och en tjock hals. Min gångstil påminner nog lite om den som Mark Levengood kan tänkas ha efter ett hårt pass i sängkammaren.

Men vi vann i alla fall. Det är det som räknas!