Alla dessa högtider

Det sägs att vi fostras in i våra respektive könsroller vilket jag till stor del håller med om. Men vi fostras också in i en viss kultur med vissa högtider som återkommer varje år. Födelsedagarna blir precis som mycket annat en betingning där pirret i magen kommer från alla förväntningar man har med sig sedan den första tårtan som till största del sannolikt hamnade i haklappen.

Vid nyår skjuts det champagnekorkar och raketer, i slutet på april tänds det brasor, i mitten på sommaren reser vi stänger och dricker snaps och till jul ger vi bort paket till minnet av någon snubbe som red på en åsna.

Innerst inne så bryr jag mig inte särdeles mycket om att det blir ett nytt år, att jag fyller år eller att åsnekillen föddes. Det sistnämnda är det nog en hel del andra som inte bryr sig om heller, religioner är ju bara så 1990 e.Kr. Däremot är det förstås trevligt med dagar som är extra högtidliga och festliga, men all uppståndelse och allt tjoande känns oftast lite påklistrat.

Nu låter jag förstås väldigt pessimistisk och tråkig. Det är inte så att jag förespråkar ett avlägsnande av högtidsdagar, bara lite vett och sans. Allt behöver inte vara lika perfekt som det målas upp i filmer eller tidningar, året innehåller trots allt en ansenlig mängd andra dagar som vi kan forma själva, utan en massa krav utifrån på hur det ska vara.

Vi behöver inte skämmas för att midsommaren inte blev en kopia av "Pripps blå"-reklamen eller för att vi inte firade nyår vid Times Square i New York. Julen behöver inte mörkas trots att granen kanske föll ihop, skinkan exploderade i microvågsugnen och de enda julklappar som erhölls var stickade koftor från mormor. Om inget oförutsett händer har vi trots allt en sisådär 75 julaftnar framför oss när vi föds och vi får vara glada om vi minns ens en fjärdedel av dem i slutet.