Jag är ett mongo #2

Jag spinner vidare och skriver om situationer då det har känts som att det fattats någonting. Till exempel en skruv eller vakten som håller det tredje exemplaret av kromosom nummer 21 borta. Under sommaren händer det lätt att dygnet vänds ibland och då, när maten har slunkit ner, kan den där eftermiddagströttheten komma krypandes. Det är inte ofta som jag tar en tupplur men vissa dagar känns det oundvikligt. En del av dessa dagar vill kroppen ogärna ta hänsyn till att jag fortfarande bor hemma. Det har hänt att jag har vaknat upp med ett tält i de nedre regionerna och en ansenlig mängd dregel på kudden. Jag kan bara tänka mig hur det ser ut från en annan vinkel. Det värsta är att man inte vet om man har blivit sedd eller klarat sig undan. Och inte fasen kan man fråga heller. Jag lever i en ständig ovisshet om huruvida mina föräldrar överväger att låta män i vita rockar hämta mig för livslång observation.

För ungefär ett år sedan var jag nere på terrassen vid Stadshotellet. När kvällen och mörkret hade gjort sitt intåg gick jag och beställde en öl i baren. På vägen tillbaka ställde mörkret till det. Det kan också ha varit så att mörkret samarbetade med alkoholen. Jag satte foten i en drickback som fastnade ganska rejält, givetvis tappade jag balansen för ett ögonblick och var en hårsmån från att hälla ut ölen över en tämligen storvuxen man med skägg och skinnjacka. Istället återfick jag balansen och stod där hoppandes på ett ben med en drickback på foten och en öl i handen. Det är svårt att se cool ut då. Jag ställde i alla fall ner ölen på bordet med någon skämtsam kommentar och lyckades, efter mycket lirkande, få bort drickbacken från foten och göra en snabb reträtt till min plats. Jag drack ingen mer öl den kvällen.

När tröttheten slår till är mina sinnen inte riktigt på topp. I sällsynta fall kan det leda till att språket påverkas. Jag byter begynnelsebokstäver på ord som hör ihop. Tom och Jerry blir Jom och Terry, Thelma och Louise blir Lhelma och Touise och...ja ni fattar. Jag har inte velat berätta det förut med risk för att verka konstig men jag kände att tiden var inne nu. Tröttheten hjälper även till att pusha på tankspriddheten. Hittils har det som tur är bara resulterat i anekdoter som får mig att framstå som mindre...intelligent. En gång i mina yngre år, när Teletubbies fortfarande låg på ritbordet, skulle jag gå ner och äta frukost, efter att ha besökt badrummet vill säga. Då händerna skulle tvättas fick jag för mig att tänderna behövde borstas. Detta blev dock lite för mycket för mig att hantera så jag tog sonika tvål på tandborsten och förde den till munnen. Men, innan den hann slinka in satte systemet igång igen och jag undrade stillsamt för mig själv vad jag höll på med. Och jag kände mig ändå lite stolt över att ha, med endast sex levnadsår på nacken, upptäckt fadäsen i tid.

Egentligen skulle det här ha blivit den sista delen där jag utmålar mig själv som någon vars hästar tycks ha flytt stallet och lämnat kvar en fylledräng. Tyvärr blev beskrivningarna alldeles för utförliga och det finns tragiskt nog mer kvar att förtälja inom ämnet. Fast jag väntar nog lite med det, för min egen skull.