Att leva varje dag som om det vore ens sista?

Vi har hört det förut och läst uttrycket i ett otal presentationer av människor som vill ge sken av att de minsann gör allt för att ta tillvara på dagen. Men kan man verkligen leva varje dag som om det vore ens sista fullt ut? Om jag gjorde det skulle jag vid det här laget vara en nerknarkad luffare som prostituerar sig bland äldre män för att få ihop cash till nästa sil. Har man dessutom rullat hatt dagen innan blir det desto svårare att leva upp till mottot.

För let's face it, att säga att man lever varje dag som om det vore ens sista handlar inte om att våga fråga chans på "the girl next door" eller att slå näven i bordet hos chefen och begära löneförhöjning. Det är den sista dagen på den stora resan, det sista skriket innan mördaren sätter kniven i hjärtat när man som bäst står och duschar.

Jag skulle göra allt det där förbjudna och förbålt idiotiska som just nu känns väldigt avlägset. Prova på droger, gå till en prostituerad, dricka läkarsprit, flyga ett litet propellerplan utan flyglicens, bombhota en pizzeria, råna en närbutik, sparka Björne på pungen, dra en Hells Angels-medlem i skägget för att se om det är äkta...listan kan göras lång. Det viktigaste är att det skulle vara min dag och inte någon annans. Visst kan man säga hej då till nära och kära men inte under en hel dag, oh nej, någon måtta får det vara.

Att leva varje dag som om det vore ens sista är förvisso ett uttryck som är öppet för tolkning, men allt blir som vanligt mycket roligare att ta itu med om man ignorerar andra möjligheter.