Igår hade jag med mig mina nytvättade kläder för att jag skulle hänga in dem i skåpet. På något vis lyckades jag glömma bort det trots att väskan de facto stod i själva skåpet. Idag tog jag med mig väskan igen. Men istället har jag glömt skåpnycklarna. Jag kan knappt bärga mig för att se vad som kan tänkas gå fel imorgon.
Jag vet att det är svårt att tro, men jag lever. Inga knivsår, inga skottskador och jag är inte öm där bak. Dock är jag omtumlad och berörd. Därför skriver jag mer om mitt besök i Rosengård, Svergies svarta får, när alla känslor och intryck har lagt sig.
Nepp, jag har faktiskt inte det. Om ni trodde något annat så vill jag nog inte veta vad som rör sig i era huvuden.
Imorgon är det sista dagen i köket på två veckor. Vi har näringslära och sedan en serveringsvecka där vi får lära oss lite om hur det går till ute i restaurangen. Det känns lite dumt, man kommer liksom av sig. Dessutom börjar det bli dags att skärpa sig för min del. Det är ju trots allt en individuell utbildning och vi konkurrerar inom samma yrke, då gäller det att ha en "edge" som alla hippa pojkar säger.
Nästa fredag ska vi spöa fordonsutbildningen i brännboll. Våra lärare har redan gjort i ordning en plats till den åtråvärda pokalen. Via en gedigen granskning av motståndarna kan jag konstatera att det är skönt att vi inte ska spela rugby. Eller brottas.
American Psycho - Bret Easton Ellis
Art Of War - Sun Tzu
Essentials of Classic Italian Cooking - Marcella Hazan
Moment 22 - Joseph Keller
Min självbevarelsedrift måste ha varit ovanligt låg när jag bokade en biljett till en plats belägen i det gudsförgätna länet Skåne. Jag vet inte riktigt vad det var som låg bakom. Kanske var det ett löfte, åtrå eller ett krampaktigt försök att återuppliva det förflutna. Nej, nu börjar det låta som en förlorad kärlek. Det handlar om en kille som har lyssnat på alldeles för mycket hiphop och tror att han är någonting (eftersom jag vet att han läser det här så hoppas jag att han blir sur).
Jag har aldrig besökt Rosengård men jag föreställer mig något som liknar en postapokalyptisk krigszon. Ett område där det råder undantagstillstånd sedan vem vet när. På gatorna strosar pojkgängen runt med tomma blickar, redo att försvara sina betonghus och skogsdungar med livet som insats. Men när det kommer till kritan är det inte gängen som har makten. Det är den allra hårigaste och sliskigaste typen som bestämmer. Ni vet den där turken som kör en gammal Mercedes och äger pizzerior med tvivelaktig redovisning.
För att som utomstående överleva en vistelse i Rosengård krävs det att man har koll på saker och ting. Rosengård är indelat i miljonprogramsområdena Apelgården, Herrgården, Kryddgården, Törnrosen och Örtagården. Stadsdelen omfattar även industriområdet Emilstorp, 1950-talsområdet Persborg, villaområdet Västra Kattarp och Östra Kyrkogården. Något som är viktigt att känna till är de olika handslagen som förekommer i de olika områdena. Tråkigt nog gör jag inte det just nu men jag hoppas bli instruerad av hiphop-killen vid ankomst. Utöver det är det också bra att vara beväpnad. Pepparspray, träpåk och en butterfly-kniv ingår i det överlevnadspaket som säljs på de bussar som trafikerar Rosengård. Är man inte van att hantera den typen av knivar är träpåken och pepparsprayen det säkraste alternativet.
Jag är medveten om att min bild av Rosengård kanske inte stämmer överens med verkligheten till 100%. Förmodligen är verkligheten betydligt råare och brutalare än vad en oskuldsfull pojke som jag kan föreställa sig. Men jag är inte rädd, jag är redo att möta mitt öde. Jag måste bara kissa först.
Den här veckan har varit väldigt konstigt. Jag vet knappt vad jag har gjort i köket och än mindre vad jag ska göra nästa vecka. Men jag vet att irritationsmomententen börjar krypa fram allt mer. Gamla slitna ångvältar utan taktkänsla kan få den mest gladlynte pajsare ur spel. Två fräscha puréer har jag i alla fall lyckats laborera fram. Tyvärr passar de inte riktigt ihop med det något fragila koncept som jag hade tänkt att mitt slutprov skulle omfamnas av(se vilka svåra ord jag kan!).
På tisdag är det matmässa i Älvsjö. Mässor är förstås lika med gratis grejor. Och här snackar vi skitstor mässa, ett himmelrike för den fingerfärdige. Men jag har inte hittat någon bra väska ännu. Smidig och rymlig är två nyckelord vad gäller mässmässiga väskor, något som erfarna mässbesökare givetvis har koll på. Synd bara att jag inte riktigt har koll på var jag har lagt min biljett. Hädanefter ska jag limma fast alla viktiga papper i pannan.
Jag har svårt att se mig själv som en bloggare. Jag pratar inte om det och ingen i min familj vet om det. Samtidigt kan jag inte påstå att jag inte vill bli läst. Men även om bloggandet har exploderat är det ändå lite tabu. Egentligen är det inget som jag borde hålla på med, inte med det kön som jag har tilldelats och särskilt inte i min ålder. Det är nästan lika illa som om jag skulle ha knypplat. Jag borde tänka mer med "kuk-i-kukuret" och ha intressanta konversationer med diverse toalettstolar klockan 05.30 under helgdagar. Enligt mediebilden av en testosteronstinn tonåring vill säga. En bild som jag har svårt att leva upp till. Eller rättare sagt inte har någon lust att leva upp till. Möjligtvis ett litet mellanting. Men bara litet.
Och än en gång har jag lyckats vrida en text åt helt fel håll. Jag ville ju bara tacka två hyfsat reko människor för deras länkar och kommentarer. Tack! (fast officiellt sett ställer jag mig likgiltig till dylika uppmuntringar).
------------------------------
Här har ni en blogg fylld med inlägg som är underhållande och klockrena! Jonas blandar hej vilt mellan allvar och humor, hans eget liv och roliga utklipp. Det här inlägget fick mig att fastna. Håll i hatten, för här är en blogg som kommer få era smileband att åka upp till öronen!
-Fröken Ajax
Kalle motiverar: "Jonas går från klarhet till klarhet. I sitt Blog By Kalle-liknande sätt att driva med sig själv och sina tillkortakommanden hittar han en ton som är fantastiskt underhållande. Han tillhör kategorin bloggare som stundtals har långa intervall mellan sina poster. Dock är hans rakt-på-sak-het värd att vänta på. Så även de djupa inlägg som får en att skrapa på bottnen av sin egen kreativitet. Mycket väl värd en RSS-addering."
-Blog By Kalle
Fyra kvällar och många hamburgare senare är jag åtminstone några erfarenheter rikare. Man har till exempel inte så mycket att säga till om när kökstelefonen ringer och det visar sig att polismästaren är sugen på en wienerschnitzel. För 81kr. Någonstans kan jag tycka att det är lite charmigt. Ungefär som när restaurangchefen, på frågan "Vet ni något om sällskapet ikväll?" svarar "Ja, en av damerna heter Bodil och kommer från Älvsjö men hon gillar inte analsex". "Fast det går ju att ändra på".
Min insats i köket har väl inte varit direkt extraordinär men jag har å andra sidan mest lagat barmat. Dock är enkelheten icke att förakta. Jag har trots allt blivit lite avtrubbad vad gäller beställningar och dessutom börjat förstå hur man jobbar rationellt i restuarangkök.
Vad gäller min eventuella medverkan vid Noramarken får jag se om jag orkar ta tag i det hela. Ett telefonsamtal gav åtminstone lite hopp, men för att göra en anmälan måste jag ordna en egen firma. Och det kostar förstås pengar. Bollocks.
Jag har inte sett "Sagan om ringen"-trilogin. Endast en jättekort bit av den första filmen. Således förstår jag inget alls när folk diskuterar de tomtar och troll som förekommer i Tolkiens sagovärld. Om jag råkar nämna det här faktumet tror folk att jag skämtar, det scenariot existerar liksom inte i deras huvuden. Men nu har det blivit en principsak. Inte ens på min dödsbädd ska jag ägna ens så mycket som en tanke åt Gandalf, Frodo, Lego-Lars och allt vad de nu heter. Nej, istället för att se någon av "Sagan om ringen"-filmerna (eller ännu värre, att faktiskt läsa böckerna) ska jag plöja igenom alla de sex "Star Trek"-serierna och lära mig filmmanusen utantill. Bara för att retas.
