Jag har växt!

Och det beror inte på att jag sitter med handen under bordet eller tänker snuskiga tankar. I så fall vore det ju rent av perverst att skriva om det. Usch. Nej, jag har växt i besökarantal. Egentligen är det inte det som är mitt huvudsyfte men jag kan inte påstå att det skadar mig på något sätt. Till höger finns en karta över vilka städer den senaste månadens besökare kommer ifrån, dock bakas mindre orter ihop i större knutpunkter.

Totalt sett blev det 362 förstagångsbesökare och 251 återvändande i jämförelse med maj som gav 67 förstagångsbesökare respektive 93 återvändande. Bredvid Schulman himself blir det förstås rätt klent, han har förmodligen lika många besökare per timme om inte mer. Men ändå liksom.

Här nedan följer ett par värmande citat från mitt sommarpratande på Lunarstorm och från bloggen:

Fortsätter du så här förväntar jag mig att finna dig på bestsäljarlistan inom få år. Keep up the good work!

Fint, Hemingway!

Du kommer att lyckas med det du företar dig.

I'm progressing!

Övningskörningen går framåt, och ibland bakåt. På den tredje dagen blev jag jag uttvingad på stora vägen och fick användning av växel nummer fem. Till skillnad från Gud behövde jag som tur var inte ägna mig åt att skapa en sol och en måne vilket underlättade det hela. Det sitter fortfarande lite för mycket TV-spel kvar i kroppen, men hittills har jag i alla fall inte bidragit till några påfyllda sjukhusjournaler.

Det blir lite dåligt med uppdateringar nu. Grubblandet över vad som ska göras i höst tar en del tid, likaså jobbsökandet. Dessutom har jag börjat fila på en novell och ett par andra texter som kanske kan få se dagens ljus någon gång i framtiden.

Jag säger inte prosit

Att man säger prosit när någon nyser fick jag lära mig som liten, men jag har aldrig förstått varför. Tills jag bestämde mig för att kolla upp det. Enligt gammal folktro hade man en föreställning om att onda andar flyger in och ut när man nyser. Genom att säga prosit, som betyder något i stil med "må det gynna dig", önskade man istället att goda andar skulle flyga in. Lite sött kan tyckas och visst kan det vara kul att säga det på ren jäkelskap när någon fått ett rejält nysanfall. Då blir det mer som att hälla salt i såret snarare än att önska personen något gott. Personer som anser det vara en artighetsfras ger jag dock inte mycket för. De kan knappast ha varit med om när någon släppt ut luft från de bakre regionerna. Där snackar vi onda andar. Ibland kan det nästan kännas som att det är djävulen själv som hälsar på, men inte fasen finns det något standardiserat uttryck för att driva bort det onda där inte.

Alla dessa högtider

Det sägs att vi fostras in i våra respektive könsroller vilket jag till stor del håller med om. Men vi fostras också in i en viss kultur med vissa högtider som återkommer varje år. Födelsedagarna blir precis som mycket annat en betingning där pirret i magen kommer från alla förväntningar man har med sig sedan den första tårtan som till största del sannolikt hamnade i haklappen.

Vid nyår skjuts det champagnekorkar och raketer, i slutet på april tänds det brasor, i mitten på sommaren reser vi stänger och dricker snaps och till jul ger vi bort paket till minnet av någon snubbe som red på en åsna.

Innerst inne så bryr jag mig inte särdeles mycket om att det blir ett nytt år, att jag fyller år eller att åsnekillen föddes. Det sistnämnda är det nog en hel del andra som inte bryr sig om heller, religioner är ju bara så 1990 e.Kr. Däremot är det förstås trevligt med dagar som är extra högtidliga och festliga, men all uppståndelse och allt tjoande känns oftast lite påklistrat.

Nu låter jag förstås väldigt pessimistisk och tråkig. Det är inte så att jag förespråkar ett avlägsnande av högtidsdagar, bara lite vett och sans. Allt behöver inte vara lika perfekt som det målas upp i filmer eller tidningar, året innehåller trots allt en ansenlig mängd andra dagar som vi kan forma själva, utan en massa krav utifrån på hur det ska vara.

Vi behöver inte skämmas för att midsommaren inte blev en kopia av "Pripps blå"-reklamen eller för att vi inte firade nyår vid Times Square i New York. Julen behöver inte mörkas trots att granen kanske föll ihop, skinkan exploderade i microvågsugnen och de enda julklappar som erhölls var stickade koftor från mormor. Om inget oförutsett händer har vi trots allt en sisådär 75 julaftnar framför oss när vi föds och vi får vara glada om vi minns ens en fjärdedel av dem i slutet.

Jag är ett mongo #2

Jag spinner vidare och skriver om situationer då det har känts som att det fattats någonting. Till exempel en skruv eller vakten som håller det tredje exemplaret av kromosom nummer 21 borta. Under sommaren händer det lätt att dygnet vänds ibland och då, när maten har slunkit ner, kan den där eftermiddagströttheten komma krypandes. Det är inte ofta som jag tar en tupplur men vissa dagar känns det oundvikligt. En del av dessa dagar vill kroppen ogärna ta hänsyn till att jag fortfarande bor hemma. Det har hänt att jag har vaknat upp med ett tält i de nedre regionerna och en ansenlig mängd dregel på kudden. Jag kan bara tänka mig hur det ser ut från en annan vinkel. Det värsta är att man inte vet om man har blivit sedd eller klarat sig undan. Och inte fasen kan man fråga heller. Jag lever i en ständig ovisshet om huruvida mina föräldrar överväger att låta män i vita rockar hämta mig för livslång observation.

För ungefär ett år sedan var jag nere på terrassen vid Stadshotellet. När kvällen och mörkret hade gjort sitt intåg gick jag och beställde en öl i baren. På vägen tillbaka ställde mörkret till det. Det kan också ha varit så att mörkret samarbetade med alkoholen. Jag satte foten i en drickback som fastnade ganska rejält, givetvis tappade jag balansen för ett ögonblick och var en hårsmån från att hälla ut ölen över en tämligen storvuxen man med skägg och skinnjacka. Istället återfick jag balansen och stod där hoppandes på ett ben med en drickback på foten och en öl i handen. Det är svårt att se cool ut då. Jag ställde i alla fall ner ölen på bordet med någon skämtsam kommentar och lyckades, efter mycket lirkande, få bort drickbacken från foten och göra en snabb reträtt till min plats. Jag drack ingen mer öl den kvällen.

När tröttheten slår till är mina sinnen inte riktigt på topp. I sällsynta fall kan det leda till att språket påverkas. Jag byter begynnelsebokstäver på ord som hör ihop. Tom och Jerry blir Jom och Terry, Thelma och Louise blir Lhelma och Touise och...ja ni fattar. Jag har inte velat berätta det förut med risk för att verka konstig men jag kände att tiden var inne nu. Tröttheten hjälper även till att pusha på tankspriddheten. Hittils har det som tur är bara resulterat i anekdoter som får mig att framstå som mindre...intelligent. En gång i mina yngre år, när Teletubbies fortfarande låg på ritbordet, skulle jag gå ner och äta frukost, efter att ha besökt badrummet vill säga. Då händerna skulle tvättas fick jag för mig att tänderna behövde borstas. Detta blev dock lite för mycket för mig att hantera så jag tog sonika tvål på tandborsten och förde den till munnen. Men, innan den hann slinka in satte systemet igång igen och jag undrade stillsamt för mig själv vad jag höll på med. Och jag kände mig ändå lite stolt över att ha, med endast sex levnadsår på nacken, upptäckt fadäsen i tid.

Egentligen skulle det här ha blivit den sista delen där jag utmålar mig själv som någon vars hästar tycks ha flytt stallet och lämnat kvar en fylledräng. Tyvärr blev beskrivningarna alldeles för utförliga och det finns tragiskt nog mer kvar att förtälja inom ämnet. Fast jag väntar nog lite med det, för min egen skull.

Min far är självmordsbenägen

Jag har börjat övningsköra nu igen. Förra gången rann det ut i sanden. Min enda motivation är att ta körkort före min bror som är sex år äldre. För honom har det också runnit ut i sanden ett par gånger. Efter att ha kört i sisådär en halvtimme sammanlagt, med ett avbrott, tycker min far att vore en bra idé att köra ut på stora vägen så att jag får köra lite fortare. Fortare. Jag kan inte ens växla ordentligt och har ingen som helst koll på bakomvarande bilar. Inte framförvarande bilar heller för den delen. Och han vill att jag ska köra fortare. Antingen är han självmordsbenägen eller så har mina föräldrar tecknat en ofantligt hög livförsäkring på mig.

Vi är så dåliga

Vi är dåliga på att lägga oss i tid, dåliga på att gå upp i tid, dåliga på att packa väskor, dåliga på att motionera och dåliga på att göra något vettigt av dagen. Men vi är väldigt bra på att skjuta upp saker. Detta delar vi gärna med oss av i skriftlig form på bloggar, forum och allt däremellan. Varför? Fungerar det terapeutiskt? Jomenvisst. Det är skönt att få ner saker på pränt. Då finns dem där, vi har erkänt och vi känner oss mindre dåliga. Särskilt när andra känner igen sig i problemen och berättar hur de gång på gång upprepar samma sak.

För det är ju ändå lite coolt att vara dålig på vissa saker. Som att packa. Och sedan berätta om hur man släpade med sig 17 väskor med kläder för alla årstider när man bara skulle vara borta en helg. Inte helt oväntat så är tjejer överrepresenterade i den kategorin. Det är också jävligt coolt att skjuta upp saker. För att sedan sitta uppe hela natten och skriva färdigt det där arbetet i Samhällskunskap och berätta om hur cool man var som väntade så länge.

Fast egentligen vet vi att det är lätt att åtgärda. Det handlar om att bestämma sig. Vi är inte dåliga, vi är lata.

29 veckor senare

Så, vad har jag åstadkommit på 29 veckor? Zip. Nada. Null. Ingenting. Jag har grubblat och fyllt 20. Inget jobb, inget körkort. Under tiden som jag grubblade läste jag en kurs i Medie- och kommunikationsvetenskap. Den kommer att göra mycket nytta när arbetsgivare ögnar igenom mitt lepraskadade CV. Inte. Bara om jag läser vidare inom samma ämne, vilket jag nu inte har någon lust med. Visst, det var stundtals roligt och intressant men inte fasen vill jag spinna vidare på en karriär som någon mossig mediasmurf.

Jag har slösat besinningslöst med världens mest värdefulla valuta. Tid. Att jämföra tid med pengar är en ren förolämpning. Pengar är smutsiga och sprider ondska. Den enda gemensamma nämnaren är att båda är bra på att framkalla ångest. Ångest över att man har för lite. Skillnaden är att tid inte kan tjänas genom ett arbete eller vinnas på ett lotteri. Vi säger att vi tjänar tid när vi tar en genväg. Samma dag sätter vi oss inte sällan framför TV:n ett par timmar och kollar på hjärndöda komediserier. Vi vill så gärna kunna intala oss själv att tiden går att fylla på, att den ska vara oändlig, men innerst inne vet vi att så inte är fallet. Tiden slutar inte att rinna trots att sanden i timglaset gör det.

Och hur mycket vi än intalar oss själva att tiden är värd att ta vara på så fortsätter vi med samma rutiner. Om vi inte råkar ut för en "nära döden"-upplevelse. Då snackas det hej vilt om hur livet är för kort för att levas i rädsla och att det nu minsann är dags att ta vara på all tid. Tid som aldrig kommer tillbaka, tid som påminner oss om att allt en dag kommer att vara över.

En god hjälp med teorin #2

Orienteringsprovet

Jag kan lika gärna fortsätta med att bjuda på mig själv, det skadar ju ingen. Förutom mig själv då. Orientering är något som jag aldrig lyckats med att bemästra. Mitt lokalsinne är rent allmänt ganska osynkroniserat. Frågan är väl om det ens finns något överhuvudtaget.

Det är således ett under att jag blev godkänd på orienteringsprovet i nian, troligtvis handlade det mer om sympati än om min prestation. Jag misstänker att samma sak gäller för träslöjden men det är en annan historia. Först tänkte jag ta det lugnt och gå i sakta mak tillsammans med några andra från klassen för att slippa anstränga mig mer än nödvändigt. Taktiken fungerade ypperligt och kontrollerna kändes nästan löjligt lätta att hitta. Med mitt nyvunna självförtroende bestämde jag mig för att lämna gruppen och istället börja springa för att komma hem snabbare. Smart Jonas, den idén ska du en eloge för. Efter att ha plockat två kontroller på egen hand kändes det i alla fall väldigt lovande. Det kändes för bra för att vara sant. Det var det också.

Vid nästa kontroll blev det problem, stora problem. Där jag tyckte att jag kontrollen borde vara fanns endast skog och mossa. Jag irrade runt ett tag vid samma ställe för att sedan försöka tolka kartan annorlunda. Det tog inte så lång tid förrän jag tappat bort mig ordentligt och var jag än vände mig om såg jag bara träd. Hundratals träd som liksom hånflinade åt mig och hoppades på att jag skulle ge upp och ruttna där för att bli en del av deras kretslopp. Jag funderade på vad Rambo skulle ha gjort i ett läge som det här. Antagligen något i stil med att försåtminera hela skogen, bygga en koja och döda en grizzlybjörn. Och sådant tjafs hade jag verkligen inte tid med.

Jag utformade en egen plan som gick ut på att jag slumpmässigt valde en riktning och försökte springa i en någorlunda rak linje. Jag kom äntligen fram till ett ställe som jag kände igen, men jag mindes inte varför. En kontroll uppenbarade sig och jag blev själaglad. Fan, jag visste att hade varit på rätt spår ändå. Det var den första kontrollen. Den första kontrolljäveln som hade stått där alldeles i början av spåret. Precis som träden hånflinade den åt mig och jag kunde inte låta bli att sparka lite på den. Misshandla den lite och visa vem som egentligen bestämmer. Den fick minsann så den teg.

Det visade sig att jag var sist tillbaka, idrottsläraren som samlat in stämpelkorten hade packat ihop. Jag var sisådär 90 minuter efter alla andra. Till slut kom min idrottslärare ut från ett hus och berättade att hon hade haft planer på att skicka iväg en skallgångskedja. Tufft tänkte jag men innerst inne kände jag mig mest värdelös och misslyckad. Det var nog det hon såg, det var dem där valpiga "jag börjar snart gråta för att jag är så dålig"-ögonen som fixade betyget. Bra jobbat Jonas.

Fördelen är att ingen vågar skicka ut mig på något uppdrag i skogen längre. Som att plocka svamp eller blåbär.

Jag som säljare

Det finns många jobb där ute, speciellt som säljare och kundservicenisse. Dessa jobb är dock inte skapta för mig. Jag är en stammare, fast ganska selektiv. I situationer där det finns upplevda förväntningar av högre grad blir det oftast pannkaka av allt. När tankarna har kommit in på fel bana handlar det mer om att uthärda än att försöka vända på tankarna, det går bara inte. Därför skulle ett telefonjobb passa mig mindre bra.

En tänkbar konversation i ett patetiskt försökt att sälja abonnemang till mobiltelefoner:

-Hh...hhej, uursäkta, du råkar inte vara inntt..intresssserad av eeeett mmmobiltelefonaaabonnemang?
-Vafan säger du, ett lavemang?
-Nnneej, aaaalltså, eeett mmmoobbiilttt...
-*klick*
-...telefonabonnemang! Hallå? Skit också.

Prinsessmetoden

Okej, det märks att inspirationen tryter när kvällstidningar måste kommenteras. Prinsessmetoden målades upp som en helt ny bantningsmetod på gårdagens framsida av Aftonbladet. En kunglighet drar givetvis lite extra uppmärksamhet men som vanligt går luften ur de uppblåsta rubrikerna när artikeln presenteras. Det visar sig att prinsessan går. Hon rör på sig. Flera gånger i veckan till och med. Tydligen medverkar proceduren till att hon får bra kondition och "går" ner i vikt. Detta kallas för prinsessmetoden, fast särskrivet med ett bindestreck såklart, prinsess-metoden alltså.

Tänk om jag hade kommit på den idén först. Jag hade kunnat starta en förening för folk som vill gå ner i vikt, tagit ut en medlemsavgift, skrivit böcker, hållit i seminarier...nedrans oflyt.

http://www.aftonbladet.se/vss/halsa/story/0,2789,1122662,00.html

Blogger har alldeles för bra indexering

Jag har på kort tid blivit ofrivillig representant för discolampor och Kid Downs album "The noble art of irony". Samt gruppknullade fruar, porr med mammor, blinkande badankor, Volvo 740 och Mats Sundin. En viss efterforskning visar att det faktiskt finns blinkande badankor. Steget över till elektriska badankor känns inte längre lika stort.

Nåväl, att lura intet ont anande googlare är inget jag har något emot. Och det här inlägget gör knappast saken bättre. Känn er blåsta på konfekten!


Tillägg: Det finns elektriska badankor också, jag visste det hela tiden! Ända sedan den där dagen i gymnasiet när jag skrev dikten har jag haft det på känn:























Om jag någon gång får för mig att lämna jordelivet på egen hand är en elektrisk badanka mitt förstaval. Så originellt och så...så fulländat.

Bollar

Ute på grusplanen ligger det en fotboll. Den är sliten och sargad, sömmarna har börjat släppa och den vita färgen har övergått till en gråbrun sörja. Fotbollsmålen består av ett par pinnar och gör sitt bästa för att stå upp. En bit därifrån ringer en klocka och det dröjer inte länge innan en stor skara med barn springer ut från en byggnad som någonstans liknar en skola. Tidigare tjänstgjorde byggnaden som en provisorisk bostad för soldater vars plats nu har ersatts av läroböcker och kunskapstörstande barn.

Ett trettiotal ivriga fötter har tagit grusplanen i beslag. Dammet yr och tystnaden har ersatts av omisskännliga glädjeskrik. Fotbollen ligger inte längre stilla, den viner genom luften och får sällan någon ro. Barnen jagar efter och för stunden är det bara fotbollen och målet som finns i deras tankar. Det är en verklighetsflykt, ett sätt att stänga av allt det onda. Endast ett fåtal av barnen har föräldrar som väntar på dem när de kommer hem. Resten bor tillsammans i baracker, det är deras hem, inte lika kärleksfullt, men ändå ett hem. Till slut träffas bollen av en fot strax ovanför marken och passerar målvaktens fumlande händer. Fotens ägare brister ut i dans och snart befinner sig hela laget i ett led efter sin hjälte. Det är dagens höjdpunkt och tiden står för ett ögonblick stilla.

I handen ligger det en boll. Den är lysande grön och ganska liten. Marken är också grön, fast mörkare och mer nyanserad. Vid sidorna finns det vita linjer som bildar en stor rektangel. I mitten står ett nät uppspänt och runt omkring alltsammans sitter det människor. De sitter som på nålar, ivriga och förväntansfulla. En bit därifrån blandas musiken och pratet i ett gemensamt sorl. Ett par vinglas klingar till och innehållet töms snart ner i halsar som aldrig verkar få nog. I restaurangens fönster kan man skönja de bakåtkammade frisyrerna och de välpolerade klockorna. Parkeringsfickorna vid gatan kantas av flådiga bilar, flertalet av dem är hyrda. Det är en annan typ av verklighetsflykt, ett sätt att komma bort från den gråa och trista vardagen.

Människorna som sitter runt den där gröna, rektangulära planen, håller andan. Handen skjuter ifrån sig bollen mot marken och tar emot den på vägen upp. Samma procedur upprepas några gånger innan bollen kastas upp i luften och slås iväg över nätet. Den andra handen håller ett fast tag om rackets skaft när benen förflyttar sig i sidled. Bollen kommer tillbaka och får sig en tur över nätet igen. Den hamnar precis utanför den vita sidlinjen, love fifteen ropas ut i högtalarsystemet och verklighetsflykten för de här människorna har just börjat.

Ute i rymden finns en planet. Den är rund som en boll och kallas för jorden. Färgen blå är klart överrepresenterad, tätt följd av vit, grön och någon beige sandfärg. En bit därifrån finns en stjärna, mitt i smeten ligger den. Stor, gul och varm .Vi människor som bor på jorden brukar kalla den för solen. Många av oss gillar sol, till och med så mycket att vi har uppfunnit konstgjord sol så att våra kroppar kan bli bruna och fina när solen sviker oss. Människorna här på jorden är en salig röra av olika ursprung och kön. Nu för tiden kan man till och med byta kön och ibland kan det vara svårt att hålla reda på vem som är vad. Det finns en jäkla massa djur på jorden också. Allt ifrån irriterande spyflugor till klumpiga elefanter och bajsande duvor. En del djur jagas för att bli troféer, andra för att ätas.

Människorna kommer inte alltid överrens de heller, och gemenskapen är inte lika stark som den kanske borde vara. Vi har delat in oss i grupper, både stora och små. Jorden är indelad i länder, och i länderna finns det religioner som definierar vårt sätt att leva och vår syn på livet. Men alla gillar inte religioner, istället har vi en hel massa andra grupper och föreningar att söka oss till. Alla indelningar och den saliga röran med människor leder inte sällan till konflikter. Det bästa vore om alla bara kunde krama varandra oavsett var man kommer ifrån eller hur man ser ut. Eller....äsch...jag hoppar gärna över skäggiga damen...och Snus-Hasse...och han med spyfläcken..hm..glöm vad jag skrev.

Vad tycker ni om Sverige?

Vad tycker ni om Sverige?. Det är en ständigt återkommande fråga när personer från utlandet intervjuas. Vad tycker ni om Sverige?. Den är så...förutsägbar på något vis. Svaren överraskar inte heller särskilt ofta. Ibland flikar någon in att svenskarna är stela och osociala men annars är det mest vackra människor och ett vackert land. Trots det envisas reportrar och journalister med samma fråga, gång på gång. Vi måste lida av komplex. Eller en enorm självgodhet över att vi är så vackra och ständigt rider på en våg av välfärd. Därför tar vi varje tillfälle i akt att krama denna givna fakta ur barn från U-länder, kändisar som inte vågar säga något annat i rädsla för att stöta sig med fansen och japanska turister som tycker att allt som fastnar på bild är vackert.

Det roligaste vore om en person med tillräckligt mycket bollar vräkte ur sig något i stil med:

-Vad tycker du om Sverige?
-Det är ett förbannat jävla skitland med skitfula människor och en skitful statsminister. Eran kung är ju för fan dyslektiker och ni dansar runt en jävla stång på sommaren i hopp om att regnet ska sluta. Idiotjävlar!


Så, vad tycker ni om Sverige?

Dagens outfit!

Idag är en sån där jobbigt oinspirerad dag. Kollade på American Pie hela natten och försökte fatta handlingen men fan asså, den är helt wacko ju. Jag satsar mycket på accessoarer nu, det är det nya svarta. Den gråa skjortan och byxorna är lite laidback så där, till sist piffade jag upp allt med ett par färgglada tofflor. Råheta. På bordet ligger just nu en oläst Cosmopolitan, sen väntar en sjuuuukt slappt kväll tillsammans med Tisslan och Miffy.

Solglasögon: Min brors
Simglasögon: Salming
Skjorta: Second hand
Byxor: Min brors
Tofflor: Smilie
Kikare: Olympus

Imorrn blir det frulle på St:Görans kl 11:30, be there or be fyrkantig. So long, suckers!

One night stand

diktstund: Jag tror

Jag tror jag vet varför det blir bråk i andra länder
De kan inte varandras språk, och då tar dem till sina händer
De tänder på varandras hus, och då blir det bränder

De köper vapen och dödar varandra

Jag tror att de behöver en tolk, så att det av dem blir folk

(Jag skrev den här dikten i femman på FN-dagen för att slippa göra massa pyssel.)

Blyghet - blyg och het på samma gång?

Knappast. Det är en något missvisande ordsammansättning. Å andra sidan är det inte tänkt att man ska skriva isär den, det bara blev så.

Blyghet är ett ämne som har behandlats förr. Många gånger faktiskt, till och med på 1800-talet. Av Jerome Klapka Jerome. Han skriver bland annat så här om fenomenet:

"En blyg man har en viss förmåga att hämnas på sina medmänniskor för den tortyr dessa utsätter honom för. Han är förmögen att, i viss utsträckning, förmedla sina känslor av otillräcklighet. Han skrämmer andra människor i samma utsträckning som de skrämmer honom. Han kan lägga sordin på stämningen i ett helt rum och de annars aldrig så jovialiska själarna blir i hans närvaro deprimerade och nervösa. Detta beror i stor utsträckning på missförstånd. Många människor förväxlar den blyges timiditet med oresonlig arrogans och tar illa upp av den. Hans beråd misstolkas som oförskämd nonchalans och, skräckslagen över det första ord som riktas till honom, hans blod rusar till hans huvud och han helt tappar talförmågan, anses hans beteende utgöra ett fruktansvärt exempel på de onda följderna av att ge efter för sina känslor."

Precis som många andra blyga bygger jag ofta upp ett hårt skal. Ett skal som är tänkt att dölja blygheten och osäkerheten. Jag vete tusan om det fungerar så bra men jag gör det i alla fall. Istället för att stanna upp och säga hej håller jag blicken rakt fram och försöker gå så där självsäkert som bara alfahannar kan. Det fungerar nog inte heller men det är ju värt ett försök. Patetiskt är vad det är. Och destruktivt.

Vid tillfällen då jag har samlat på mig en ansenlig hög med självförakt försöker jag råda bot på min ovana. Jag skriker av frustration och hoppas att skalet ska spricka av ljudvågorna. Dum idé, det enda som händer är att jag blir hes. Jag dunkar mitt huvud i väggen i hopp om att skalet ska krossas. En ännu dummare idé, det enda som händer är att jag får ont i huvudet. Den enda gång jag känner att skalet försvinner är då jag skriver. Allt vore så mycket enklare om alla hade skärmar på huvudet i form av pratbubblor och ett tangentbord hängandes ner från halsen. När vi ändå håller på kan vi sätta dit en flagga som vi hissar upp de gånger vi har ett mer kärleksfullt intresse för en person. Snyggt och praktiskt.

Jag drivs också av känslor till stor del. Tyvärr får jag väl säga. Jag knyter lätt känslomässiga band till andra människor. Människor som har något bra i sig. Det leder till känslomässiga konflikter och svårigheter att kritisera. Samtidigt ska de rationella och logiska bitarna ha sitt. Tillsammans med mina egna känslor och viljor blir det till slut ett veritabelt världskrig. Fast i min egen lilla värld.

Strävan efter att hitta rätt är lite som att hoppa efter en tråd som någon står och drar upp hela tiden så att man aldrig lyckas nå den.

Sluta dra i tråden nu. Omedelbums. Jag börjar bli trött på att hoppa.

"Seize the day or die regretting the time you lost"

Piraten Wells får gärna...

...skjuta en kanonsalva mot Ola Salos ark och sänka den för evigt. Filma också när arken sjunker och ljudet av "The Worrying Kind" sakta försvinner ner i djupet. Se gärna till att Per Gessle, Markoolio, Basshunter, Frida, Mange Schmidt och E-Type befinner sig på arken. Tack på förhand.

Jag och människors värde...och jag igen

Jag är rätt bra trots allt, jag vågar faktiskt skriva det nu. Anledningen till att jag överhuvudtaget skrivet något här är för att hålla igång språket, så tro inte något annat. Om det sedan fungerar är en annan sak. I grund och botten känns det jävligt patetiskt att ha en blogg med tanke på att mitt liv är långt ifrån intressant. Det finns till och med grus som lever ett mer intressant liv än vad jag gör. Grus som trampas upp och fastnar i en skosula som flyger runt halva jorden. Grus som ligger under scenen där Iron Maiden spelar, grus som följer med in i tjejernas omklädningsrum eller grus som ligger på golvmattan i en Lamborghini Diablo. Om det finns ett liv efter döden vill jag leva det som grus, utan tvekan.

Nåja, tillbaka till det där med att jag skulle vara bra. Det räcker med att surfa runt på valfritt community för att få den känslan. Får man inte den så finns det lite att jobba på, men sörj inte för det, alla människor är ju lika mycket värda sägs det. Men är det verkligen så? Nej, verkligheten ser givetvis annorlunda ut. Dessutom finns det en rad olika värden som människor bedöms utefter. Om vi ser till klass, ras och kön så borde alla människor vara lika mycket värda. Men det är dem inte. När vi bedömer människor till vardags kan vi också se till saker som utseende, status, pengar och makt. En del av faktorerna kan givetvis korsa varandra. Jag brukar själv fnissa lite åt människor som hyllar Eddie Meduza och har en sydstatsflagga på väggen. Jo jag vet, Eddie gjorde även seriös musik men det är svårt att förneka att han spelade mycket på sin image som nerpundad raggare.

Handlingar och beteende är en annan del som kan beläggas med ett värde. En våldtäktsman har nog i de flestas ögon ett mindre värde vilket beror på hans handling. Samma sak med en pedofil eller en mördare. Dock finns det många gråzoner här. Om en tjej som blivit våldtagen mördar sin förövare är det svårt att klandra henne. Om hon däremot mördar en oskyldig barnfamilj blir det genast lite värre. Men vem är egentligen skyldig eller oskyldig? Ska vi rätta oss efter de kriterier som samhället satt upp eller röra oss utanför den uppgjorda moralen i lagboken?. Jag vet inte, jag orkar inte tänka mer. Jag försöker bara vara lite så där kvasidjup och mystiskt tankfull.

I framtiden satsar jag i alla fall på att bli ännu bättre:

*Ny näsa (~40 000)
*Nya tänder (~10 000)

Om någon känner för att donera pengar till min förbättring så lovar jag att inte börja gråta. Annars lär det nog ta ett par år. Om det inte visar sig att min bokhylla en gång ägdes av Gustav Vasa.

Det här med porr

Lite statistik kring ämnet (något gammal):
Hollywood producerar runt 11000 porrfilmer om året
Porrindustrin omsätter 57 miljarder dollar om året, barnporr i sig omsätter 3 miljarder
Varje dag görs 68 miljoner sökningar på internet relaterade till porr eller sex
En tredjedel av besökare till porrsidor är kvinnor
Bara i Kalifornien ser porrindustrin till att sysselsätta 12000 människor om året

Det som förundrar mig mest är hur många det faktiskt är som ställer upp i porrfilmer. Även om man stryker de vars situation utnyttjas lämnar det ändå en hel del som gladeligen inte verkar ha något emot det, och framför allt då kvinnor som i nio av tio fall är objekt i filmerna. Det är givetvis väldigt roligt att de har hittat något som de gillar att syssla med och kan känna sig duktiga på, men hur ser framtiden ut?

Kommer eventuella barn att få känna på sviterna av deras mammors yrkesval i livet? Visst är det en fin tanke att vi ska vara toleranta, öppna och inte fördöma men i verkligheten lär det inte hända i första taget. Speciellt inte hos barn.

Här nedan följer en möjlig konversation för ett barn som lyssnar till namnet Stefan vars mamma tillhör den mer frigjorda typen:

-Fan Stefan, vi har en film där din mamma blir gruppknullad av tre negrer.
-Eh...ehm..bara för att era mammor inte levde ut sin sexualitet när de var unga!
-Kolla Stefan, nu sprutar alla tre i hennes mun!
-MAAMMMAAAAAA!

Jag har en känsla av att vissa japanska och tyska barn kommer att få det svårt i framtiden. När de väl föds vill säga. Av mammor som ägnat sig åt mer dekadenta former av förlustelser på film.

En god hjälp med teorin

It was about time. Och med det här häftet kan jag knappast misslyckas. Åttiotalet är ju en bra årgång sägs det.







Är man tillräckligt självmordsbenägen för att inte lämna fri väg åt järnvägståg spelar det knappast ingen större roll vad andra säger eller skriver.




















Det här häftet kommer nog också väl till pass, nu kan jag känna mig lugn i den hektiska gatutrafiken!











Jag kan till och med svaren på frågorna.









Haha, återlämna, den var bra!

En Ding Ding Värld

En Ding Ding Värld gavs ut i Sverige på 1980- och 1990-talet och präglades starkt av den högkvalitativa och grävande journalistik som redaktionen producerade. Ledsamt nog gick tidningen så småningom i graven, förmodligen ett resultat av alla de explosiva avslöjanden som gjordes.

Här nedan följer ett antal inscannade artiklar från tidningen:

Massmördaren hade en djävul i hjärnan
http://img321.imageshack.us/img321/2529/gacy9jd.jpg

Hon lägger riktiga ägg:
http://img321.imageshack.us/img321/1478/laggagg5ri.jpg

Ralph skällde på sin fru 1984 - sedan dess kan han inte stänga munnen
http://img191.imageshack.us/img191/6335/pict00210lc.jpg

Självmordsbiljard - välj fel klot och du flyger i luften!
http://img256.imageshack.us/img256/7794/pict00258yu.jpg

Solen kommer att slockna redan 1999!
http://img119.imageshack.us/img119/229/pict00204zo.jpg

Han gjorde en brevpress - av sina testiklar!
http://img114.imageshack.us/img114/8796/dingdingbrevpress5rz.jpg

-Jag plockade upp en liftande varulv!
http://img114.imageshack.us/img114/7696/dingdingvarulv3pl.jpg

Hennes tunga är 22cm lång!
http://img114.imageshack.us/img114/2046/dingdingtunga4mr.jpg

Han har burit Steve McQueens hjälm - i fyra år!
http://img114.imageshack.us/img114/4917/dingdingmcqueen6bo.jpg

Camillo älskar dem allihop!
http://img114.imageshack.us/img114/8953/dingdingskaldjur9sc.jpg

Undermedlet som gör folk skottsäkra
http://img219.imageshack.us/img219/1629/pict00227lq.jpg

En film med äkta utomjordingar!
http://img219.imageshack.us/img219/5875/pict00232th.jpg

Klippning och titt på tuttar!
http://img219.imageshack.us/img219/8052/pict00198mz.jpg

Jordbävningen öppnade porten till helvetet!
http://img219.imageshack.us/img219/1606/pict00249sk.jpg

Katten låg för länge i solen - miste båda öronen!
http://img184.imageshack.us/my.php?image=pict00261ws.jpg

Vulkanen sprutar flytande guld!
http://img286.imageshack.us/img286/1244/dingdingvulkan3ho.jpg

Lerklumpen fick ärva 12 miljoner!
http://img286.imageshack.us/img286/3370/dingdinglerklump3fv.jpg

Spräng jorden och dräp Satan!
http://img286.imageshack.us/img286/8678/dingdingsatan7wh.jpg

-Francis samlar på snoppar!
http://img286.imageshack.us/img286/4757/dingdingsamlaren1xg.jpg

Oljeborren öppnade portarna till helvetet - och släppte ut djävulen!
http://img181.imageshack.us/img181/4650/dingdingoljeborr0of.jpg

Hennes bröst fungerade som flytbojar!
http://img321.imageshack.us/img321/6048/flytbojar0yz.jpg

You want the truth? You can't handle the truth!

Missförstådd

"Lite mer fart och liv vid strandpromenaden"

"Det är jätteroligt att vi har kunnat samarbeta för att förverkliga den här idén. Jag hoppas att boulebanan ska kunna bli en mötesplats som kan föra med sig lite mer fart och liv nere vid Strandpromenaden, säger Anna-Lena Schöllin"

Det är en boulebana. Inget discotek, ingen boxningsring, inget dagis. En boulebana. Möjligtvis att det kan bli lite mer rullatortrafik men är det fart och liv som eftersträvas bör du nog inte bli allt för besviken om det inte blir så.

Att leva varje dag som om det vore ens sista?

Vi har hört det förut och läst uttrycket i ett otal presentationer av människor som vill ge sken av att de minsann gör allt för att ta tillvara på dagen. Men kan man verkligen leva varje dag som om det vore ens sista fullt ut? Om jag gjorde det skulle jag vid det här laget vara en nerknarkad luffare som prostituerar sig bland äldre män för att få ihop cash till nästa sil. Har man dessutom rullat hatt dagen innan blir det desto svårare att leva upp till mottot.

För let's face it, att säga att man lever varje dag som om det vore ens sista handlar inte om att våga fråga chans på "the girl next door" eller att slå näven i bordet hos chefen och begära löneförhöjning. Det är den sista dagen på den stora resan, det sista skriket innan mördaren sätter kniven i hjärtat när man som bäst står och duschar.

Jag skulle göra allt det där förbjudna och förbålt idiotiska som just nu känns väldigt avlägset. Prova på droger, gå till en prostituerad, dricka läkarsprit, flyga ett litet propellerplan utan flyglicens, bombhota en pizzeria, råna en närbutik, sparka Björne på pungen, dra en Hells Angels-medlem i skägget för att se om det är äkta...listan kan göras lång. Det viktigaste är att det skulle vara min dag och inte någon annans. Visst kan man säga hej då till nära och kära men inte under en hel dag, oh nej, någon måtta får det vara.

Att leva varje dag som om det vore ens sista är förvisso ett uttryck som är öppet för tolkning, men allt blir som vanligt mycket roligare att ta itu med om man ignorerar andra möjligheter.

Mats Sundin is in da hood!

Oh ja, just nu står det en svart Lexus utanför ett visst hus. Sudden är i fucking förorten, i betongen, i hooden och INTE i staden.

Läs mer om spektaklet här:
http://www.expressen.se/sport/1.714254

The noble art of irony

Jag har äntligen bestämt mig, jag ska tatuera in en riktig fetingtribal på överarmen. Jag hade tänkt mig något i den här stilen:













På underarmen ska jag tatuera in texten "Pain is temporary, glory is forever", fatta vad coolt det kommer bli! Jag ska köpa bil också, en Volvo 740 med tonade rutor, kjolpaket och en megastor baslåda. Den kommer att se ut ungefär så här:


















Och just det, bara för att jag älskar mitt land vill jag inte bli kallad rasist, så det så!