Godkänd

Jag blev lovordad av lärare och godkänd av Arbetsförmedlingen, så nu väntar ett år fyllt med stekos och straffkommenderingar till Renseriet. Jag går upp klockan 0500 och kommer hem vid 1730 vilket förklarar den minskade aktiviteten här på bloggen. Dessutom har jag gått med på att bli skribent hos en hemsida för ungdomar. Nu fattas det bara att jag börjar med boxning också men som vanligt är det nog bäst att ta en sak i taget.

På måndag börjar utbildningen officiellt som först består av 20 veckors grundutbildning i storkök samt á la carte. Sedan är det dags att välja inriktning och nu finns även möjligheten att välja en asiatisk inriktning, något som nästan känns lite lockande. I disken jobbar en man med stort B som har gjort en indelning över vilka lag i Elitserien som han hejar mest på. Han är som en väldigt seriös femåring instängd i en vuxen kropp och är en sådan där person som är omöjlig att tycka illa om.

Mitt i allt ståhej kan vackra hondjur skådas, ståendes vid vattendragen för att locka till sig blickar från mindre vackra handjur. Syftet tycks ofta vara att få dessa handjur att skära sig själva i fingrarna när blickarna vandrar iväg. Lyckligtvis har jag inte fallit offer för detta tilltag då jag tidigt genomskådade deras utstuderade plan. Istället smyger jag runt i bageriet och tjuvtittar mellan hyllorna samtidigt som jag kyler ner mig i svalen för att inte väcka några misstankar. Genialiskt.

musik: Band och artister som hemsöker min Ipod

Architecture In Helsinki, Black Sabbath, Boys Noize, Dirty Pretty Things, Faith No More, Flogging Molly, Foo Fighters, Frank Black (and the Catholics), Kaiser Chiefs, Kid Down, Kings Of Leon, Levellers, Lo-fi-fnk, Louis Armstrong, Mika, Muse, Okkervil River, Queens of the Stone Age, Reverend & The Makers, Sigur Ros, Skinny Puppy, The Paddingtons, The Cure, The Police, The View, Two Gallants, U2

Snälla pojkar får aldrig...

...pengar från Försäkringskassan. Man måste skicka in blanketter och hålla på och ringa och jävlas innan det händer något. Och då känner man sig allt annat än snäll.

Spådom

Jag spår att Aftonbladet inom en månad kommer att skriva en artikel om bilförare som blivit överraskade av blixthalka och snöoväder. Oddsen för att det ska bli kallt och börja snöa är ju trots allt väldigt låga under perioden november - februari.

När jag var liten...

...så trodde jag att:

Lasermannen hade gått runt och skjutit folk med lasergevär.

syrefattigt blod var blått.

handbromsen i bilen var en slags bromskloss som kördes ner i marken.

Afrika var ett land.

bussens stoppknapp var kopplad till bromsarna och att bussen skulle tvärnita om man tryckte på knappen.

...käkade jag röda godisar för att få superkrafter. Gröna och gula godisar blev man svag av.

...brukade jag låtsas att det stack ut ett långt svärd från bilen som kapade av alla vägstolpar.

Raggning

-Dina ögon är blåa precis som det klaraste av vattuflöden. Suget i din blick gör att jag, likt farliga strömmar som slukar jungfruliga flickor, dras in i en värld som får mig att inse hur skört livet är. När dina ögonlock stängs ser jag en bild av vågor som slår mot stranden. På vågorna surfar stora bruna björnar som skriker av hemlängtan. För björnarna vill inte surfa. Björnarna vill gå runt i skogen och äta bär och gnida sig mot träd när det kliar på ryggen. Björnarna vill åka hem. Nu. Var du tvungen att kidnappa björnarna och låsa in dem i dina ögon? Va? Var du tvungen att göra det? Jag hatar dig!

Framtidsångest

Jag lyckades övertyga AMS om att åtminstone få hoppa på den förberedande kockutbildningen för att se om jag passar. Självklart så kommer osäkerheten krypandes som ett brev på posten. Jag är precis som många andra sjukt osäker när det gäller framtiden. Innerst inne så vet jag inte vad jag vill och än mindre vad jag vill satsa på. Jag vet att jag inte vill bo hemma ett år till, det skulle jag bli galen av. Det enda som jag har kvar här i staden är i princip mina föräldrar. Samtidigt känns det inte hållbart att jobba 20 timmar extra i veckan när skoldagarna börjar klockan sju och slutar klockan fyra.

Arbetsförmedlaren frågade om det var jag själv som hade skrivit ansökan. "Nej, det är min katt som har skrivit den". Det svarade jag i och för sig inte men tanken fanns där. Jag tog det som en komplimang istället och sparade på drygheten. Tyvärr råkade jag kanske nämna att min dröm ligger någon annanstans än i att arbeta 12 timmar om dagen för en lön som inte riktigt är anpassad i relation tills arbetsbördan. Kockyrket ger, trots den ökade statusen, inte särskilt mycket deg i fickan. Minimilönen för en kock med sex års erfarenhet ligger på drygt 18000 före skatt brutto. OB ligger på 16,50 och fördubblas efter 01.00.

Å andra sidan är min tanke med kockyrket inte att bli rik. Jag vill ha bara ha något som jag kan luta mig tillbaka emot ifall mina drömmar får för sig att inte bli verklighet. Och att satsa på skrivandet redan nu känns inte som någon bra idé. Jag skulle tro att man utvecklas väldigt mycket när det kommer till perspektiv och insikter i unga år. Tillsammans med det så utvecklas förstås också skrivandet och tankarna bakom. Därmed inte sagt att en utbildning inte kan göra nytta. Det handlar mer om mognad än ålder men jag känner mig allt annat än mogen just nu.

Om kockutbildningen skiter sig har jag slut på idéer. Nästa anhalt; Norge?

Doh!

Jag beställde två tröjor från en internetbutik i torsdags. Idag fick jag ett mail om att paketet hade skickats. För att påminna min åderförkalkade hjärna om hur tröjorna jag beställt såg ut loggade jag in på kontot. Och såg då att en av tröjorna, efter min beställning, genomgått en prissänkning på sex pund. Tack för det kaffet! Å andra sidan dricker jag inte kaffe.

I december förra året besökte jag en läkare för att få en remiss till en logoped. Jag vet att väntetiderna kan vara långa men bestämde mig ändå för att ringa och kolla läget. Jag fick reda på att det inte ens fanns någon logoped på Logopedmottagningen i Lindesberg. Det är administrativ briljans när den är som bäst.

Tass

Varför?

Varför sitter aldrig jag i heta stolen när jag kan alla frågor upp till 225 000?. Och varför skulle jag åka ut på tredje frågan om jag väl fick chansen?. Murphys lag. Just det.

Nässpray i ögat

Ibland händer det faktiskt att jag läser sådana där små lappar som följer med mediciner och dylikt. Mest för att se om det finns några roliga bieffekter. Ofta förundras jag över de försiktighetsåtgärder som anges. När det gäller nässprayen ska man tänka på att undvika kontakt med ögonen. Jag hade svårt att förstå hur någon, utan uppsåt, skulle kunna få nässpray i ögat. Igår fick jag reda på hur. Men jag struntade i att skölja och än så länge är jag inte blnd...bilnd...blind.

Skräp i ögat

Dagens kom ihåg

Vita linnen och krossade tomater är ingen bra kombination.

Sökord

Det är alltid kul att se vilka sökord som gör att folk hamnar här men jag är inte säker på att det är just dessa som jag vill förknippas med:

"liten penis"
"mikropenis"
"extremt liten penis"
"finne i örat"
"naken sverige"
"porr filmer"
"finska bögar"
"gruppknullad tjej"

Det här med kroppsideal

Kroppsideal är ett minst sagt omdiskuterat ämne i dagens samhälle. En del av dem är rent av sjuka, exempelvis size zero som är jämförbar med XXS här i Sverige. Det enda positiva är att idealen kan få kändisar att käka barnmat för att gå ner i vikt. Givetvis finns det en allvarlig ton bakom barnmatsätandet som gör att bantningskarusellen blir snudd på tragikomisk.

Mitt eget kroppsideal lutar åt ett hälsosammare håll och bottnar nog mer i min perfektionism än i ytligheten i sig. Den slutsatsen är i och för sig inte helt riktig då vad som anses vara perfekt kan vara en subjektiv definition beroende på vad man eftersträvar. Vill man vara snabb och kvick är en stor kroppshydda ett klart minus. Är man däremot sugen på att knyta ett sidenband runt sin bål och sätta upp håret i en knut så blir det extra fläsket snarare till en fördel. För min egen del är det viktigaste att vara nöjd över mig själv och att ha en kropp som klarar av lite fysiska påfrestningar utan att falla ihop totalt. Definitionen av perfekt som jag har skapat i min hjärna kan väl liknas vid Brad Pitts karaktär i filmen "Fight Club", med något mindre muskler och synliga revben. Vilket betyder att jag, precis som många andra människor i vårt samhälle, påverkas av de ideal som medierna förespråkar.

Men just nu har jag större likheter med en hösäck än med Brad Pitt. Och inte blir det bättre av att det bakas kanelbullar till höger och vänster. Dags att byta ideal kanske? Alf är ju rätt cool. Fast en aningens hårig.

Mannen som kan tala med andar

"Mannen som kan tala med andar" är en amerikansk talkshow som kretsar kring en snubbe som säger sig kunna tala med andar. Publiken utgörs till 99% av kvinnor. I rest my case. Att jag själv som hastigast råkade slänga ett öga på programmet var givetvis en ren slump varför det således inte är något som kan användas emot mig.

En glasburk fylld med mynt

För ungefär två år sedan dog min farmor. Hon var den sista av mina far- och morföräldrar som gick i graven och förmodligen den som jag hade bäst kontakt med. Vi hade visserligen ingen nära relation i ordets rätta bemärkelse, men i förhållande till de andra var det ändå hon som stod ut från mängden. Jag har aldrig haft en nära relation med någon överhuvudtaget så något annat var väl inte att förvänta sig. Det har blivit bättre med tiden, fast ibland kan jag känna ångest över att jag inte var mer öppen redan från början. Hon hade så mycket att berätta och var godhjärtad som få, och allt jag klarade av var att utbyta artighetsfraser. Okej, inte enbart, men nästan.

Det sista året åkte hon in och ut från sjukhuset ganska mycket. Farmor var nog lite hypokondrisk av sig, men vissa åkommor var förstå tydligare än andra. Jag tror att hon gillade att omges av folk som pysslade om henne. Vem gör förresten inte det? Vi besökte henne så ofta vi kunde då resten av släkten bodde betydligt längre bort. Kontakten med hennes syster var heller inte alltid den bästa, men jag minns inte vad fejden handlade om. Dessutom hade farfar dött två år tidigare och hade innan dess varit både stum och förlamad sedan en lång tid tillbaka. De splittrades strax efter stroken. Det stora huset ute på landet byttes mot ålderdomshem och seniorboende. Farmor kunde hälsa på när hon kände för det och gjorde också det. Hon donade och pulade med dekorationer och blommor. Hon satt där bredvid sängen och höll honom i handen. Men farfar förändrades. Och det gjorde även deras relation. Under hela sitt vuxna liv hade han arbetat i skogen och jagat. Efter stroken klarade han knappt av att lyfta en kaffekopp och än mindre prata.

När jag såg honom i ögonen var tårarna sällan långt borta. Frustrationen och otillräckligheten genomsyrade hans blick så tydligt och märkbart. Han ville så mycket, men oavsett hur hårt han kämpade fanns det ingen möjlighet att det skulle bli som förr. Jag vet trots allt att vår närvaro hade betydelse. Han sken upp och drog på smilbanden. Han kunde också var sur, inåtvänd och vresig. Gråten fanns där den med, även om jag vet att han ville visa sig stark.

Ett par veckor innan farmor åkte in på sjukhuset för sista gången fick jag en glasburk som var fylld med mynt. Pappa hälsade på farmor själv en dag och hade med sig den hem. Jag har för mig att han skulle fixa lite med papper hos banken tillsammans med sin syster. Farmor hade fått ett nytt boende där det fanns mer hjälp att få och större gemenskap än i det lägenhetsboende som hon tidigare haft. Vi hann bara hälsa på där en gång. Och jag tackade aldrig för pengarna. Jag kom på det när vi hade gått ut till bilen men tänkte att jag kunde göra det nästa gång. Nästa gång ja. Nästa gång jag såg henne låg hon i en kista.

Tack för pengarna farmor.

Bilporr

Mode för män

Häromdagen stötte jag på ett nytt märke i fashionsfären och kände att jag bara tvungen tipsa om det. Glöm Viktor & Rolf, nu är det RogerKent som gäller. Precis som alltid var det ett par av plaggen som lyckades fånga mitt intresse lite extra sådär:

Kärleken är blind. Stundtals.

Chef school?

Framtidsplaner äro ständigt föränderliga. Jag har letat efter en karriär att satsa på, som går att ha där i bakfickan ifall mina storslagna drömmar visar sig vara just bara drömmar. Karaktären Chef i South Park är, i motsats till vad man skulle kunna kan tro, ingen större inspirationskälla för min egen del. Däremot råkar han ha ett yrke som befinner sig inom min intressesfär. Av en ren händelse så särar Arbetsförmedlingen lite extra på benen just nu under hösten. Det betyder att man kan få en betald utbildning tillsammans med ersättning för diverse levnadsutgifter. Och det händer ju inte varje torsdag.

Problemet är att utbildningen lätt kan bli ångestfylld. Jag börjar redan känna mig frustrerad över att bo hemma och som grädde på moset ges utbildningen i samma byggnad där jag spenderade min gymnasietid. Ett år till på samma plats som jag kämpade för att komma ifrån. Okej, så farligt var det faktiskt inte, men det kan man ju inte skriva högt. Nu är det förstås möjligt att jobba extra vid sidan av och om ersättningen är tillräckligt stor kanske det kan räcka till en lägenhet i Vivalla. Eller ett tält bredvid skjutbanan. Skillnaden är på sätt och vis ganska marginell.

Men först måste jag såklart författa ett smörigt brev för att överhuvudtaget kunna få en utbildningsplats.

"Hej, mitt namn är Jonas och jag vill bli kock. I min gastronomiska vardag är namn som Dafgårds, Findus och Billys Pan Pizza vanligt förekommande. Jag har ett diplom från Sibyllaskolan och har även praktiserat hos stadens bästa cateringfirma. Efter avslutad utbildning kan jag endast tänka mig att arbeta i Ludvika".

Ordning och reda

Jag hängde upp mina nycklar på väggen för att lättare kunna hålla reda på dem. Dagen efter fick jag leta efter nycklarna i en kvart.

Att läsa

Jag har tjatat en del om att jag vill utveckla mitt språkbruk så på ren impuls lånade jag hem "The complete short stories of Ernest Hemingway". 650 sidor på engelska. Då läsandet för min egen del har kommit av sig lite ställer mig tveksam till om jag kommer hinna vända på alla sidor innan lånetiden går ut. Men det är åtminstone en början. Dessutom en lätt och skönlitterär sådan.

Skulle jag lyckas kan det hända att jag ger mig in på tyngre saker, som Dostojevskij Kafka och Wilde. Mest för att se vad snacket handlar om. Jag har känsla av att jag inte riktigt ligger på rätt våglängd för att kunna ta till mig litteratur av mer skitnödig karaktär. Fast egentligen är det kanske det som jag behöver då jag har en tendens att vara väldigt subjektiv i språket.

Det visar sig inte minst i när det ska till att skrivas uppsatser. På universitetet fick jag rannsaka mitt språkbruk både en och två gånger. I jämförelse med äldre gruppmedlemmar känner jag mig nästan alltid som en elev på mellanstadiet. Därmed inte sagt att jag inte har något bidra med, men känslan är förstås mycket viktigare än vad som är logiskt och rationellt. I slutändan är det trots allt andras reflektioner och åsikter som gör att man verkligen utvecklas. Tyvärr ger jag nog intrycket av att vara så blyg och känslig att jag skulle rasa ihop om någon trampade på mina skosnören.

Positiv

Jag har börjat tänka mer positivt den senaste tiden och jag kan inte förstå varför. Egentligen har allt runt omkring blivit sämre jämfört med för ett år sedan. Jag är arbetslös, mer isolerad och har tappat bort mig själv totalt när det gäller framtidsplaner. Jag har flera tänkbara intressen att utveckla och idéer att följa men är rädd för att verkligen satsa på något. Tänk om det blir fel?

Ändå kan jag inte låta bli att känna mig positiv. Det måste vara den där svampen som växer bakom huset. Så är det nog.