Det kan hända att ett inlägg eller två har försvunnit. Det är svårt att ligga på gränsen till för mycket eller för lite, för öppen eller för sluten. Att sätta ord på känslor som inte har någon referenspunkt, att visa hur världen ser ut med andra ögon.
Jag är en stor boll av negativt laddade trådar som aktiveras utan att jag tänker på det och allt blir lika självuppfyllande som tomma ölflaskor på ett löpande band. Varför skulle någon vilja umgås med mig? Tittade hon verkligen åt mitt håll två gånger? Är jag verkligen så ful? Nu sitter jag där tyst som ett fån igen, hon måste ju tro att jag är en idiot. Samtidigt uppmanar jag andra att inte tänka så. Jag lever inte som jag lär.
Jag har insett att jag inte är ensam. Tänk er ett rum fyllt med människor som jag. Där snackar vi tystnad. Och ironi på hög nivå.
Jag är till och med blyg på internet. Det är ganska illa. Jag önskar att någon kunde slå mig med en spade i huvudet och att allt blev bra av sig självt. Jag stöter bort människor som försöker komma mig nära. Att slösa tid på mig är som att försöka fylla en bottenlös brunn med pepparkakor. Och jag gör inte direkt saken bättre när jag stämplar mig själv som ett avståndstagande offer.
På utsidan är jag lugn och beskedlig men på insidan vill jag krossa allt jag ser med en stor slägga och skrika ut min frustration. Det tar sig inte minst i uttryck vid redovisningar. Allt är förberett, jag vet vad jag ska säga, men det slutar nästan alltid på samma sätt. "-Rr....rrree....reekll....rrrekllamens hhiissttorrria..." fan i helvetes förbannade jävla rövkuksfitta är orden som jag egentligen känner för att vräka ur mig men det gör jag förstås inte. Jag sväljer min skam och fortsätter som förut, i ett hav av upprepningar där tiden simmar fram genom sirap tills den äntligen når land.
När det gäller högtflygande planer och drömmar är jag bra på att komma på saker men desto sämre på att faktiskt förverkliga något. Mitt system när det gäller energifördelning är minst sagt spektakulärt. Jag skulle lätt kunna skriva en novell på femhundra sidor om en dvärg och hans kompis Bjarne, men att göra något vettigt, som att söka jobb, känns inte lika...lockande. Jag är en drömmare av rang, para ihop mig med en fixare och världen kommer att rämna.
Min personlighet är också en lustig kombination. Ni vet den där känslomässiga, empatiska, filosofiska typen. Men som lyssnar på hårdrock och kollar på actionfilmer. Jag fick en tår i ögat i slutet av Terminator 2. Det säger mycket, men inte allt. På vägen har jag blivit avtrubbad, mer cynisk och fördomsfull. Fast innerst inne finns den där svårigheten kvar, att inte bry sig om andra, även om människor som kanske inte förtjänar det. Att hopplöst hoppas på att alla en dag kommer att kunna leva i någon slags harmonisk utopi, där de inre barnen har hoppat fram och raserat alla hårda fasader.
Jag har också varit så där grymt jobbigt patetisk och självömkande. Är det verkligen jag som har skrivit och sagt det där? Fan, det var ju sortens människa som jag lovade mig själv att aldrig bli. Doh.
Om man ser till vad jag har i jämförelse med många andra, typ någon som blivit vräkt och tappat håret, är jag lyckligt lottad och borde således vara lycklig. Det finns till och med en press utifrån på att vara lycklig, men det kan jag inte påstå att jag är. Jag gråter fortfarande över spilld mjölk, mjölk som inte går att slicka upp och mjölk vars "bäst före"-datum för länge sedan har gått ut. Man kan alltid köpa ny mjölk men det blir inte samma sak, förpackningarna fräschas upp med ny layout och just när man lärt sig alla baksidor utantill kommer det ett gäng nya. Jag tror visserligen att jag har kommit på konstruktionen nu, men det är jävligt synd att dem har satt etiketten upp och ned.
