School's Out...nästan.

Det har visst blivit ett litet glapp i skrivandet. Egentligen så har jag jättemånga textidéer som väntar på att bli nedskrivna. Jag har bara liksom inte tid just nu. Skolan är snart slut. Och jag jobbar fortfarande på slutprovet. Hittills har jag flyttat fram datumet för inlämning två gånger. Nu lovar jag inget utan siktar på att få in det någon gång i veckan. De där dagdrivarna i skolan som kallas för utbildningskonsulter har säkert ändå inte tid att läsa det.

Den här veckan och tre veckor framåt är det praktik som gäller, det vill säga arbete utan lön. Eller, jag får ju faktiskt mat. Och välbehövlig erfarenhet. Dessutom är det på många sätt skönt att komma ifrån skolan, även om jag saknar den lite. Fast praktiken ligger nog rätt i tiden, det är lätt att bli institutionaliserad och tappa greppet om verkligheten. Skolan är som en trygg oas där tempot och kommunikationen aldrig riktigt sätts på prov. Än så länge känns det som att det faktiskt finns en viss potential, men jag väntar med att vara kaxig tills jag har avverkat några kvällar.

-Ey, du borde bli författare!

Is that so? Då kanske du borde ta och bli jobbcoach.

Långpannor bakar man kakor i?

Till viss del så har jag faktiskt börjat acceptera jargongen i restaurangbranschen. Att säga att man jobbar långpanna eller sitter i skiten känns nästan okej. Men när bearnaisesås kallas för "bea" och beurre blanch för "burre" har det gått för långt. Visst, jag förstår själva grejen med att ha en egen jargong för att känna sig cool och speciell. Det är ju inte för inte som det finns mystiska herrklubbar och ordenssällskap. Människans strävan efter grupptillhörighet är säkert medfödd på något sätt. Tyvärr är det ingen ursäkt för smaklöshet. Franska termer kan förvisso ses som pretentiösa ibland, men många av dem fyller åtminstone en funktion och bidrar till konsekvens i arbetet.

Och ja jag vet, jag tänker och analyserar alldeles för mycket. Man kan säga att det har blivit ett intresse. Imorgon jobbar jag långpanna förresten. Fast bara på prov. Det ska bli skönt att komma ifrån skolan lite. Sedan är det fyra dagar kvar till slutpraktik. Sjukt.

Oh yeah, på tisdag är det street food som gäller. Då lagar jag till; Baconlindad rosésallad fylld med rosmarinkryddat fläskkött och tomatsalsa (toppas med riven parmesan), serveras med friterad szechuanpepparpolenta, varm sallad samt en vanilj- och myntayoghurt.

Kaksi

Nu är det två veckor i skolan före slutpraktiken som håller på i dubbelt så många veckor. Praktikplatsen är spikad. Framtiden är fortfarande oviss. Just nu lever jag i nuet och inser att jag har en hel del kvar att göra på slutprovet. Jag kan villigt erkänna att min meny blev lite mer avancerad än vad jag hade tänkt mig, men samtidigt så känns det som att allt växte fram väldigt naturligt. Det är en av fördelarna med att tänka för mycket. Det är lätt att vara kreativ när man får tid på sig, däremot är det betydligt svårare att vara det på beställning. Jag vill gärna vrida och vända på allt flera gånger innan jag bestämmer mig för något. Men det är nog lite av en övningsgrej. Och jag är ju bara nybörjare i den här branschen. Med blöta öron och anspråkslös framtoning.

Ålder är bara en siffra?

Att åldras är ofrånkomligt. Den enda bot som finns är döden, vilket är betydligt mer definitivt än ett streck i åldrandets räkneverk. Jag har själv svårt för att relatera till mitt eget åldrande. Istället för att se till mig själv så studerar jag gamla avdankade skådespelare. -Ookej, nu har Stallone börjat få gråa hår, dags att tänka på den där resan runt jorden innan det blir för sent. -Aha, där trillade Burt Reynolds av pinn, då måste jag snart avla barn innan spermierna har ruttnat. Det gör att åldrandet känns åtminstone betydligt mer distanserat och avlägset. Ett undantag är när närstående kastar in handduken. Då blir allt plötsligt verkligt och den där olustiga sårbarheten tränger fram och slår en på käften. Det behövs kanske ibland. Inte nödvändigtvis begravningar av närstående utan en påminnelse om att livet inte är oändligt. För det är vid den insikten vi står som mest handfallna. Det vi gör har betydelse. Men samtidigt inte. Till viss del är det en fråga om perspektiv, i slutet handlar det om oss själva. Och jag känner mig gammal.

Ett nytt hopp

Imorgon är det måndag. Det är ett ofrånkomligt faktum. Dock är livet som sådant ett oskrivet blad som väntar på fyllas. Vi kan inte alltid kontrollera allt som skrivs, men till viss del är det vi som är kungar. Och det är på den lilla delen som vi kan göra skillnad och sätta vår egen prägel. Ibland är jag inte särskilt sugen på att göra det. Ibland vill jag bara sitta i soffan och käka pizza, dricka cola och kolla på b-actionfilmer från 80-talet. Men många gånger känner jag faktiskt för att göra något vettigt. Mina tankar om att förändra världen har jag redan lagt ner. Jag nöjer mig med att försöka förverkliga mina drömmar.

Man kan säga att jag skyndar långsamt. Imorgon kommer det förmodligen inte att hända något spännande. Det är sällan som det gör det på måndagar, oavsett hur mycket man än anstränger sig. Jag tänker inte säga att morgondagens måndag är en början på ett nytt liv. Det vore snudd på absurt. Vi har endast ett liv, och det börjar när vi föds. Resten är bara en serie händelser, som i mångt och mycket styrs av individen. Vi kan välja att göra och inte göra. Oavsett hur mycket löften vi än ger oss själva så är det handlingar som räknas. Det är förvisso inget fel på tankar. Jag älskar tankar. Fast utan aktion blir tanken blott något vackert. Och sedan sitter vi här och klagar på att det är söndag. En dag, som kanske imorgon, blir upprinnelsen till ett bättre liv. Inte ett nytt.

Recipe for disaster

Jag håller på med recepten för slutprovet just nu. Tjugo stycken närmare bestämt. Ingredienserna till varmrätterna består i genomsmitt av cirka 30 rader. Någonstans känns det som att jag har tagit mig frityrolja över huvudet. Samtidigt ser jag det som en utmaning. Det är ju tråkigt att spela säkert liksom. Något som dock är säkert är att det kommer bli en kaosartad stämning i köket när tre av rätterna ska tillagas. Inte för att kaos alltid behöver vara något negativt. Kaos kan bidra till inspiration och prestation, om man lyckas kontrollera det. Om jag ändå bara vore lika lugn som jag ger intryck av att vara.

Tagen på sängen

Att bli tagen på sängen behöver inte alltid handla om barntillverkning. Det kan också innebära att man blir ställd. Lite rådlös sådär. Det händer mig ibland, när jag har tankarna på annat håll. Vid sådana tillfällen befinner jag mig inte riktigt i nuet. Om en polis stoppade mig på gatan i Nora för att gått mot röd gubbe skulle jag gladeligen betala böter. Trots att det inte finns några trafikljus där. Om någon försöker prata med mig nickar jag bara och hmmar glatt, utan att riktigt veta vad som har sagts. Oftast så fungerar det riktigt bra, förutom när det kommer en löjlig följdfråga som egentligen inte alls är nödvändig. Men hej, det är ju inte mitt fel. Och det sker aldrig när det gäller något viktigt, som när någon beställer laktosfritt käk. Då har jag koll. För det mesta.

Mister Sleepy

Jag har mycket att tänka på just nu och mycket att göra. Därför har jag en viss benägenhet att känna trötthet och somna lite varstans. Jag har till och med somnat i skolan för första gången. Det är inte bra för min image. Och det är heller inte särskilt bra för en eventuell framtid som sängtestare.

-Jomenvisst, den här nya sängen från Hästens är ju kanonskön.
-Kanske det, men just nu ligger du på en rostig plåt. Och, eh, två spikar har visst gått in i benet. Vänta lite så ska jag...
-*Zzzzzz*, *Zzzzzz*.