Ålder är bara en siffra?

Att åldras är ofrånkomligt. Den enda bot som finns är döden, vilket är betydligt mer definitivt än ett streck i åldrandets räkneverk. Jag har själv svårt för att relatera till mitt eget åldrande. Istället för att se till mig själv så studerar jag gamla avdankade skådespelare. -Ookej, nu har Stallone börjat få gråa hår, dags att tänka på den där resan runt jorden innan det blir för sent. -Aha, där trillade Burt Reynolds av pinn, då måste jag snart avla barn innan spermierna har ruttnat. Det gör att åldrandet känns åtminstone betydligt mer distanserat och avlägset. Ett undantag är när närstående kastar in handduken. Då blir allt plötsligt verkligt och den där olustiga sårbarheten tränger fram och slår en på käften. Det behövs kanske ibland. Inte nödvändigtvis begravningar av närstående utan en påminnelse om att livet inte är oändligt. För det är vid den insikten vi står som mest handfallna. Det vi gör har betydelse. Men samtidigt inte. Till viss del är det en fråga om perspektiv, i slutet handlar det om oss själva. Och jag känner mig gammal.