Nyår

Jag har ett ganska avslappnat förhållande till så kallade högtidsdagar. I synnerhet nyår, jag har svårt att förstå vad all uppståndelse handlar om. Visst, det är lite lyxigare, jag kan dra på mig kavaj, slips och rentav ett par kostymbyxor på en fest utan att vara överklädd. Dessutom får man skjuta raketer! Men att önska folk ett gott nytt år? Jag försöker verkligen att känna något. Det går inte. Jag kan bli glad för andra människor när de lyckas i livet. Då kan jag utan problem klämma fram ett grattis eller en lyckönskning och verkligen mena det. "Gott nytt år" ger bara en fadd eftersmak. Att räkna ned från tio och skrika ut det vid tolvslaget gör att eftersmaken blir i det närmaste surrealistisk. Ytligheten vet inga gränser. Innebär det nya året nya möjligheter som vi inte haft förut? Är det något som vi inte hade kunnat förändra tidigare som vi kommer att ta tag i nu? Kommer vi tack vare det nya året att borsta tänderna i ett annat badrum?

Okej, jag erkänner, jag är förkyld. Och något cynisk. Om jag mot all förmodan styr in på bättre vägar så utmynnar det troligtvis i ett stillsamt firande. Faktum kvarstår, nyår som högtid berör mig inte särskilt mycket. Själva firandet är inget problem. Det inbillade syftet och målet med firandet är dock mest blasé.

recension: Transporter 3

Dålig.

I köket

Ballongvispar. Grytor. Stekspadar. Bongar. Knivar. Jag gillar knivar. Ibland blir det blodigt, men det får man räkna med. Knivar är bra och nästan lite sexiga. Att stå i köket är inte alltid roligt men många gånger så är det faktiskt det. Det är svårt att beskriva varför. Det finns en viss tillfredsställelse i att förvandla råvaror till något vackert och välsmakande. När jag blir glad av att äta maten så vet jag att jag har lyckats. Allt annat är en förlust. Den stora behållningen ligger för min egen del i processen att arbeta fram nya maträtter eller komponenter. Det behöver inte handla om att uppfinna hjulet även om det naturligtvis är att föredra.

Livet i köket har hittills varit väldigt avslappnat. Jag har inte fått någon utskällning á la "Gordon Ramsay" och det har inte inträffat några större fadäser. Den viktigaste lärdomen som jag tagit del av är att även kockar med lång erfarenhet gör sina misstag. För att utvecklas måste man våga misslyckas, så länge man gör det med sunt förnuft.

...

Idag har jag ännu mindre lust att jobba än vad jag hade dagen före julafton. Imorgon kommer det säkert att kännas ännu värre. Men i dessa tider får man väl inte klaga (eller jo det får man, det är nu man ska klaga och känna sig jävlig).

Jag ska bli lyxprostituerad på Franska rivieran

Haha, vad tokiga ni är om ni verkligen trodde det. Hur skulle det se ut? "Hej mamma, jag ska flytta till Frankrike". Helt omöjligt ju.

Kvinnogöra

Jag tycker om att ge bort saker. Men jag hatar att slå in presenter. Det lämnar jag åt kvinnor. Eller nöjer mig med tidningspapper.

En liten bit av Sverige - tillbakablick

Jag har ju hållit på ett tag nu. Alltså, det här med att skriva så att andra människor kan läsa vad jag skriver. En eller två gånger så har jag minsann funderat på att sluta men jag är visst fortfarande kvar. Jag har tummat ganska mycket på kvalitén och det hatar jag. Det är inte idéer som saknas, snarare motivation och möjligtvis en gnutta självförtroende. Och just nu har jag annat att fokusera på. Som att tjäna stålar och läsa kokböcker. Men det är inte över än, förstås. Det här blev en något rörig tillbakablick. Jag bjuder på några texter vars publiceringsdatum rör sig mellan begynnelsen och nutid.

Livets karusell är ingen vanlig karusell. Den går aldrig sönder, den har inga blinkande discolampor och den spelar ingen klatschig dunkadunka-musik.
Livets karusell har inga discolampor

Han plockar fram ett par vedkubbar och ställer upp en av dem på stocken. Peter går ett varv runt den och begrundar vedkubben. Adrenalinet börjar sakta men säkert pumpas ut i ådrorna.
Det är är Peter Jöback

Det första som jag lägger märke till när jag kliver av tåget är luften. Något är annorlunda. Den är inte unken. Snarare skämd och avslagen. Jag förstår att det är så det är här nere i söder.
På besök i Malmö

Upplevelser blir till känslor, och förnimmelser av vad som varit. Det som komma skall, blir till drömmar och förväntningar.
Tjafs om livet

När jag såg honom i ögonen var tårarna sällan långt borta. Frustrationen och otillräckligheten genomsyrade hans blick så tydligt och märkbart.
Tacksamhetsskuld

Vid nyår skjuts det champagnekorkar och raketer, i slutet på april tänds det brasor, i mitten på sommaren reser vi stänger och dricker snaps och till jul ger vi bort paket till minnet av någon snubbe som red på en åsna.
Alla dessa högtider

Hundratals träd som liksom hånflinade åt mig och hoppades på att jag skulle ge upp och ruttna där för att bli en del av deras kretslopp.
Orienteringsprovet

Mattanten Jonas

Jag har jobbat som mattant idag. Tillsammans med "svärmor". Det blir en dag imorgon också. Den stora skillnaden är väl att gästerna inte betalar för maten. Men dom är åtminstone tacksamma. I helgen är det dock "fine dining" som gäller. Jag vill ju inte att mattantsköret ska bli någon vana.

Julbestyr

Snart är det dags att dra på sig tomteskägget och skrämma bort barnens tindrande ögon. Men först ska det lagas mat och göras godis. Eftersom jag är hemma några vardagar nu så passar jag på att tillbringa min lediga tid i köket. Jag är nog dum i huvudet ändå. Skitsamma. Det är ju trots allt stor skillnad på att jobba i ett restaurangkök och att stå hemma vid spisen och vispa i en kastrull.

Hittills har jag förberett ett kärl med äpplen och vatten som ska stå i förrådet ett par dagar, och som i slutändan ska bli en äppelglögg med ingefära. Det ska också göras en blåbärsglögg med vanilj. Givetvis har jag inte jäst den själv, jag har bara lagt kryddor i en burk med vodka som får stå och dra ungefär lika länge som äppeljuicen. Imorgon rullar jag köttbullar, kokar knäck, fixar fudge, och gör en sats med äppelmarmelad. Om jag hinner så lägger jag in lite sill också. Sedan har jag inte riktigt bestämt mig. Man vill ju inte överdriva liksom.

Önskelista

Africa On My Mind - Marcus Samuelsson
Olivoljeguiden - Johan Blanche
Vägen - Cormac McCarthy

Råsaftcentrifug (dyr skit)
En flaska gin (Whitley Neill)
Prenumeration på tidningen Gourmet
Fred på jorden
Lagrad balsamvinäger, tolvårig (svindyr)
Fawlty Towers på DVD (orkar inte ladda hem hela)
Albatryffel 3kg (ca 70:-/g)

Juldikt 2008

I juletider anno tvåtusenåtta,
präglas tillvaron av ekonomisk måtta
Fastän julen inte handlar om pengar,
hamnar nu fokus på vad som finns i våra sängar
Ty banker är icke att lita på,
när all sans och vett har kommit att gå
I gård och stuga ligga människor vakna,
snart är det jul och gissa om dom kommer att slakna?

Snön har smält på tak och gran,
snön har smält och rinner ner i vår kran

I midnatsdimma en tomte trevar,
efter en smutt på glöggen står han nu och skrevar
En ung student med skägg och mask,
håller ett stadigt tag om liv och task
Strålar av hopp på marken falla,
en hejdundrandes skål, ja det förtjänar ni alla.

God jul!

Ond bråd död och oflyt

I måndags fick jag reda på att en kollega dött i helgen. Eller kollega och kollega, han jobbade på min sista praktikplats där jag för övrigt nu jobbar extra. Jag kan inte påstå att jag kände honom men det känns ändå tomt. Inte bara för att han hade en stor kroppshydda, han var ganska duktig på att klämma fram roliga kommentarer också. Dessutom blir man påmind om den mänskliga sårbarheten och hur oviss den är.

Även om man bortser från dödsfall och vemod så ser det ändå inte särskilt ljust ut. Båda mina extrajobb i jul som först verkade väldigt lovande har gått åt pipsvängen. På den ena arbetsplatsen har personalen blivit varslad och på den andra har alla mina tider då jag skulle jobbat avbokats. Därför får jag nu ta saken i egna händer. Min plan är att klä mig lite stiligt och vandra runt med ett CV till allt mellan Pepes Pizzeria och restaurang Hilton. Lycka till nu Jonas, önskar Jonas. Förresten, hälsa Jonas! (Jonas har inte tagit sin medicin idag).

Brev till Linda Rosing

Hej Linda!

Det verkar som att någon har tappat dig bakom en vagn. Och kört över dig. Flera gånger. Jag beklagar. Men jag respekterar ditt människovärde.

MVH Jonas

Trafikrapport

Det står en idiot intill vägkanten med blinkande blåljus vid norra infarten till Örebro. Föraren har klivit ur bilen, dragit på sig en reflexväxt och ska enligt uppgift nu vinka frenetiskt med armarna. Iaktta försiktighet.

Fullt upp

Jag förstår inte hur det går till men jag är åtminstone inte död. Än. Det är bara för att jag är så rekorderlig.

Tillägg: Jobbar på högvarv tre dagar i rad. Snålt med uppdateringar. Men mer pengar i fickan.

Bibliotekarier vet hur man firar

I trettio år har bibliotekets bokbuss rullat runt fylld av böcker. Detta firas med bokstavskex, bokmärken och en folder med minnen.

När bokbussen kom till Hagabackens skola igår var den pyntad med ballonger och en låtsastårta. Det måste ju synas att det är jubileum.

-http://www.na.se/artikel.asp?intId=1416609

Våta drömmar

Pris? 940$.

Reklamnotis

Jag menar inte att vara pervers nu. Men visst ser det ut som att tjejen som sitter i trappan i den nya HM-reklamen på TV drar ut ett band med analkulor ur sitt paket?

Nytändning

Det svänger fort vad gäller möjligheter till jobb i matlagningsbranschen. När det ena stället går på sparlåga så blir det luckor någon annanstans. Idag fick jag till och med vara själv i köket. Och igår åt jag julbord som personalmat. Jag har fortfarande en del att lära när det gäller tempo och effektivitet men förhoppningsvis blir det bättre med tiden. Tyvärr är framtiden något oviss. Jag vill flytta. Fast inte till Åmål eller Jukkasjärvi. Helst bara några mil, så här i början. Det är inte så att jag är omöjlig, snarare strategisk. Mycket hänger nog på att jag får ut tummen ur hålet. Speciellt när det handlar om skrivandet.

Tack!

Tack för att ni förser mig med sprit!

It smells like an old peoples home

Jag känner mig hurtig. Jag tränar, om än ganska sporadiskt. Tar några promenader och stönar på ett rehabiliteringsgym tillsammans med min far. Själva gymmet är insprängt i ett äldreboende. Det luktar sterilt och gammalt. En lukt fylld av ångest. Precis som det brukar lukta på äldreboenden. Jag tror banne mig att den är standardiserad. Åtminstone över de tre-fyra boenden jag har satt min fot på. Men den lukten är i alla fall bättre än den svettiga spännbögslukten.

Förresten, ta en titt på mina muskler, jag tror visst att dem har växt lite.

Kaffemongon #2

Kaffe är en dryck som jag fortfarande har svårt att förstå mig på. Under de senaste veckorna har jag faktiskt tvingat i mig cirka två och en halv koppar kaffe vid olika tillfällen. Detta för att försöka hitta något däri som smakat gott. Jag har inte lyckats. Faktum är att varje gång det kommer på tal så handlar det om att lära sig att dricka kaffe. Vissa hävdar till och med att det skulle vara en betydande faktor i processen att bli vuxen. Uppenbarligen är det också en betydande del i den process som gör människor inskränkta. Och beroende av att deras världsbild bekräftas av likasinnade.

Kaffemongon #1.

Jag stammar

Det har jag gjort sedan jag gick i lågstadiet. Varför jag inte gjorde det innan och varför jag började vet jag inte. Istället för att växa bort växte det liksom fram, utan vare sig traumatiska händelser eller omvälvande livsförändringar. Jag har inte blivit mobbad och har nog ändå alltid haft respekt. Visst finns det de som har retats, men det är inget som jag kan säga har påverkat mig. Det är snarare jag själv som har gjort det till en stor grej, något som förmodligen är ganska vanligt men som också beror mycket på personligheten.

På en skala från ett till tio ligger jag kanske i genomsnitt på en fyra. Tidigare har jag inte på något sätt sökt hjälp eller pratat om min stamning. Jag är nämligen den där envisa typen som skulle operera sig själv om han bara kunde. Samtidigt har det funnits ett stort mått av skam och en benägenhet att låtsas som om det regnar. Jag skulle ljuga om jag sade att inte bryr om hur andra uppfattar mig. För min egen del har det hela tiden handlat om mina egna känslor, även om många av dem har varit irrationella. Jag har aldrig hoppat över någon redovisning i skolan, trots ångest och illamående. Av någon anledning så kände jag mig tvungen att genomföra det, för att inte svika mig själv totalt. Men utöver det har jag undvikit många situationer och jag undviker fortfarande att prata för att inte riskera att stamma. Att jag är blyg som person gör väl inte bättre men det är lätt att stamningen blir en ursäkt för att rättfärdiga blygheten.

Trots det så är skillnaden i mitt beteende för ett år sedan jämfört med idag ganska stor. Jag har varit på intervjuer för telefonförsäljarjobb, påbörjat en kockutbildning och besökt en logoped i ungefär ett halvår. Det där med telefonförsäljarjobb var förstås inte helt seriöst, jag såg det mer som en utmaning. Dessutom hade jag väldigt lite att göra just då. Den andra intervjun som jag var på gick faktiskt väldigt bra och jag var nästan säker på att bli uppringd. Troligtvis gick jag till överdrift när jag skenade iväg om kontakter hos Ericsson och mingelpartyn på Café Opera. Tanken med kockutbildningen var att fixa en schyst yrkesutbildning att ha i bakfickan, men det blev givetvis även en utmaning rent socialt. I köket är det dessutom ett måste att göra sig hörd för att undvika missförstånd, så jag kan inte säga något annat än att det har påverkat mig positivt.

Besöken hos logopeden är dock det som har varit mest givande. Jag har varit tvungen att spela in mig själv på band och analysera minsta stavelse. Detsamma gäller mina tankar och mitt beteende. Det är inte så att själva företeelsen med negativa tankar var något nytt för mig, men tidigare har jag inte tagit tag i det på samma sätt. Tankar kan också vara omedvetna och ge upphov till impulsiva handlingar, vilket kan vara svårt att motverka om man inte gör det aktivt. Att ha ett neutralt bollplank som vrider och vänder på saker är inte heller så dumt alla gånger.

En vanlig fråga brukar handla om man som stammare tar illa upp när någon fyller i meningar. Själv så bryr jag mig inte men det händer så klart att det blir fel. Att stamningen alltid beror på nervositet är tillika en vanlig missuppfattning. För mig gör det åtminstone inte det, men jag har svårt för att sätta fingret på vad som gör att blir fel. När jag redovisade projektarbetet i gymnasiet så gjorde jag det inför fyra klasser hopklämda i ett litet klassrum. Med fem minuter kvar till start fick jag reda på att jag var först ut och det vore en underdrift att säga att jag var redo att byta kalsonger. Dock lyckades jag vända på allt och kom in i ett saligt flyt där jag improviserade hela redovisningen och prickade in ett VG. Fast jag kan likväl få ångest inför att beställa pizza och gå och gräma mig en kvart innan jag orkar lyfta luren. Det är just oförutsägbarheten som är påfrestande. Och frustrerande.

Innerst inne så hatar jag fortfarande att stamma och jag vet inte om den känslan någonsin kommer att försvinna. Men jag ser inga begränsningar karriärsmässigt när det gäller de yrken och ämnen som jag är intresserad av. Jag har slutat att använda stamningen som en ursäkt och istället börjat jobba med min blyghet. Det krävs nog ett visst mått av självinsikt och mognad för att kunna ta tag i saken, något som jag tidigare inte har haft. Ett moget beteende är inte alltid liktällt med ett moget inre.

Gordon's London Dry Gin

En kväll som inte handlar om mat.

matbestyr! - en blogg om mat

Min matblogg har visserligen funnits ganska länge men den har inte varit särskilt aktiv vilket det nu förhoppningsvis ska bli ändring på. Tanken är att den ska fyllas med nyheter, bokrecensioner, diverse artiklar och länktips. Det som talar emot är att jag har haft den tanken ganska länge utan att det egentligen har hänt något.

matbestyr!

The game is on

Jag tror att man kan säga att jag har börjat jobba nu. Och att skoltiden är slut. Visserligen fortsätter jag att lära och att utvecklas, fast utan någon press. Bortsett från min egen. I lördags ringdes jag in lite akut sådär varför jag tvingades att sparka ut kjoltyget. Insatsen blev något ringrostig. I köket alltså. Dock var den långt ifrån katastrofal och klart godkänd. Jag tycker inte själv att jag är särskilt bra på att laga mat, men jag är nöjd så länge jag lyckas övertyga arbetsgivare och gäster. Att vara kock är en roll som jag fortfarande inte är riktigt bekväm i, vilket kanske inte är så konstigt. Det tar sig nog. Precis som det gör när man flamberar under köksfläkten.

Djursex

Världens bästa julkalender

Kom igen, det är bara att erkänna, snart är det jul. Och eftersom julen går så fort är det lika bra att komma i julstämning redan nu. År 1991 vann Carola Melodifestivalen med Fångad av en stormvind. Samma år hette julkalendern i SVT Sunes Jul. Jag var inte särskilt gammal då, men som tur är kan man i dagens moderna samhälle ta igen sådant man missat. Därför förstår jag inte varför det fortfarande produceras en ny julkalender varje år. Det skulle räcka med att köra Sunes Jul i repris. Barn glömmer ändå så lätt. Nej nu överdriver jag lite förstås. Jag nöjer mig med att kolla på den själv varje år, istället för det nyproducerade tjafset.

Älg attackerad av människa

En älg blev under onsdagen attackerad av en människa utanför Bollnäs. Den 7 år gamla älgkon uppges ha fått riv- och bitskador som inte ska vara livshotande. Människoangreppet inträffade vid 12.30-tiden på torsdagen några kilometer väster om Stora gläntan, norr om Bollnäs. Älgkon ska ha skjutit två skott mot människan i självförsvar, men det stoppade inte attacken. - Det som pågår just nu är eftersök efter människan. Så vitt jag vet ligger det inga bostäder i området, säger Hesam Akbari, informatör vid älgpolisen i Gävleborg, till DN.

Bokköp och barbesök

Idag begav jag mig till den stora staden som numera inte alls känns särskilt stor. I väntan på ett besök hos en eventuellt ny arbetsplats under jul svängde jag förbi Myrorna. Som vanligt möts man av den något unkna atmosfär som utmärker liknande anrättningar. Trots det kunde jag inte undgå att känna en viss värme. Människor från olika samhällsskikt samlas i en och samma lokal. Men jag såg ändå till att uträtta mitt ärende kvickt. Kokböcker stod på agendan och kokböcker blev det.

Nästa vecka ska jag provjobba två kvällar på ett uteställe som jag i vanliga fall är för ung för att besöka. Fast nu kan inga buttra vakter stoppa mig. In your face! Om jag lyckas behaga finns det många luckor under julen som ska fyllas. Det går alltså rätt bra för mig. Nästan lite för bra. Någonstans lurar det säkert en hake, det gör det alltid.

Escoffiers stora kokbok - Auguste Escoffier 30:-
Om den ärbara vällusten - Tore Wretman 60:-

Ett mörkt avgasmoln hänger över mina axlar

Jag förstår inte hur vissa människor kan lägga så stort värde i ett litet plastkort. Det verkar som att de får erektion vid blotta tanken på motorolja och lukten av bränt gummi. Och jag har alltid tyckt att tanköppningen sitter i en väldigt bekväm höjd, men jag säger inte mer än så.

Äh, jag är bara sur på mig själv. Jag borde verkligen ha tagit körkort vid det här laget. Nu tjatar till och med förväntansfulla arbetsgivare som ringer och mumlar något om att "ja det vore ju bra med ett körkort". Jag har inga riktiga ursäkter, endast brist på motivation. Förhoppningsvis kan påtryckningarna från arbetsgivarna sätta lite eld i baken. Om inte så finns det ju bensin att ta till.

Idiotförklarad

Jag hatar TP. Särskilt när jag inte är upplagd för det. Okej, det var en dålig ursäkt. Jag är bara lite tankspridd ibland, en kille med huvudet bland molnen. Egentligen vet jag ju att strutsar inte härstammar från Amerika och att Amerika inte är en egen världsdel. Capisce?

Tillbaka i spelträsket

En gång i tiden så var jag lite av en spelnörd. Jag diskuterade spel på internet, övervakade nyheter, skrev recensioner och tillbringade x antal timmar framför diverse spel. Inte så att det blev ohälsosamt, tvärtom, se bara vilken välskapt och välanpassad samhällsmedborgare jag har kommit att bli. Därför ser jag det inte som något negativt att jag nu har återupptagit mitt spelande igen. Jag håller mig till det gamla goda, än så länge. När jag däremot börjar tjäna stålar finns det förstås en viss risk att det sker "vissa" nyinvesteringar. Därav påverkas även julklappsbudgeten för närbelägna kjoltyg.

Dödsstjärnan - en enorm bögbastu?

Star Wars-trilogin har precis snurrat igenom min DVD-spelare för andra eller tredje gången i räkningen, och jag noterade nu en viss avsaknad av kvinnlig fägring hos den mörka sidan. Men det är också första gången som jag kommer i kontakt med trilogin sedan jag började blogga, vilket förklarar min numera bisarra tankeverksamhet.

Hur som helst, tillbaka till ämnet. Ombord på det stora svarta klotet, dödsstjärnan, befinner sig ofantligt stora mängder med klonade stormtrupper. Klonerna härstammar från prisjägaren Jango Fett, varför man kan argumentera för att de bör besitta vissa mänskliga behov. Sett till deras beteende och deras evinnerliga dumhet som tyder på att reptilhjärnan är den mest aktiva, kan man om man vill dra vissa slutsatser. Såsom att kejsaren tar den i tvåan. Och att dödsstjärnan i själva verket är en stor bögbastu.

Cowabunga!

Då var det slut. Skolan är över men livet fortsätter ändå. Det kändes inte som ett slut, utan snarare som en början på något annat. Upplevelserna vävs in i varandra och det förflutna blir en del av framtiden. Att jag måste infinna mig hos Arbetsförmedlingen på måndag känns naturligtvis surt. Tyvärr så är jag deras bitch. Jag kluddrade dit en namnteckning på något papper för ett år sedan och för det så fick jag utbildning. Nu är det deras tur att ha sitt roliga med mig. Jag har visserligen lite extrajobb men det gills inte riktigt. Trots min tillfälliga bitchstatus finns en viss hoppfullhet inför vad som komma skall. Betygen gick inte av för stekspadar och även om mina referenslista är något fattig så är den åtminstone väldigt pro-Jonas.

Det här är vad jag lagade till under slutveckan:

Whisky- och pepparmarinerade lammracks, smörslungad körsbärspotatis,
glaserade höstäpplen, vitlöksbräserad rödkål, portvinssås

Fänkålsbavaroise, grillade hösthallon gratinerade med vit choklad, honungsrostad müsli och lakritssås

Mörk choklad- och kaffebakelse med vaniljyllning, serveras med
kardemummavisp, whiskygranité

Det finns lite bilder men det är inget som jag är stolt över. Även fast jag fick typ högsta betyg så kan jag inte komma över att upplägget blev katastrof. Jag skyller på förkylningen, jag blev inte ens nervös, jag ville bara åka hem och sova. Och det fick jag ju, till slut. Men inte fan har jag blivit bättre för det.

Fuck fuck fuck!

Jag hatar att vara förkyld. Speciellt nu, med sämsta tänkbara timing. Jag blir sur, arg, cynisk och otrevlig när jag är sjuk. Det kanske inte märks så mycket utåt, men tankarna präglas av alla dåliga sidor som jag egentligen inte vill erkänna att dem finns. Visst, ilska är inte alltid dåligt och cynism i kombination med lite humor kan vara nog så roligt. Men inte just den här veckan, när jag egentligen borde befinna mig på topp. Istället vill jag att allt ska vara över, fast ändå inte. Ett uns av separationsångest har redan börjat gro. Dessutom upptäckte jag förstås i efterhand en hel del stav- och grammatikfel i det fucking jävla slutarbetet som jag pröjsat 60 jävla pecetas för att skriva ut och limma ihop i en mapp.

*hrsccchghhhhhscghht*

Vad fan glor ni på?

Fuck!

Nästa vecka smäller det !

Trots att jag har ganska bra underlag för att stanna hemma så hoppas jag kunna genomföra praktikhelgen, tyvärr är jag inte riktigt på topp nu när det äntligen ser ut att bli lite mer stress. Inför nästa vecka finns det knappast någon tid för återhämtning men det är nog egentligen inte så negativt. En kväll framför TV:n med varm choklad, äppelkaka och filt skulle ändå bara bli tråkig, monoton, händelsefattig och alldeles...alldeles underbar. Nåväl. Nu är det allt eller inget som gäller. Och för ovanlighetens skull så befinner jag mig i en annorlunda situation. På något jävla vis så har jag lyckats trissa upp förväntningarna en aningens för mycket för att jag ska kunna känna mig bekväm. Jag är van att slå ur underläge, både medvetet och omedvetet. Nu är jag dock inte orolig för att det ska bli någon katastrof, däremot har jag en känsla av att perfektion kommer bli svårt att uppnå. Om det likväl skulle utmynna i en katastrof så är min plan att skylla på undermålig utrustning och på tok för höga radonhalter i väggarna. Sug på den, rödrockar!

...men samtidigt nedslagen

Under min nuvarande skoltid har jag sammanlagt haft två sjukdagar, och nu, med drygt en vecka kvar så har jag gått och dragit på mig en högst oönskad hosta och tjock hals. Med osannolik tur så stannar det där men om jag ser till mina föräldrars sjukdomslopp så är jag nog körd. Och jag som hade sett fram emot en sista helg i praktikköket med efterföljande slutprovsvecka. Doh.

Upphetsad...

Jag vet att mina båda bloggar smälter samman ibland men skitsamma. Det kom lite nya böcker idag och just nu är jag som ett barn på julafton. Jag hade bland annat beställt en bok som heter McGee on Food & Cooking, en klassisk bok från 80-talet om kemi i köket som för några år sedan kom i en nyutgåva. Den behandlar alltså de kemiska aspekterna när det gäller matlagning och beskriver varför råvaror reagerar på ett visst sätt. Till exempel så innehåller den cirka fyrtio sidor som bara rör ägg. Allt ifrån hur ägget skapas i hönan till vid vilka temperaturer som vitan respektive gulan hårdnar samt grundliga beskrivningar av orsak och verkan i olika tillagningsmetoder. Låter det intressant? Kanske inte. Jag är nog bara konstig. Men jag tror att molekylär gastronomi är en del av framtiden, vare sig det handlar om att förbättra och förstå tillagningsmetoder eller att experimentera fram nya.

PS. Jag fick även White Heat skriven av Marco Pierre White, Sauces med Michel Roux i spetsen samt Healthy Appetite av Gordon Ramsay.

Att vara någon

Nu för tiden är det populärt att prata om individualisering och identitetskriser. Att det är viktigt att vara någon. Att dagens ungdomar känner sig vilsna och förvirrade på grund av alla valmöjligheter. För att uppnå det förmodade idealet måste man ägna sig åt rätt aktiviteter, umgås med rätt personer, resa till de rätta ställena, bära dem rätta kläderna och samtidigt ge intrycket av att man inte bryr sig. Men egentligen är det inget måste. Det prestationsbaserade samhället är visserligen ett faktum. Idealet är dock föränderligt och sällan eftersträvansvärt. Till stor del handlar det om mognad och insikt.

Jag har själv haft den där känslan att allt kommer bli bra om jag har rätt saker, bär rätt kläder och beter mig på "rätt" sätt. Givetvis är det helt fel. Jag säger inte att pengar inte korrelerar med lycka, tvärtom. Pengar betyder trygghet. Personlighet och identitet är något annat. Att bygga en identitet genom det materiella håller inte i längden. Inte heller att tvinga sig själv till förändring för att passa in i konstruerade mallar. Jag har alltid känt en press på att bli mer social, en känsla som kommer både från de ideal och förutsättningar som finns i samhället. Trots idoga försök har jag nog inte lyckats särskilt bra men jag vill ändå tro att jag fortfarande har tid på mig. Och jag bryr mig inte så mycket om idealen, snarare de förutsättningar som ges i samhället och på arbetsmarknaden. Det är inte så att jag inte är intresserad av människor eller inte har något att berätta. Det är nog så att jag är mer intresserad av att analysera och har svårt för att bara vara. Vilket i sig kan vara en konst.

foto: Höst

11% bättre formula

Reklam för hårschampo är hårresande. Kan inte alla bara raka av sig håret? Vad snopna alla schampotillverkare skulle bli.

No hair, no despair.

Lost in time

Som om det inte vore nog med att tiden rent allmänt är ett diffust begrepp så blir vår egen konkretisering av den något skev när helgerna försvinner. Åtminstone i mitt eget huvud. Helgerna försvinner förstås inte bokstavligt talat. Men, det känns som det när jag står där i ett restaurangkök istället för att sitta med näsan i ett ölglas utan att behöva bry mig. Inte för att det skulle vara någon dålig känsla, den är bara lite ovan. Just nu är det praktik som gäller och med en återstående vecka kan jag återigen konstatera att tiden rör sig framåt i en ganska hyfsad fart. Snart är skolan slut och efter det börjar livet. På allvar.

Arbeit macht frei?

Jag vet inte om det stämmer riktigt. Att offra sig själv och sitt liv för ändlöst arbete låter åtminstone inte som ett bra recept för att uppnå själslig ro. Ur ett större perspektiv ser jag arbete mer som ett nödvändigt ont, men beroende på vilket arbete man utför kan det också finnas många positiva sidor. Möjligheten att utvecklas och att få utlopp för passion och kreativitet är ett par av dessa drivkrafter. Därför valde jag att utbilda mig till kock. Ibland tvivlar jag fortfarande på mitt val. Visserligen är det helt naturligt att motivationen sviktar. Någonstans finns det ändå en vilja att fortsätta, även när det inte går bra. Jag sneglar fortfarande på skrivutbildningar och universitetsprogram. Dock är det inget för mig, inte idag. Om några år kanske, när jag har mognat och blommat ut till en större blomma. Typ en orkidé eller nåt. Korsad med en kaktus.

Utan att bli alltför pretentiös så kan jag säga att kockyrket trots allt är något jag vill satsa på. Vart det leder, får framtiden utvisa.

Imorgon är en annan dag

En dag så går vi där och tänker
På tider som inte längre finns
All we need is love
Dagar då vi dansade oss varma
År som upphör men som aldrig slutar att vara
Nowhere you can be that isn't where you're meant to be

Vi är här nu, vi finns på jorden
och talar om väder, om familj, om den tid som skall komma
om den där husvagnssemestern i Malung 1985
All we need is love
Vi tänker oss in i en annan verklighet
och bär på en oerhörd önskan om att följa regnbågen
allt för att hitta den där skatten som vi så illa suktar efter
Nothing you can see that isn't shown

Åren som inte längre syns
ligger lagrade någonstans i evigheten
varifrån de omöjligt kan återvända
Det ingår i villkoren

Ingen kan ta ett steg tillbaka i tiden
eller in i en dröm man väckts ur



(En del av texten är stulen men hej, jag är lika glad för det)

Nedläggning

Hoppsan. Jag råkade visst spola ner slutprovet i toaletten. Vilken otur. Jag ska nog bli målare istället.

Jämställdhet när den är som bäst

Jämställdhetens ögon riktas nu mot trafiken där "Herr Gårman" har fått sällskap av "Fru Gårman". Ett stort steg för den kvinnliga jämställdheten? Knappast. En kul grej? Visst, men skyltarna är fan inte gratis. Och grejen med "Herr Gårman" är ju att det är en ordlek. "Fru Gårman" låter bara dumt.

Vad sägs om en kvinnlig statsminister? Äh, vi ger dem lite nya vägskyltar och låter dem ha kvar sina gratis sexsamtal så blir dem nöjda.

School's Out...nästan.

Det har visst blivit ett litet glapp i skrivandet. Egentligen så har jag jättemånga textidéer som väntar på att bli nedskrivna. Jag har bara liksom inte tid just nu. Skolan är snart slut. Och jag jobbar fortfarande på slutprovet. Hittills har jag flyttat fram datumet för inlämning två gånger. Nu lovar jag inget utan siktar på att få in det någon gång i veckan. De där dagdrivarna i skolan som kallas för utbildningskonsulter har säkert ändå inte tid att läsa det.

Den här veckan och tre veckor framåt är det praktik som gäller, det vill säga arbete utan lön. Eller, jag får ju faktiskt mat. Och välbehövlig erfarenhet. Dessutom är det på många sätt skönt att komma ifrån skolan, även om jag saknar den lite. Fast praktiken ligger nog rätt i tiden, det är lätt att bli institutionaliserad och tappa greppet om verkligheten. Skolan är som en trygg oas där tempot och kommunikationen aldrig riktigt sätts på prov. Än så länge känns det som att det faktiskt finns en viss potential, men jag väntar med att vara kaxig tills jag har avverkat några kvällar.

-Ey, du borde bli författare!

Is that so? Då kanske du borde ta och bli jobbcoach.

Långpannor bakar man kakor i?

Till viss del så har jag faktiskt börjat acceptera jargongen i restaurangbranschen. Att säga att man jobbar långpanna eller sitter i skiten känns nästan okej. Men när bearnaisesås kallas för "bea" och beurre blanch för "burre" har det gått för långt. Visst, jag förstår själva grejen med att ha en egen jargong för att känna sig cool och speciell. Det är ju inte för inte som det finns mystiska herrklubbar och ordenssällskap. Människans strävan efter grupptillhörighet är säkert medfödd på något sätt. Tyvärr är det ingen ursäkt för smaklöshet. Franska termer kan förvisso ses som pretentiösa ibland, men många av dem fyller åtminstone en funktion och bidrar till konsekvens i arbetet.

Och ja jag vet, jag tänker och analyserar alldeles för mycket. Man kan säga att det har blivit ett intresse. Imorgon jobbar jag långpanna förresten. Fast bara på prov. Det ska bli skönt att komma ifrån skolan lite. Sedan är det fyra dagar kvar till slutpraktik. Sjukt.

Oh yeah, på tisdag är det street food som gäller. Då lagar jag till; Baconlindad rosésallad fylld med rosmarinkryddat fläskkött och tomatsalsa (toppas med riven parmesan), serveras med friterad szechuanpepparpolenta, varm sallad samt en vanilj- och myntayoghurt.

Kaksi

Nu är det två veckor i skolan före slutpraktiken som håller på i dubbelt så många veckor. Praktikplatsen är spikad. Framtiden är fortfarande oviss. Just nu lever jag i nuet och inser att jag har en hel del kvar att göra på slutprovet. Jag kan villigt erkänna att min meny blev lite mer avancerad än vad jag hade tänkt mig, men samtidigt så känns det som att allt växte fram väldigt naturligt. Det är en av fördelarna med att tänka för mycket. Det är lätt att vara kreativ när man får tid på sig, däremot är det betydligt svårare att vara det på beställning. Jag vill gärna vrida och vända på allt flera gånger innan jag bestämmer mig för något. Men det är nog lite av en övningsgrej. Och jag är ju bara nybörjare i den här branschen. Med blöta öron och anspråkslös framtoning.

Ålder är bara en siffra?

Att åldras är ofrånkomligt. Den enda bot som finns är döden, vilket är betydligt mer definitivt än ett streck i åldrandets räkneverk. Jag har själv svårt för att relatera till mitt eget åldrande. Istället för att se till mig själv så studerar jag gamla avdankade skådespelare. -Ookej, nu har Stallone börjat få gråa hår, dags att tänka på den där resan runt jorden innan det blir för sent. -Aha, där trillade Burt Reynolds av pinn, då måste jag snart avla barn innan spermierna har ruttnat. Det gör att åldrandet känns åtminstone betydligt mer distanserat och avlägset. Ett undantag är när närstående kastar in handduken. Då blir allt plötsligt verkligt och den där olustiga sårbarheten tränger fram och slår en på käften. Det behövs kanske ibland. Inte nödvändigtvis begravningar av närstående utan en påminnelse om att livet inte är oändligt. För det är vid den insikten vi står som mest handfallna. Det vi gör har betydelse. Men samtidigt inte. Till viss del är det en fråga om perspektiv, i slutet handlar det om oss själva. Och jag känner mig gammal.

Ett nytt hopp

Imorgon är det måndag. Det är ett ofrånkomligt faktum. Dock är livet som sådant ett oskrivet blad som väntar på fyllas. Vi kan inte alltid kontrollera allt som skrivs, men till viss del är det vi som är kungar. Och det är på den lilla delen som vi kan göra skillnad och sätta vår egen prägel. Ibland är jag inte särskilt sugen på att göra det. Ibland vill jag bara sitta i soffan och käka pizza, dricka cola och kolla på b-actionfilmer från 80-talet. Men många gånger känner jag faktiskt för att göra något vettigt. Mina tankar om att förändra världen har jag redan lagt ner. Jag nöjer mig med att försöka förverkliga mina drömmar.

Man kan säga att jag skyndar långsamt. Imorgon kommer det förmodligen inte att hända något spännande. Det är sällan som det gör det på måndagar, oavsett hur mycket man än anstränger sig. Jag tänker inte säga att morgondagens måndag är en början på ett nytt liv. Det vore snudd på absurt. Vi har endast ett liv, och det börjar när vi föds. Resten är bara en serie händelser, som i mångt och mycket styrs av individen. Vi kan välja att göra och inte göra. Oavsett hur mycket löften vi än ger oss själva så är det handlingar som räknas. Det är förvisso inget fel på tankar. Jag älskar tankar. Fast utan aktion blir tanken blott något vackert. Och sedan sitter vi här och klagar på att det är söndag. En dag, som kanske imorgon, blir upprinnelsen till ett bättre liv. Inte ett nytt.

Recipe for disaster

Jag håller på med recepten för slutprovet just nu. Tjugo stycken närmare bestämt. Ingredienserna till varmrätterna består i genomsmitt av cirka 30 rader. Någonstans känns det som att jag har tagit mig frityrolja över huvudet. Samtidigt ser jag det som en utmaning. Det är ju tråkigt att spela säkert liksom. Något som dock är säkert är att det kommer bli en kaosartad stämning i köket när tre av rätterna ska tillagas. Inte för att kaos alltid behöver vara något negativt. Kaos kan bidra till inspiration och prestation, om man lyckas kontrollera det. Om jag ändå bara vore lika lugn som jag ger intryck av att vara.

Tagen på sängen

Att bli tagen på sängen behöver inte alltid handla om barntillverkning. Det kan också innebära att man blir ställd. Lite rådlös sådär. Det händer mig ibland, när jag har tankarna på annat håll. Vid sådana tillfällen befinner jag mig inte riktigt i nuet. Om en polis stoppade mig på gatan i Nora för att gått mot röd gubbe skulle jag gladeligen betala böter. Trots att det inte finns några trafikljus där. Om någon försöker prata med mig nickar jag bara och hmmar glatt, utan att riktigt veta vad som har sagts. Oftast så fungerar det riktigt bra, förutom när det kommer en löjlig följdfråga som egentligen inte alls är nödvändig. Men hej, det är ju inte mitt fel. Och det sker aldrig när det gäller något viktigt, som när någon beställer laktosfritt käk. Då har jag koll. För det mesta.

Mister Sleepy

Jag har mycket att tänka på just nu och mycket att göra. Därför har jag en viss benägenhet att känna trötthet och somna lite varstans. Jag har till och med somnat i skolan för första gången. Det är inte bra för min image. Och det är heller inte särskilt bra för en eventuell framtid som sängtestare.

-Jomenvisst, den här nya sängen från Hästens är ju kanonskön.
-Kanske det, men just nu ligger du på en rostig plåt. Och, eh, två spikar har visst gått in i benet. Vänta lite så ska jag...
-*Zzzzzz*, *Zzzzzz*.

film: Lilla rödluvan

-Är det onsdag eller torsdag idag?

-Vad har du gjort i helgen då? -Bajsar dina barn också i blöjan? -Usch vilket väder vi har, det regnar ju bara. -Jaa, uh vad träligt det är. -Gud vad varmt det är i köket! -Lilla Stina klarade av gå tre meter idag utan ramla. -Nä men ååååh vad roligt, gud så kul. Vår lilla Stefan kryper fortfarande fram.

Just det, fikarumssnack. Ni vet sådant där snack som får en att vilja dunka huvudet i väggen. Eller svepa i sig en flaska Explorer bara för att slippa lyssna. Fikarumssnack är ungefär lika vanligt förekommande som stekos i ett kök och är därför också svårt att undvika. Fördelen ligger i dess enkelhet. Det räcker med att humma, nicka och lämna någon kommentar om vädret då och då så är man en i gänget. Genialiskt.

Men jag erkänner att det faktiskt kan vara skönt att slippa tänka ibland. Dessutom så har fikarumssnacket en social funktion. Det hjälper till att bibehålla banden människor emellan och bidrar till en direkt social stimulation. Ytligheten bottnar i människors behov eller i vissa fall upplevda behov, och eftersom den stimulering som ges är just ytlig måste frekvensen av stimuleringen vara högre för att fylla behovet. Enkelt va?

Slutprovsbonanza!

Jag andas mat just nu. Luktar mat. Lagar mat. Kolla på matprogam. Läser böcker om mat. Pratar om mat. Skriver om mat. Kolla på bilder med mat. Drömmer om mat. Äter mat. Och konstigt nog så känner jag mig mer motiverad än någonsin. Trots att jag egentligen inte vill. Eller borde vilja. Jag förstår inte varför men det är väl dumt att analysera för mycket. Det går lite i perioder och just nu är det en bra period även om framtiden är oviss och osäker.

Här nedan bjuder jag på ett smakprov från mitt slutprov (ofrivillig ordvits), skriver troligtvis mer om det i matbloggen någon gång:

FÖRRÄTTER

Sesampanerade pilgrimsmusslor fyllda med Särsö-äpplen, serveras med fikonsallad och vaniljskum

Stekt ankbröst på grillat bröd med apelsinbräserad endive, rostade pumpakärnor och honungsvinägrette

Ölmarinerade tigerräkor inlindade i rökt bacon med parmesangratinerade krutonger och avocadocoulis

Kronärtskocks- och chevréagnolotti, smörstekt karljohanssvamp, konjakssås

Fänkåls- och ingefärssoppa, ricottakräm och valnötsbröd med inslag av äpple

Allt annat än sysslolös

Livet har, efter mycket om och men, kommit ikapp mig. Det är dags att söka jobb nu. Och leta efter en praktikplats. Eller möjligtvis kombinera de båda. Det är också dags att komma igång med körkortet. Och att börja se över min något nonchalanta relation till pengar. I skolan så har jag två prov kvar och ett slutarbete att skriva. Dessutom har skrivandet i allmänhet försummats å det grövsta. Utlovade texter ligger fortfarande i tankestadiet och bloggen går på sparlåga. Som om inte det vore nog så har ett kjoltyg nästlat sig in i mitt liv enkom för att sno dyrbar tid. Det enda som hindrar mig från att fakturera förlorade timmar är att jag saknar skattsedel. Bleh.

Praha. Prague. Prag.

Hotellet var bohemiskt inrett och gav en genuin öststatstiggarkänsla.

Upp, upp och iväg!

Ugh. Jag går i ide nu för en vecka eller så. Av någon anledning fick jag för mig att resa iväg till Prag med en desillusionerad kompis (jag skriver bara så för att jag vet att kompisen läser). Tanken var nog mest att fly från allt det jobbiga innan skolan börjar på allvar igen. Då är det full fart som gäller. Men jag lovar att leverera en utförlig redogörelse för mina förehavanden i Kafkas födelsestad. Fast kanske inte riktigt i samma klass som Franz själv.

Nu är vi där i slutet av sommaren, alldeles till vänster om hösten

Det är den tjugoförsta juli och allt känns overkligt. Jag är tillbaka i skolan efter två veckors ledighet och har idag lämnat in ett utkast av mitt slutarbete. Om ungefär fjorton veckor ska jag vara färdig. Utbildad kock. För drygt ett halvår sedan visste jag inte att det fanns gula morötter. Eller hur en köttbit känns när den är mediumstekt. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde hamna här, i ett svettigt restaurangkök fyllt med frågvisa elever och stressade lärare. Vad hände med universitetet? Jag läste psykologi ju. Fast dem karriärstankarna hamnade visst i papperskorgen. Visst, det var kul men inget jag vill syssla med på lång sikt. För tillfället är det mat som gäller. Det går visst rätt bra för mig, men jag vet inte vad vill längre. Jag har kört in i en betongvägg. Och blivit rövknullad av Godzilla. Som vanligt alltså.

Nu är vi i alla fall där. Snart. I slutet av en hittills håglös sommar, alldeles till vänster om en oförutsägbar höst. Jag hade planerat att tänka över min framtid under ledigheten. Det gick inte så bra. Jag vet inte om det beror på att jag är jävligt dålig på att tänka eller om jag äter för mycket bullar. Men jag skyller på bullarna. Det är lättast så. Ord står mot tystnad från bullarna med pärlsocker där borta i hörnet. Sug på den du, Leif Silbersky.

Let's travel!

Om knappt två veckor kommer jag att stå på den där bron och skrika ut inövade tjeckiska fraser efter att ha nappat på ett erbjudande om tömning av öltunnor.

Jednou dvanáctku prosím! Štastnou cestu! Mnoho štěstí!

Förlust

Jag förlorade. Min bror har tagit körkort. Själv är jag kvar i "Jovisst jag håller på men har jag har så mycket annat att göra just nu"-stadiet. Å andra sidan är han faktiskt sex år äldre än mig, varför det borde finnas en viss prestige i att knipa det före 27 års ålder. En prestige som också ökar ju tidigare körkortet hamnar i min hand. Det är bara synd att jag har så mycket att göra just nu.

film: Seagal skipar rättvisa

serieruta: allt är bävrarnas fel

-Jan Stenmark

Noradagarna är norabornas Alanya

Nora är en sådan där liten stad. Ni vet en sådan där charmig småstad där det råder en viss "alla känner alla"-mentalitet. Att det är en liten stad kännetecknas också av utbudet på nöjen och evenemang. Det händer helt enkelt inte så mycket vilket förstås är helt i sin ordning eftersom det hör till den där charmiga småstadsimagen. Men när det väl händer något, som att artister som har varit med på TV kommer hit och uppträder, så går folk man ur huse för att få en glimt av stjärnglansen som egentligen inte är särskilt glansig.

Givetvis finns det även alkoholhaltiga drycker med i spelet, och rätt vad det är så står den där tjejen som jobbar i kassan på ICA och åmar sig på dansgolvet. I baren hänger han från spelbutiken och dricker utspädd öl i en plastmugg. Han funderar på om inte den där tjejen minsann verkar vara lite intresserad ändå. Fast innan han vågar äntra dansgolvet sveper han fem lakritsshots och förvandlas till en komplett hunk. I hans egna ögon vill säga. Det sluddriga talet och de sneda stegen vittnar om något helt annat, något som den stackars tjejen också får ta del av. Och kvällen slutar i en blomrabatt, vars ägare jobbar som frisör och heter Anja.

Död granne

En av våra grannar har dött. Allan hette han visst. Han var rätt gammal. Jag minns inte att vi någonsin har hälsat på varandra. Det blev liksom aldrig av. Och nu är det för sent. Inte för att jag bryr mig. Jag tvivlar på att han skulle ha gjort det om jag hade kolat vippen. Uppmärksamheten riktar jag istället till en eventuell ny husägare. Tänk om det flyttar in ett gäng 20-åriga fotomodeller som solar topless varje dag, trots att det inte är någon sol? Eller hela landslaget från fotbolls-VM 94? Hur coolt vore inte det på en skala? Mycket coolare än Allan i alla fall (inget personligt menat).

Mitt hemliga liv som skribent

Jag lever ett dubbelliv. Eller snarare trippelliv med tanke på att jag har två bloggar. Det tredje livet handlar om min roll som skribent på en ungdomssida. Hittills har jag inte varit särskilt aktiv och jag kan inte garantera att jag kommer bli mer aktiv i framtiden även om jag verkligen vill det. För idéer har jag. Det är mest gnistan som saknas. Än så länge har jag bara skrivit en text som inte finns i bloggen men förhoppningsvis blir det ändring på det. Jag vill helst hålla det separat för att inte fastna i en viss typ av skrivande.

Orsaken till varför jag valt att bli skribent är att jag vill nå en större publik och därmed bredda möjligheten till att få kritik på det jag gör. Att läsarna till största del utgörs av 15-åringar är ju en annan femma.

Nu är mitt liv som skribent inte lika hemligt längre:
http://ungdomar.se/text.php?value_id=118680

*burp*

Jag åt just upp ett helt paket med Vienetta-glass. Och jag som trodde att jag hade vuxit ifrån sådana infall. Tydligen inte.

serieruta: Jämställdhet in i döden

Födelsedagspresent till bror

Jag beställde en tavla av en hyfsat trevlig flicka i skolan. Den föreställer mormor och morfar som dessvärre har fått påhälsning av döden för en tid sedan. Egentligen vet jag inte om min bror vill ha en tavla med mormor och morfar men nu får han det i alla fall. Han har trots allt nämnt det i förbifarten någon gång. Flickan som gjorde tavlan har förresten inte fått betalt än. Jag funderar på att köpa ett träd i Sydafrika för pengarna istället. Hon gillar skogen så jag tror att hon skulle uppskatta det.

Utgång = hemgång (förr eller senare)

Jag tror bestämt att det är dags att bli rund om tofflorna nu igen. Förhoppningsvis håller jag mig på rätt sida den här gången. Det blev nämligen lite mycket förra helgen. Så mycket att jag var tvungen att lämna ett minne vid busstationen. Och sova på en soffa någonstans utanför den stora staden. Eftersom det är folk från skolan med vill jag inte riskera att förstöra min image. Den har redan börjat darra i och med mina idoga negerskämt. Förvisso uppskattas de av lärarna men det passar inte riktigt in i det där oskyldiga och naiva som jag vill förmedla. Dessutom kan det nog bli något nästa helg. Och helgen efter den samt helgen därpå. Fast lova att inte berätta det för någon.

film: "Men just nu knullar hon musten ur Olle"

Ekonomi är inte min grej

Jag köpte mat idag som ska tillagas på lördag. Min mor fyller nämligen år då. Maten blev hyfsat dyr. Det var inte förrän jag höll parmaskinkan i handen som jag insåg att två hekto är ganska mycket. Och kostar sisådär 75 kronor. Oxfilén hamnade på ungefär det dubbla. Dessutom har jag färska grönskar, potatis och rödvin kvar att införskaffa.

Det bådar inte så gott inför framtiden när jag ska flytta hemifrån. Jag kommer att sitta och käka ekbladssallad och parmaskinka till frukost den första veckan. Middagen ska vi inte ens tala om. Till slut blir det potatissoppa med potatissubstitut och regnvatten. Great.

musik:Albumskörd 2008

Crystal Castles - Crystal Castles
Electropoppigt tvåpersonsband från Toronto. Starka chiptune-influenser.
länk med låt; Untrust Us

Cut Copy - In Ghost Colours
Ocskå electropoppigt men mer renodlat än Crystal Castles. Ligger mer åt dance-hållet. med viss touch av indiepop.
länk med låt: Time Stands Still

Dan Le Sac VS Scroobius Pip - Angels
Dessa två brittiska pojkar ägnar sig åt hip-hop med inslag av electro och gör det också alldeles briljant.
länk med låt: The Beat That My Heart Skipped

Drive-By Truckers - Brighter Than Creation's Dark
Drive-By Truckers släppte sitt åttonde album i år och musiken som bjuds är mer country-betonad än de senaste skivorna.
länk med låt: The Righteous Path

Hadouken! - Music For An Accelerated Culture
Det här bandet kommer också från Brittland och det här är deras debutplatta. Musiken lutar även här åt electro med influenser från grime ohc punk.
länk med låt: Declaration Of War

Serieruta: Svarttåg

-Jan Stenmark

Från Ryssland med kärlek

120 min vacker fotboll. Tusentals liter vodka rinnandes i strupar hesa av glädjerop. Ett splittrat land förenat i ett landslag med stort hjärta. Vad mer kan man begära?

Schvetsija

Packa väskorna Sverige. Ni ska gå på fotbollsskola tillsammans med Estlands B-lag. Glöm inte att kamma er.

Idiot

Nu sitter jag här och dricker energidryck igen strax innan jag ska gå och lägga mig. Logiskt? Knappast. Men gott är det.

Framtidspanik

Det känns väldigt klyschigt att påpeka men tiden går verkligen fort. Alldeles för fort. Jag slutar i oktober. Då ska jag vara redo att jobba som kock. Men jag har ingen aning om vart jag vill vara eller vart jag vill bo. Och jag måste liksom börja tänka på det nu. Att gå i skolan är som att sitta på avbytarbänken, något som jag tycker mig har gjort en aningens för länge nu. När det väl är dags att komma in i matchen känns det plötsligt väldigt osäkert. Fast samtidigt är det ju det som jag har väntat på. Hatkärlek är nog en bra beskrivning. Det är inte så att jag är rädd för att arbeta, det handlar mer om livet i stort och hur de val man gör påverkar framtiden. Just nu är jag förstås ganska mycket ung, och borde egentligen inte oroa mig alls. Vilket är lättare sagt än gjort. Jag behöver en urladdning innan hösten. Kryssning till Tallinn kanske?

...men internet kan också vara farligt

Från och med nu kommer förmaningarna från min mor om hur farligt internet är att bli än mer intensiva. Jag har beställt lite grejor den senaste tiden, från både större och mindre företag. Idag ringde Nordea kortsäkerhet och informerade mig att någon försökt köpa varor för sisådär 12000:- med mitt kort. Som tur är har jag två konton, och kontot som är kopplat till kortet har aldrig mer pengar på sig än vad jag behöver för tillfället. Det enda negativa jag kan se med det här är att jag inte kommer kunna spendera några pengar under helgen eftersom kortet är spärrat. Men, jag kommer nog ändå krypa till korset och använda mig av ett fiktivt konto i fortsatta affärer på internet. Även fast det går emot mina principer.

Serieruta: Internet är fantastiskt!

'












-Jan Stenmark

Mitt horoskop passar inte riktigt in i min livsfilosofi

Serieruta: På toaletten bajsar man. Och kissar lite. Punkt slut.

-Jan Stenmark

Till alla er som söker efter porr och hamnar här

Det första tipset är att inte söka på svenska. Om ni nu tvunget måste söka på svenska, gör det då på DC++, där är chanserna troligtvis betydligt större att faktiskt hitta något. Det andra tipset är att använda ord som är mer generella och gångbara. Exempelvis så skulle "långa kukar i frun bilder" kunna översättas till "big cocks milf pictures" eller "wifes love big cock". Dock har jag själv aldrig praktiserat detta, jag använder bara mitt sunda förnuft.

Ännu fler sökord som gjort att folk hamnat här:
"tysk porr filmer"
"porr tanya"
"långa kukar i frun bilder"
"kuk i musa"
"intvålad av tjej i badet"
"flickor visar allt"
"en liten porrfilm

Det här är Ebba von Sydow

Ebba har just städat färdigt biblioteket på äldreboendet Örnen i Hallsberg när ett vårdbiträde ropar från korridoren. "Ebba, Stig hann inte riktigt fram till toaletten. Kan du komma hit med en skurtrasa?". "Javisst!" svarar Ebba med ett leende på läpparna. Att få möjligheten att hjälpa andra människor till ett värdigare liv såg Ebba som ett privilegium, och varje dag på jobbet kändes som en enda stor glädjeoas. Innan Ebba trippade iväg lät hon en bok slinka ner i städvagnen. Det var "Processen", skriven av Franz Kafka. När hon hade tid över brukade hon sätta sig ner och läsa högt ur den för Stig, för att sedan diskutera symboliken i skildringen av rättssystemet. Stig var nämligen dement varför handlingen i boken sällan stannade i hans minne längre än en vecka.

Väl framme vid toaletten kände hon en välbekant doft. Blåbär. Stig hade ätit blåbärspaj dagen innan och merparten av den låg nu utspridd över golvet, om än i något lösare form. "Nämen Stig, så tokigt det kan bli" sade Ebba och skrattade så där lättjefullt som bara Ebba kan. Hon drog några varv med skurtrasan och avslutade med papper samt en liten puff av rosdoftande spray. Eftersom Stigs gabardinbyxor inte längre var brukbara såg hon till att de kom ner i en påse för att senare kunna lämna av dessa i tvättrummet. Innan hon gick ifrån Stig så lät hon "Processen" ligga kvar på bordet bredvid Stigs favoritfåtölj (han hade bara en).

Dagens sysslor var nästan färdiga och Ebba kände att hon var värd en rast mitt i allt ståhej. På eftermiddagarna brukade det alltid slinka ner en konjak tillsammans med kaffet och den här eftermiddagen var inget undantag. Platschefen, Britta, var också med på noterna. Hon tyckte att stämningen hade blivit stel och dyster den senaste tiden, något som säkerligen hängde ihop med att begravningsfrekvensen ofta var hög under sommarmånaderna. Ebba hade fortfarande ett par timmar kvar på jobbet men visste redan vad hon skulle göra när hon kom hem. Hon prenumerade nämligen på en tidning utgiven av Mathematical Science Research Institute (MSRI) där nya rön och teorier i matematikens värld dryftades. Förhoppningsvis så hade hennes fråga angående differentialekvationer kommit med.

Men innan hon kunde bege sig hemåt väntade Stig otåligt på hennes ljuva röst. Ebba slängde in påsen med Stigs gabardinbyxor i första bästa rum med öppen dörr. Den där konjaken hade nog slunkit ner lite väl snabbt. Hon rättade till sin kjol, som för övrigt var inhandlad på second hand precis som alla hennes andra kläder, och klev in till Stig. Den kemiskt framställda rosdoften låg kvar i rummet och Stig hade tagit på sig ett par gråa shorts. Han satt redan i fåtöljen i stilla förundran med en tanke hängande i luften. "Säg, är det inte du som är Ebba von Sydow?".

Serieruta: Gråmus

-Jan Stenmark

Arrghschmnschgrr!

Jag hatar att vara sjuk. Jag blir arg, frustrerad och irriterad. Jag vill slå sönder något och skrika tills stämbanden går av. Det händer dock sällan att jag faktiskt gör det. Troligtvis missar jag grillbuffén i skolan också. Dessutom kommer mina musslor jag beställt att dö en långsam död i fiskkylen. Mitt uppdrag som bufféansvarig gick förresten inte heller så där jävla bra som jag hade tänkt mig. Men jag börjar förstå varför alla kökschefer är så stressade och förvirrade hela tiden.

Nu ska jag fortsätta ha feber och vara arg.

Serieruta: Glasögonorm

-Jan Stenmark

novell: Varmkorv boogie #1

Stekoset från hamburgarna lade sig som en tät dimma i köket. De fönster som fanns var praktiskt taget vita, likaså displayen på mobiltelefonen som låg bredvid radion. Sergei brukade ringa in till diverse ordtävlingar under händelsefattiga stunder. Hittills hade han inte kammat hem något annat än noll, men hoppet om guld och gröna skogar fanns fortfarande kvar. Ute i baren var atmosfären inte alls olik den i köket. Dimman utgjordes här av stickande cigarettrök och svetten, som lackade i gästernas pannor, berodde troligtvis på att ägaren alltid envisades med att släppa in mångdubbelt fler än vad som egentligen rymdes.

Jobbet som köksmästare på ”Den sjungande dvärgen” hade förvisso sett väldigt bra ut på papper. Ännu bättre hade det verkat när ägaren, Greger, talat entusiastiskt om alla förmåner. Såsom villiga servitriser och fri tillgång till olagliga substanser. Någonstans kände Sergei ändå att han blivit vilseledd. Fast med tanke på hans ringa erfarenhet och att han, för bara ett år sedan, huserat under en bro i Moskva så var den nuvarande situationen helt klart att föredra. Han förfogade trots allt över en viss yrkesstolthet, även om hygienen kanske inte alltid levde upp till alla tråkiga standarder. Det viktigaste var att maten kom ut snabbt, utan en massa tjafs och krusiduller.

Sergei öppnade ett fönster för att vädra ut det värsta oset och passade samtidigt på att göra sig av med en snorbuse som överlevt alldeles för många fnysningar. Vädret verkade bli sämre och regnets besynnerliga egenskap att hänga i luften var synnerligen påtaglig. Om någon frågat honom i hans ungdom vilka drömmar han hade om framtiden, skulle han i sin vildaste fantasi inte ha kunnat föreställa sig det scenario han nu hamnat i. Problemet var väl att det aldrig fanns någon där. Åtminstone ingen som brydde sig tillräckligt mycket för att fråga, och ingen som kunde berätta om den värld som legat öppen, på bara en armslängds avstånd från den värld som till dags dato kantat hans liv.

”Tre fattiga riddare med salami”, skrek en av servitriserna med gäll röst. Det var Sofia, en ung tvåbarnsmamma som, vid sidan av jobbet som servitris, drömde om att bli modedesigner. Sergei slängde ner tre skivor formfranska i ett bleck innehållandes någon slags äggblandning samt en och annan flugvinge. Salamin var av billigaste sort och hade med all säkerhet märkts om innan den skeppats till Sverige från gud vet var. När allt väl kommit ner i stekbordet så fick de fattiga riddarna trängas tillsammans med hamburgare, bacon och en kycklingfilé som någon modig stackare önskat sig. Beställningarna fortsatte att trilla in och Sergei började få svårt att hålla koll på vilken som kommit in först. Vid det här laget spelade det dock ingen större roll då klockan redan slagit tolv, något som gästerna i baren knappast haft sinnesnärvaro nog att förstå.

Serieruta: Snälla Sune...

-Jan Stenmark

Mors dags-present

Egentligen gillar jag inte allt vad Mors- och farsdagar heter. Tanken är förvisso god, men dessa dagar har precis som många andra dagar blivit alldeles för upphaussade. Dock kände jag mig ändå tvungen att klämma fram något. Så jag lagade mat.

Citronmarinerad fläskytterfilé med stekt färskpotatis, timjansås, vitlökskryddad vitkål och smörkokta morötter + rabarberparfait till dessert.

Den skulle förmodligen inte vinna något hälsopris, men hej, det är ju söndag. Fast jag ska nog ändå ta en promenad. Det skadar ju inte liksom.

Ett levande bevis på att invandrarfientligheten frodas i lågstadiet och Hans Scheike junior

Degskalle = degiga tankar = lust att baka

Vi är inne i en sådan där dryg period igen. I skolan menar jag nu. Medlemmarna i "Kalles kaviar"-klubb är alltid dryga. Temat för veckan är specialkost. Det handlar om människor som tror att de är något. De tror att de är allergiska eller överkänsliga. Vilket de också allt som oftast är. Därför måste vi laga speciell mat så att dessa människor kan fortsätta gå runt och vara speciella.

Informationen som ges bara fladdrar förbi, tyvärr gör inte arbetsuppgifterna det. Dessutom har stämningen kommit att bli lite tryckt. Alla dåliga sidor börjar liksom krypa fram och irritationen går nästa att ta på. Om det inte hade varit för värmen skulle vi säkert ha kunnat forma små irritationsbollar och kastat på varandra.

Nå, hur som helst känner jag mig som en degskalle på grund av alla speciella människor. Och av en händelse fick jag lust att baka. Men absolut inte något som tar för lång tid. Så, jag laborerade ihop en äppelkaka. Jag är faktiskt helt fucking amazed över att jag inte har lyckats hitta något recept på äppelkaka med mörk rom. Bara äpplen med kanel och rom skulle jag kunna äta en hel skål av. Det gjorde jag också nästan, något som kan förklara varför jag börjar känna mig snurrig. Äppelkakan blev i alla fall alldeles förträffligt god, och om jag får lust kanske jag plitar ner ett recept i matbloggen. Efter en grundlig renovering vill säga. Den förra skedde ju då någonstans efter att Peter Siepen genomgått sin 342:a brasilianska vaxning. Det är för övrigt en vetskap som jag själv blir lite rädd över att besitta.

Oumbärlig investering

Visst är jag i behov av en liten röklåda? Och en pensel i silikon? Samt en ny termometer? Självklart. Speciellt nu när jag har så mycket pengar.

Helgerån bland matlådorna i skolan

Och det här är tänkt att vara en skola för blivande kockar?. Tacka vet jag hemlagad mat. Så länge man slipper laga den själv.

Dålig förebild. På flera sätt.

Vad lille Filip inte vet är att Gene Simmons sexvideo har läckt ut. And it ain't pretty:
http://valleywag.com/358401/gene-simmons-sex-tape-leaked-on-web-nsfw

Föräldrar med blåa ögon

Avd: Nähä?

Farmor har öppnat rökfri krog på Höga Berget

Människor som gör V-tecknet

Jag vet att jag tänker alldeles för mycket men hade jag inte gjort det så hade jag inte haft något att skriva om. Dessutom sker det mestadels automatiskt. Nåväl. För mig är människor som gör V-tecknet synonymt med dålig smak. De ligger på samma nivå som stereotypen av en Big Brohter-deltagare, en tuggummituggande fjortis eller en familj som bygger hela sitt liv kring Bingolotto och träningsoveraller (inte för att det skulle vara något fel med det). Vanligen sker det i samband med fototillfällen då dessa människor anser att V-tecknet är ett sätt att "spexa till det" och "liva upp stämningen med". Ptja, ni hör ju hur det låter.

Något som dock är viktigt att komma ihåg är att V-tecknet också kan användas ironiskt. Med tanke på dess natur är det förstås en väldigt svår konstart. Endast människor med en mer reserverad auktoritet kan sägas ha sitt på det torra om de bestämmer sig för att göra det. Ett bra exempel är Horace Engdahl. Kan ni tänka er en bild i tidningen med Horace Engdahl där han sträcker armen bakom drottning Silvia och smyger fram ett V-tecken vid hennes axel?. Nej just det, men om han gjorde det skulle det med all säkerhet klassas som ett skämt, och han skulle genast befrias från alla tankar om total sinnesförvirring.

Så, om ni inte råkar heta Horace Engdahl eller befinna er på en liknande position bör ni genast omvärdera er syn på användningen av V-tecknet. Eller så kan ni strunta i det och fortsätta som vanligt. Den andel människor som faktiskt bryr sig som sådana triviala saker är troligtvis försvinnande liten.

Röjd identitet

Den här rubriken låter mer som en titel på en agentpocket från 80-talet. Men egentligen handlar om att jag har blivit upptäckt. Jag kan inte blogga i fred längre. Trebarnsmammorna förföljer mig. Det vore dumt att skriva att jag inte gillar att tappa kontrollen, med tanke på att internet är ganska så tillgängligt över ungefär hela världen (med undantag för Karlskoga, Kumla, Kina och Kuba). Däremot har jag tänkt lite, och insett att saker jag skriver kan komma att ligga mig i fatet. Inte för att jag bryr mig. Man lever ju bara en gång liksom. Varför inte slösa bort den gången på att skriva?.

Frågor om livet #4

Jag har alltid undrat om det finns någon hierarki bland busschaufförer. Är de som kör i stadstrafiken coolare än de som kör i landsortstrafiken? Eller är det chaufförerna av långfärdsbussar som är de riktigt coola snubbarna? Och finns det någon slags idoldyrkan hos "den stora massan" av busschaufförer? Som vanligt har jag inget bra svar. Det är svårt att komma busschaufförer in på livet, vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att de kör buss hela dagarna. Någon måste ju göra det också.

Sudden is in town!

Sudden är här igen. Han sitter typ tre hus bort och käkar släktmiddag. Mamma tjatar om att han minsann är en vanlig människa precis som oss andra. Men jag tvivlar. Jag tror att han är flamsäker. Vi får se om jag har rätt. Om jag inte kommer tillbaka hit, så hade jag fel. Och stackars Sudden hamnar på ett övergivet sjukhus, bevakat av envisa strejkvakter.

Jag sitter i en stuga och blickar ut över en sjö

I min stuga finns inget annat än det allra nödvändigaste, och i min sjö finns inget annat än allt det som behövs för att den ska få kallas för sjö. Där och endast där, kan mina tankar samlas i en strid ström av visioner, drömmar och kaos. Jag känner mig levande, pendlandes mellan djupa dalar och höga toppar. Långt ifrån bekymmersfri, men också långt ifrån död och begraven. Upplevelser blir till känslor, och förnimmelser av vad som varit. Det som komma skall, blir till drömmar och förväntningar.

Min stuga är en farlig plats. Det händer att jag fastnar där, alldeles för länge. Min stuga...äh, nu har jag gått för långt. Jag har ingen jävla stuga. Det är bara en töntig metafor. Men visst är det sant, det där med att jag känner mig levande. En stark passion för livet, som kanske inte alltid, eller snarare sällan, levs ut. Livets charm ligger trots allt i det oförutsägbara, något som jag själv har haft svårt att inse. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att röka braj, lägra fjortisar och dricka fulsprit. Att vara en del av andra människors liv och att kunna påverka dessa är nog så starkt. Eller att bara finnas till, att leva för sakens skull. Och att inte alltid vara skitnödig och eftertänksam. Såsom jag är nu, men inte vill vara.

Mat bygger på känslor, right?

Jag tror att jag äntligen har hittat en finstämmig definition av känslan som jag vill att mitt slutprov ska genomsyras av. Det ska vara som ett rått, svettigt knull med en nerdekad trebarnsmamma, men istället för ett sjaskigt motell i utkanterna av någon landsortshåla, så sker det i en sagolikt vacker bröllopssvit med utsikt över Venedigs alla kanaler. Jag vet att det inte riktigt är min stil och att jag inte har någon erfarenhet av nerdekade trebarnsmammor. Inga andra mammor heller för den delen. Men, när jag väl har fått en idé på hjärnan så kan jag inte släppa den. Det är du och jag nu, kära idé. Tillsammans ska vi slåss mot en omgivning fylld av människor som hånar dig och din skapare. Det skiter vi i. Oavsett åsikter ska jag klamra mig fast vid dig som en trotsig femåring, och ignorera bättre vetande människors inlägg. För det är trots allt det jag är bäst på. Det, och att tillbringa dagarna i horisontallläge.

48 timmar i en sörja av hopp, förtvivlan och doften av falafel

Det första som jag lägger märke till när jag kliver av tåget är luften. Något är annorlunda. Den är inte unken. Snarare skämd och avslagen. Jag förstår att det är så det är här nere i söder. Kanske inte överallt, men åtminstone i Malmö. Samhällets depraverade tillstånd smittar inte bara av sig på människorna, utan även naturen. Det har till och med gått så långt att bussarna har blivit gröna av ren vämjelse.

Dock kom inget av detta som någon överraskning. Jag var ju trots allt påläst. Men vissa saker kan man bara inte läsa om, det går inte att föreställa sig hur det är om man inte har upplevt det själv. Det var precis så jag kände när den stackars kvinnan som sitter och ropar ut hållplatser yttrade namnet på den mest känsloladdade hållplatsen av dem alla. "Rosengård centrum".

Håret reste sig. Inte bara håret på armarna utan allt hår. Och jag menar verkligen allt. Jag kände en rysning också, en rysning som aldrig verkade hitta ut. Inte förrän bussen hade passerat hållplatsen och min överarbetade hjärna bekantat sig med tanken att det var på riktigt. Slutdestination för resan låg i utkanterna av det Rosengård som vi alla lärt känna via medierna. Ett Rosengård som sällan nämns i positiva sammanhang.

Trots att jag befann mig i ett område som sades vara lugnt kunde jag ändå inte riktigt slappna av. Den där killen som bara lyssnar på hip-hop tycktes förvisso ha lite koll på geografin, men en kille som lyssnar på hip-hop går knappast att räkna med. Ett stort plus var att han tagit det lilla förnuft han har till fånga och undvikit lägenheterna som låg på markplan. Det eliminerar nämligen möjligheterna för drive-bys.

För att inte bli alltför långdragen spolar jag förbi det tråkiga. Ni vet, sådana där triviala saker som gängslagsmål och bilbomber. Det är nämligen vardagsmat i studentområdena. Eller så förhastade jag mig i mina antaganden om att det var dylika förseelser som utryckningarna behandlade. Även om det tar emot att erkänna såg jag faktiskt inga våldsamheter med egna ögon. Inte ens när jag bjöds på sightseeing i områdena kring "Zlatan court", ni vet den där vräkiga fotbollsplanen som Zlatan smällde upp för att få lite smaskig PR.

Visserligen såg vårdcentralen i Rosengård mer ut som ett fort med alla galler och säkerhetsanordningar. Men det var ett sannerligen välbevarat fort, utan vare sig graffiti eller sotiga väggar. Emellertid blottlade mötet med människorna i Rosengård en annan historia. En historia om, hopp, förtvivlan och en märkbar brist på svenskar. Just det, jag kände mig som en katt gör när den omges av en herrans massa hermeliner. Om det inte hade varit för nummerskyltarna skulle jag ha börjat tvivla vad gällde min egna svenskhet.

Dessförinnan var den första synen som uppenbarat sig på väg in i detta gudsförgätna samhälles hjärta, en skylt med texten "Badrans Super Falafel". Det var så komiskt, så uttrycksfullt och ändå så förväntat. Jag vill så gärna skriva en lång utläggning om hur Badran och hans familj kom hit och bosatte sig. Om hur Badran fick genidraget att ge sig in i snabbmatsbranschen och snabbt insåg att han fastnat i en klyscha. Men det finns det ingen plats för här. Faktum är att jag redan har skrivit alldeles för mycket för att någon ska orka läsa. Jag hade kunnat berätta om torpeden på dansgolvet, om mina egna tafatta försök och om hur en riktig falafel egentligen smakar. Det får bli en annan gång, i en annan text, någon annanstans.

"Världens snällaste"

Att bli tilldelad epitetet "världens snällaste" är egentligen ingen positiv komplimang, det har jag fått höra från säkra källor *. Därför måste jag verkligen skärpa mig. Fast inte idag. Och inte till jul, för då ska man ju vara snäll.

Äh, det blir nog bra så här ändå.


*säkra källor = David DeAngelos oinbjudna mailutskick som numera alltid hamnar i skräpposten.

Skyll mig själv?

Det är ingen bra grej att spela brännboll med en förkylning i kroppen. Att dessutom avsluta samma dag på krogen är en ännu mindre bra grej. Jag tror att varenda muskelfäste är inflammerat nu. Plus en täppt näsa och en tjock hals. Min gångstil påminner nog lite om den som Mark Levengood kan tänkas ha efter ett hårt pass i sängkammaren.

Men vi vann i alla fall. Det är det som räknas!

Tredje gången gillt?

Igår hade jag med mig mina nytvättade kläder för att jag skulle hänga in dem i skåpet. På något vis lyckades jag glömma bort det trots att väskan de facto stod i själva skåpet. Idag tog jag med mig väskan igen. Men istället har jag glömt skåpnycklarna. Jag kan knappt bärga mig för att se vad som kan tänkas gå fel imorgon.

Jag lever!

Jag vet att det är svårt att tro, men jag lever. Inga knivsår, inga skottskador och jag är inte öm där bak. Dock är jag omtumlad och berörd. Därför skriver jag mer om mitt besök i Rosengård, Svergies svarta får, när alla känslor och intryck har lagt sig.

Jag har inga trosor på mig idag

Nepp, jag har faktiskt inte det. Om ni trodde något annat så vill jag nog inte veta vad som rör sig i era huvuden.

Imorgon är det sista dagen i köket på två veckor. Vi har näringslära och sedan en serveringsvecka där vi får lära oss lite om hur det går till ute i restaurangen. Det känns lite dumt, man kommer liksom av sig. Dessutom börjar det bli dags att skärpa sig för min del. Det är ju trots allt en individuell utbildning och vi konkurrerar inom samma yrke, då gäller det att ha en "edge" som alla hippa pojkar säger.

Nästa fredag ska vi spöa fordonsutbildningen i brännboll. Våra lärare har redan gjort i ordning en plats till den åtråvärda pokalen. Via en gedigen granskning av motståndarna kan jag konstatera att det är skönt att vi inte ska spela rugby. Eller brottas.

Fully booked

American Psycho - Bret Easton Ellis
Art Of War - Sun Tzu
Essentials of Classic Italian Cooking - Marcella Hazan
Moment 22 - Joseph Keller

Destination Rosengård

Min självbevarelsedrift måste ha varit ovanligt låg när jag bokade en biljett till en plats belägen i det gudsförgätna länet Skåne. Jag vet inte riktigt vad det var som låg bakom. Kanske var det ett löfte, åtrå eller ett krampaktigt försök att återuppliva det förflutna. Nej, nu börjar det låta som en förlorad kärlek. Det handlar om en kille som har lyssnat på alldeles för mycket hiphop och tror att han är någonting (eftersom jag vet att han läser det här så hoppas jag att han blir sur).

Jag har aldrig besökt Rosengård men jag föreställer mig något som liknar en postapokalyptisk krigszon. Ett område där det råder undantagstillstånd sedan vem vet när. På gatorna strosar pojkgängen runt med tomma blickar, redo att försvara sina betonghus och skogsdungar med livet som insats. Men när det kommer till kritan är det inte gängen som har makten. Det är den allra hårigaste och sliskigaste typen som bestämmer. Ni vet den där turken som kör en gammal Mercedes och äger pizzerior med tvivelaktig redovisning.

För att som utomstående överleva en vistelse i Rosengård krävs det att man har koll på saker och ting. Rosengård är indelat i miljonprogramsområdena Apelgården, Herrgården, Kryddgården, Törnrosen och Örtagården. Stadsdelen omfattar även industriområdet Emilstorp, 1950-talsområdet Persborg, villaområdet Västra Kattarp och Östra Kyrkogården. Något som är viktigt att känna till är de olika handslagen som förekommer i de olika områdena. Tråkigt nog gör jag inte det just nu men jag hoppas bli instruerad av hiphop-killen vid ankomst. Utöver det är det också bra att vara beväpnad. Pepparspray, träpåk och en butterfly-kniv ingår i det överlevnadspaket som säljs på de bussar som trafikerar Rosengård. Är man inte van att hantera den typen av knivar är träpåken och pepparsprayen det säkraste alternativet.

Jag är medveten om att min bild av Rosengård kanske inte stämmer överens med verkligheten till 100%. Förmodligen är verkligheten betydligt råare och brutalare än vad en oskuldsfull pojke som jag kan föreställa sig. Men jag är inte rädd, jag är redo att möta mitt öde. Jag måste bara kissa först.

Heliga makaroner och farliga korvar

Den här veckan har varit väldigt konstigt. Jag vet knappt vad jag har gjort i köket och än mindre vad jag ska göra nästa vecka. Men jag vet att irritationsmomententen börjar krypa fram allt mer. Gamla slitna ångvältar utan taktkänsla kan få den mest gladlynte pajsare ur spel. Två fräscha puréer har jag i alla fall lyckats laborera fram. Tyvärr passar de inte riktigt ihop med det något fragila koncept som jag hade tänkt att mitt slutprov skulle omfamnas av(se vilka svåra ord jag kan!).

På tisdag är det matmässa i Älvsjö. Mässor är förstås lika med gratis grejor. Och här snackar vi skitstor mässa, ett himmelrike för den fingerfärdige. Men jag har inte hittat någon bra väska ännu. Smidig och rymlig är två nyckelord vad gäller mässmässiga väskor, något som erfarna mässbesökare givetvis har koll på. Synd bara att jag inte riktigt har koll på var jag har lagt min biljett. Hädanefter ska jag limma fast alla viktiga papper i pannan.