Framtidspanik

Det känns väldigt klyschigt att påpeka men tiden går verkligen fort. Alldeles för fort. Jag slutar i oktober. Då ska jag vara redo att jobba som kock. Men jag har ingen aning om vart jag vill vara eller vart jag vill bo. Och jag måste liksom börja tänka på det nu. Att gå i skolan är som att sitta på avbytarbänken, något som jag tycker mig har gjort en aningens för länge nu. När det väl är dags att komma in i matchen känns det plötsligt väldigt osäkert. Fast samtidigt är det ju det som jag har väntat på. Hatkärlek är nog en bra beskrivning. Det är inte så att jag är rädd för att arbeta, det handlar mer om livet i stort och hur de val man gör påverkar framtiden. Just nu är jag förstås ganska mycket ung, och borde egentligen inte oroa mig alls. Vilket är lättare sagt än gjort. Jag behöver en urladdning innan hösten. Kryssning till Tallinn kanske?