novell: Varmkorv boogie #1

Stekoset från hamburgarna lade sig som en tät dimma i köket. De fönster som fanns var praktiskt taget vita, likaså displayen på mobiltelefonen som låg bredvid radion. Sergei brukade ringa in till diverse ordtävlingar under händelsefattiga stunder. Hittills hade han inte kammat hem något annat än noll, men hoppet om guld och gröna skogar fanns fortfarande kvar. Ute i baren var atmosfären inte alls olik den i köket. Dimman utgjordes här av stickande cigarettrök och svetten, som lackade i gästernas pannor, berodde troligtvis på att ägaren alltid envisades med att släppa in mångdubbelt fler än vad som egentligen rymdes.

Jobbet som köksmästare på ”Den sjungande dvärgen” hade förvisso sett väldigt bra ut på papper. Ännu bättre hade det verkat när ägaren, Greger, talat entusiastiskt om alla förmåner. Såsom villiga servitriser och fri tillgång till olagliga substanser. Någonstans kände Sergei ändå att han blivit vilseledd. Fast med tanke på hans ringa erfarenhet och att han, för bara ett år sedan, huserat under en bro i Moskva så var den nuvarande situationen helt klart att föredra. Han förfogade trots allt över en viss yrkesstolthet, även om hygienen kanske inte alltid levde upp till alla tråkiga standarder. Det viktigaste var att maten kom ut snabbt, utan en massa tjafs och krusiduller.

Sergei öppnade ett fönster för att vädra ut det värsta oset och passade samtidigt på att göra sig av med en snorbuse som överlevt alldeles för många fnysningar. Vädret verkade bli sämre och regnets besynnerliga egenskap att hänga i luften var synnerligen påtaglig. Om någon frågat honom i hans ungdom vilka drömmar han hade om framtiden, skulle han i sin vildaste fantasi inte ha kunnat föreställa sig det scenario han nu hamnat i. Problemet var väl att det aldrig fanns någon där. Åtminstone ingen som brydde sig tillräckligt mycket för att fråga, och ingen som kunde berätta om den värld som legat öppen, på bara en armslängds avstånd från den värld som till dags dato kantat hans liv.

”Tre fattiga riddare med salami”, skrek en av servitriserna med gäll röst. Det var Sofia, en ung tvåbarnsmamma som, vid sidan av jobbet som servitris, drömde om att bli modedesigner. Sergei slängde ner tre skivor formfranska i ett bleck innehållandes någon slags äggblandning samt en och annan flugvinge. Salamin var av billigaste sort och hade med all säkerhet märkts om innan den skeppats till Sverige från gud vet var. När allt väl kommit ner i stekbordet så fick de fattiga riddarna trängas tillsammans med hamburgare, bacon och en kycklingfilé som någon modig stackare önskat sig. Beställningarna fortsatte att trilla in och Sergei började få svårt att hålla koll på vilken som kommit in först. Vid det här laget spelade det dock ingen större roll då klockan redan slagit tolv, något som gästerna i baren knappast haft sinnesnärvaro nog att förstå.