Ett släptåg med värme

Ehm...ärligt talat så har jag faktiskt lite svårt att visualisera mig ett släptåg med värme. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Rubrikavdelningen får se till att skärpa sig.

Nåja. Ett säkert vårtecken är när man börjar se folk med solglasögon. Inte bara där solen finns utan lite överallt. I butiker, väntrum, skolsalar...ptja, ni fattar. I dessa fall bärs solglasögonen ofta av hondjur med krympta skinnjackor, leggings, jättelånga t-shirtar och stora örhängen. För att inte tala om själva solglasögonen. Jag tror nästan att vi behöver ett nytt namn med tanke på storleken. Ansiktsglasögon. Just det. De täcker inte bara ögonen utan även ansiktet.

Det här storleksfenomenet gäller även handväskorna. De täcker förvisso inte ansiktet men de tar upp dubbelt så mycket plats om bäraren. Således känns termen handväska väldigt förlegad. Skitstor väska låter bättre. Tillräckligt stor för att rymma den utrustning som en amerikansk fotbollsspelare har på sig. Men nu ska vi inte vara sådana. Jag är ju som bekant inte den som är den. Någonstans känns det ändå väldigt fel och alldeles för medvetet att faktiskt bry sig om vad folk har på sig och bär runt på. Det gör jag inte heller, åtminstone inte i den grad jag försöker påskina. Fast det är kul att skriva om.

Och nu har hela tanken med den här texten försvunnit totalt. Jag ville ju välkoma våren med en poetisk text om hur värmen sakta kommer åter. Både rubrik- och textavdelningen på den här skutan kan räkna med en rejäl kölhalning efter kvällsmaten.

Jag ska bli modell!

Jepp, jag har fått kontakt med en jättetrevlig farbror över MSN. Han ska fota mig på ett hotell i Sölvesborg, men jag får inte ta med någon kompis. Och jag får inte berätta för mina föräldrar för då riskerar jag att förstöra min modellkarriär. Jag vet att det är fult att ljuga men det här är ju min stora chans i livet. Tänk, jag kanske blir upptäckt av typ Bingo och får värsta superkontraktet? *håller tummarna*.

Att skala lök är som att klä av Peter Harryson...

...hur mycket du än snoppar av så kommer du ändå att börja gråta. Förresten, nästa vecka jobbar jag kväll. Det har jag i och för sig gjort förut också men nu känns det mera på riktigt. Vilket det förstås är. Skolan blir lätt som en trygg institution och är även betydligt lugnare. Dessutom får vi inga roliga bongar i skolan, bara stressade lärare som skriker och viftar med händerna.

På måndag ska jag ringa till en snubbe som är ansvarig för den årliga marknaden i Nora. Jag vill sälja mat där men har ingen aning om hur mycket man kan styra själv över vilken plats man får. Eller om det ens finns några kvar. Fast det är det bäst för honom att det finns, jag vet ju trots allt vart han bor (egentligen vet jag inte det, men säg inget).

Praktikdags

Första dagen gick i ett hackandets, strimlandets och skivandets tecken. Inte så oväntat kanske. Och besvikelsen över att servispersonalen inte bestod av 18-åriga tjejer i minimala bikinis är ett dystert faktum. Men det fanns ändå en ljusglimt. En sådan där som gör att man skär fingrarna av sig om man sneglar lite för mycket. Självklart är det ingenting som jag ägnar mig åt och alla eventuella skärsår beror på olyckliga omständigheter.

Nej men, seriöst nu. Det var faktiskt kul, folket var bra och än så länge känns det här yrket nästan inte ens som ett arbete. Förutom att fötterna domnar bort ibland.

Hmm

Ser det misstänkt ut om man går in på rummet med en näve papper och en flaska lavendeldoftande lotion? Nej jag tänkte väl det. Fyi skulle jag faktiskt bara smörja fötterna. Men nu inser jag att det inte låter så jävla bra det heller.

Birthday

Jag fick en...bärbar dator. Det kändes jävligt otippat. Några tröjor och kalsonger var det jag hade räknat med. De senaste åren har jag aldrig önskat mig något varken i julklapp eller födelsedagspresent. Och vad har funnits i paketen? Mobiler, MP3-spelare, hörlurar och kläder. Ett vinnande koncept månne? Fast jag är inte bortskämd eller så, oh nej.

Alltså, jag är ett år äldre. Och jag bryr mig inte särskilt mycket. Förra året gjorde jag kanske det. Jag kände mig stressad och efterbliven. Lite emo sådär, fast utan kajalpenna. Nu är det annorlunda även om inte mycket har förändrats rent konkret. Jag har i alla fall tagit tag i allt som jag vill förändra. Vilket i och för sig innefattar det mesta. Men jag är ju inte direkt lastgammal. Och fan, jag har en framtid. Om allt annat skiter sig kan jag laga mat tills jag dör.

Den som är den

Det måste vara jävligt tråkigt att vara den som är den för den som är den gör ju aldrig något. Fast jag är ju inte den som är den.

Smyger...

Det tassar runt en massa folk hemma just nu. Eller ptja, egentligen är det inte så många men tillräckligt för att jag inte ska kunna sitta här ostörd. Vilket i sig kan ses som något hälsosamt men jag gillar inte att vara hälsosam och därför gillar jag inte den här situationen.

Jag har börjat klura på en affärsidé. Och en totalrenovering av bloggen. Mer om det när uppståndelsen kring Jesus uppståndelse har lagt sig och ljusen på tårtan blåsts ut.

Jag har köpt nya kalsonger.

Not!

Mat i påsk

Gissa vem som får stå för påskmaten? Moi. Till stor del i alla fall. Focaccia, honungsmarinerade kycklingspett rullade i kokos, broccolipaj med ädelost, köttbullar samt vaniljbavaroise med blåbärsgele och chokladflarn står på menyn.

Ni vet hur det brukar pratas om att matlagning är kvinnogöra och att det ses som något bögigt om killar ägnar sig åt det? Well, ibland kan jag faktiskt hålla med. Till exempel om man drar på sig ett skräddarsytt förkläde med paljetter och bakar bullar samtidigt som "Savage Garden" strömmar ut ur högtalarna. Annars är det många gånger raka motsatsen, på både gott och ont. Jag är inte särskilt hårdkokt, det ska erkännas men jag har ändå lärt mig att se objektivt på saker och ting. Och vad musiken anbelangar är det snarare "Slayer, "In Flames" och "Dimmu Borgir" som tränger in genom mina trumhinnor när det vispas i grytorna. Något som också är på både gott och ont.

Mina musa har vita spetstrosor

Och det är för övrigt det enda hon har på sig. Inte konstigt att jag blir distraherad ibland.

Påsktjafs

Snart är det påsk. En högtid lika intetsägande som många andra. Fast en aningens roligare då den precis som julen blandas med både kristendom och folktro. Istället för en tomte med renar är det häxor på kvastar som flyger över taken, på väg till en orgie med Djävulen. Folk förr i tiden må ha varit mindre upplysta men deras fantasi och humor var faktiskt helt okej. Ännu roligare hade det kunnat bli om häxorna bytts ut mot elaka vättar på sparkcyklar som jagade små barn och krävde att bli hyllade under skärtorsdagsnatten. Nu blev det tyvärr inte så varför vi måste dras med att barn klär ut sig till häxor, ritar teckningar utan passion och av någon anledning förväntar sig att detta ska generera godis.

Hey, klä ut er till Power Rangers, Ghostbusters eller Turtles så kan vi snacka! Och Jesus får minsann ordna lite påsktrolleri om han vill ha min respekt.

Praktikdags!

Snart är det dags för mig att pröva mina vingar ute i den riktiga världen. Den första praktiken blir på ett hotell modell större med tre restauranger. Självklart börjar jag kl 08.00 annandag påsk, samma dag som mitt räkneverk i livet har bestämt sig för att byta ut en nolla mot en etta. 21 år. Det känns både overkligt, skrämmande och likiltigt. Men nog om det nu. Jag ser fram emot att få prova på det här yrket mer på riktigt för att se om det är något som jag kan tänkas känna mig bekväm i på sikt. I och för sig är det lite sent att ändra sig nu. Kvartsamtalet i skolan gick faktiskt bra och jag sades kunna bli urduktig om jag bara fortsätter i samma takt. Årets kock 2012?

Tack för att du inte snor mina kalsonger!

Jag vet inte om det är ett småstadsfenomen men det händer ofta att folk vinkar till bilister som stannar vid övergångsställen. Visst inser jag det hövliga i en sådan gärning men det är sällan jag gör det själv. Möjligtvis om det är sol ute. Det är ju för sjuttsingen lag på att stanna vid övergångsställen. Åtminstone när en gångtrafikant känner för att passera. Inte för att alla gör det. Stannar vid övergångsstället alltså. Men ändå. Ska jag behöva tacka alla människor som passerar mig för att de inte lemlästar och våldtar mig också? (i vilken ordning själva lemlästandet och våldtäkten sker beror nog mycket på hur förövarens perversioner ter sig).

Dddoh!

Busschauffören vet att jag stammar nu. Kunde det inte ha räckt med att säga god kväll? Han har börjat le så där förstående och ödmjukt. Precis som man gör mot barn som ställer dumma gulliga frågor. Story of my life.

Ey veggie, eat this!

Okej, jag ångrar mig, det var faktiskt "rätt" kul att fixa en vegetarisk meny...:

FÖRRÄTT
Sötpotatiscarpaccio med skogssvampsstuvning och haricots verts
Asiatisk sallad med ingefära och friterade champinjoner
Syrlig bulgur- och persiljesallad med rostade cashewnötter och röda linser
Havretoast med halstrad aubergine och timjanscréme
Sval avokadosoppa med apelsin- och gräslöksfraîche


VARMRÄTT
Honungsmarinerade rotfruktsstavar med sojabönor och smörstekt karljohanssvamp
Grönsaksspett med grillade potatishalvor och chilicréme
Fyllig tomatsoppa med bruschetta, krämig spenatsallad och fetaost
Peppar- och sesamkryddad selleribiff med jordärtskockspuré, apelsinsås och sparris
Kummindoftande rödbetsrisotto med vinkokt rättika och pepparrot


DESSERT
Wokad fruktsallad med konjaksvisp
Inbakade äpplen från Normandie med vaniljkräm
Svartvinbärspaj med smak av citron, serveras med myntagrädde
Melonsorbet med chokladflarn och basilika
Grillad mango med hackade nötter och vaniljkesella


...men jag tänker fortfarande förbjuda "dem" på min restaurang.

Påminnelse

Om jag någonsin öppnar en restaurang ska jag förbjuda allt vad vegetarianer och allergiker heter (inget personligt menat). Och ja, vi har nyss fått i uppgift att sätta ihop en meny med 15 rätter för laktovegetarianer.

52 vasaloppsåkare och alldeles för lite tallrikar. Det fattas minst två.

Det blir många inlägg om mina förehavanden i kockskolan nu. Men så tillbringar jag också cirka nio timmar där varje vardag varför det kanske rentav är en väldigt logisk ämnesfördelning. Nu var det inte meningen att låta som en sur gammal mattant, för sådan är jag nästan inte.

Imorgon får restaurangen besök av 52 vasaloppsåkare som är på väg hem. Dem vill ha mat. God mat. Och jag har i samlag med en äldre och erfaren kvinna blivit tilldelad ansvaret för dessa vilsna själar. Det känns vanskligt på något vis. Samtidigt är det lite kul att gäster betalar för mat som en liten pojkspoling utan koll har lagat.

Det vore en underdrift att säga att jag är nervös. Nu igen. Fast det brukar lägga sig ganska snabbt när adrenalinet börjar pumpa och irritationen över allt folk som står i vägen växer till sig. Jag funderar på om jag borde göra ett extranummer. Typ glida in i restaurangen på skidor och iscensätta Gustav Vasas flykt mot Norge. Men jag sover nog på den saken först, för säkerhets skull. Många ljusa idéer har en tendens att bli mindre ljusa när dimman över neocortex har lagt sig.

Internskämt

-Hur ser man att Jonas har varit i köket?.
-Det finns inga fria bänkytor kvar.

musik: Nymodigheter i öronen

Sons And Daughters - Gilt Complex


The Cat Empire - Sly