Orienteringsprovet

Jag kan lika gärna fortsätta med att bjuda på mig själv, det skadar ju ingen. Förutom mig själv då. Orientering är något som jag aldrig lyckats med att bemästra. Mitt lokalsinne är rent allmänt ganska osynkroniserat. Frågan är väl om det ens finns något överhuvudtaget.

Det är således ett under att jag blev godkänd på orienteringsprovet i nian, troligtvis handlade det mer om sympati än om min prestation. Jag misstänker att samma sak gäller för träslöjden men det är en annan historia. Först tänkte jag ta det lugnt och gå i sakta mak tillsammans med några andra från klassen för att slippa anstränga mig mer än nödvändigt. Taktiken fungerade ypperligt och kontrollerna kändes nästan löjligt lätta att hitta. Med mitt nyvunna självförtroende bestämde jag mig för att lämna gruppen och istället börja springa för att komma hem snabbare. Smart Jonas, den idén ska du en eloge för. Efter att ha plockat två kontroller på egen hand kändes det i alla fall väldigt lovande. Det kändes för bra för att vara sant. Det var det också.

Vid nästa kontroll blev det problem, stora problem. Där jag tyckte att jag kontrollen borde vara fanns endast skog och mossa. Jag irrade runt ett tag vid samma ställe för att sedan försöka tolka kartan annorlunda. Det tog inte så lång tid förrän jag tappat bort mig ordentligt och var jag än vände mig om såg jag bara träd. Hundratals träd som liksom hånflinade åt mig och hoppades på att jag skulle ge upp och ruttna där för att bli en del av deras kretslopp. Jag funderade på vad Rambo skulle ha gjort i ett läge som det här. Antagligen något i stil med att försåtminera hela skogen, bygga en koja och döda en grizzlybjörn. Och sådant tjafs hade jag verkligen inte tid med.

Jag utformade en egen plan som gick ut på att jag slumpmässigt valde en riktning och försökte springa i en någorlunda rak linje. Jag kom äntligen fram till ett ställe som jag kände igen, men jag mindes inte varför. En kontroll uppenbarade sig och jag blev själaglad. Fan, jag visste att hade varit på rätt spår ändå. Det var den första kontrollen. Den första kontrolljäveln som hade stått där alldeles i början av spåret. Precis som träden hånflinade den åt mig och jag kunde inte låta bli att sparka lite på den. Misshandla den lite och visa vem som egentligen bestämmer. Den fick minsann så den teg.

Det visade sig att jag var sist tillbaka, idrottsläraren som samlat in stämpelkorten hade packat ihop. Jag var sisådär 90 minuter efter alla andra. Till slut kom min idrottslärare ut från ett hus och berättade att hon hade haft planer på att skicka iväg en skallgångskedja. Tufft tänkte jag men innerst inne kände jag mig mest värdelös och misslyckad. Det var nog det hon såg, det var dem där valpiga "jag börjar snart gråta för att jag är så dålig"-ögonen som fixade betyget. Bra jobbat Jonas.

Fördelen är att ingen vågar skicka ut mig på något uppdrag i skogen längre. Som att plocka svamp eller blåbär.