Blyghet - blyg och het på samma gång?

Knappast. Det är en något missvisande ordsammansättning. Å andra sidan är det inte tänkt att man ska skriva isär den, det bara blev så.

Blyghet är ett ämne som har behandlats förr. Många gånger faktiskt, till och med på 1800-talet. Av Jerome Klapka Jerome. Han skriver bland annat så här om fenomenet:

"En blyg man har en viss förmåga att hämnas på sina medmänniskor för den tortyr dessa utsätter honom för. Han är förmögen att, i viss utsträckning, förmedla sina känslor av otillräcklighet. Han skrämmer andra människor i samma utsträckning som de skrämmer honom. Han kan lägga sordin på stämningen i ett helt rum och de annars aldrig så jovialiska själarna blir i hans närvaro deprimerade och nervösa. Detta beror i stor utsträckning på missförstånd. Många människor förväxlar den blyges timiditet med oresonlig arrogans och tar illa upp av den. Hans beråd misstolkas som oförskämd nonchalans och, skräckslagen över det första ord som riktas till honom, hans blod rusar till hans huvud och han helt tappar talförmågan, anses hans beteende utgöra ett fruktansvärt exempel på de onda följderna av att ge efter för sina känslor."

Precis som många andra blyga bygger jag ofta upp ett hårt skal. Ett skal som är tänkt att dölja blygheten och osäkerheten. Jag vete tusan om det fungerar så bra men jag gör det i alla fall. Istället för att stanna upp och säga hej håller jag blicken rakt fram och försöker gå så där självsäkert som bara alfahannar kan. Det fungerar nog inte heller men det är ju värt ett försök. Patetiskt är vad det är. Och destruktivt.

Vid tillfällen då jag har samlat på mig en ansenlig hög med självförakt försöker jag råda bot på min ovana. Jag skriker av frustration och hoppas att skalet ska spricka av ljudvågorna. Dum idé, det enda som händer är att jag blir hes. Jag dunkar mitt huvud i väggen i hopp om att skalet ska krossas. En ännu dummare idé, det enda som händer är att jag får ont i huvudet. Den enda gång jag känner att skalet försvinner är då jag skriver. Allt vore så mycket enklare om alla hade skärmar på huvudet i form av pratbubblor och ett tangentbord hängandes ner från halsen. När vi ändå håller på kan vi sätta dit en flagga som vi hissar upp de gånger vi har ett mer kärleksfullt intresse för en person. Snyggt och praktiskt.

Jag drivs också av känslor till stor del. Tyvärr får jag väl säga. Jag knyter lätt känslomässiga band till andra människor. Människor som har något bra i sig. Det leder till känslomässiga konflikter och svårigheter att kritisera. Samtidigt ska de rationella och logiska bitarna ha sitt. Tillsammans med mina egna känslor och viljor blir det till slut ett veritabelt världskrig. Fast i min egen lilla värld.

Strävan efter att hitta rätt är lite som att hoppa efter en tråd som någon står och drar upp hela tiden så att man aldrig lyckas nå den.

Sluta dra i tråden nu. Omedelbums. Jag börjar bli trött på att hoppa.

"Seize the day or die regretting the time you lost"