29 veckor senare

Så, vad har jag åstadkommit på 29 veckor? Zip. Nada. Null. Ingenting. Jag har grubblat och fyllt 20. Inget jobb, inget körkort. Under tiden som jag grubblade läste jag en kurs i Medie- och kommunikationsvetenskap. Den kommer att göra mycket nytta när arbetsgivare ögnar igenom mitt lepraskadade CV. Inte. Bara om jag läser vidare inom samma ämne, vilket jag nu inte har någon lust med. Visst, det var stundtals roligt och intressant men inte fasen vill jag spinna vidare på en karriär som någon mossig mediasmurf.

Jag har slösat besinningslöst med världens mest värdefulla valuta. Tid. Att jämföra tid med pengar är en ren förolämpning. Pengar är smutsiga och sprider ondska. Den enda gemensamma nämnaren är att båda är bra på att framkalla ångest. Ångest över att man har för lite. Skillnaden är att tid inte kan tjänas genom ett arbete eller vinnas på ett lotteri. Vi säger att vi tjänar tid när vi tar en genväg. Samma dag sätter vi oss inte sällan framför TV:n ett par timmar och kollar på hjärndöda komediserier. Vi vill så gärna kunna intala oss själv att tiden går att fylla på, att den ska vara oändlig, men innerst inne vet vi att så inte är fallet. Tiden slutar inte att rinna trots att sanden i timglaset gör det.

Och hur mycket vi än intalar oss själva att tiden är värd att ta vara på så fortsätter vi med samma rutiner. Om vi inte råkar ut för en "nära döden"-upplevelse. Då snackas det hej vilt om hur livet är för kort för att levas i rädsla och att det nu minsann är dags att ta vara på all tid. Tid som aldrig kommer tillbaka, tid som påminner oss om att allt en dag kommer att vara över.