Att vara någon

Nu för tiden är det populärt att prata om individualisering och identitetskriser. Att det är viktigt att vara någon. Att dagens ungdomar känner sig vilsna och förvirrade på grund av alla valmöjligheter. För att uppnå det förmodade idealet måste man ägna sig åt rätt aktiviteter, umgås med rätt personer, resa till de rätta ställena, bära dem rätta kläderna och samtidigt ge intrycket av att man inte bryr sig. Men egentligen är det inget måste. Det prestationsbaserade samhället är visserligen ett faktum. Idealet är dock föränderligt och sällan eftersträvansvärt. Till stor del handlar det om mognad och insikt.

Jag har själv haft den där känslan att allt kommer bli bra om jag har rätt saker, bär rätt kläder och beter mig på "rätt" sätt. Givetvis är det helt fel. Jag säger inte att pengar inte korrelerar med lycka, tvärtom. Pengar betyder trygghet. Personlighet och identitet är något annat. Att bygga en identitet genom det materiella håller inte i längden. Inte heller att tvinga sig själv till förändring för att passa in i konstruerade mallar. Jag har alltid känt en press på att bli mer social, en känsla som kommer både från de ideal och förutsättningar som finns i samhället. Trots idoga försök har jag nog inte lyckats särskilt bra men jag vill ändå tro att jag fortfarande har tid på mig. Och jag bryr mig inte så mycket om idealen, snarare de förutsättningar som ges i samhället och på arbetsmarknaden. Det är inte så att jag inte är intresserad av människor eller inte har något att berätta. Det är nog så att jag är mer intresserad av att analysera och har svårt för att bara vara. Vilket i sig kan vara en konst.