Det här med kroppsideal

Kroppsideal är ett minst sagt omdiskuterat ämne i dagens samhälle. En del av dem är rent av sjuka, exempelvis size zero som är jämförbar med XXS här i Sverige. Det enda positiva är att idealen kan få kändisar att käka barnmat för att gå ner i vikt. Givetvis finns det en allvarlig ton bakom barnmatsätandet som gör att bantningskarusellen blir snudd på tragikomisk.

Mitt eget kroppsideal lutar åt ett hälsosammare håll och bottnar nog mer i min perfektionism än i ytligheten i sig. Den slutsatsen är i och för sig inte helt riktig då vad som anses vara perfekt kan vara en subjektiv definition beroende på vad man eftersträvar. Vill man vara snabb och kvick är en stor kroppshydda ett klart minus. Är man däremot sugen på att knyta ett sidenband runt sin bål och sätta upp håret i en knut så blir det extra fläsket snarare till en fördel. För min egen del är det viktigaste att vara nöjd över mig själv och att ha en kropp som klarar av lite fysiska påfrestningar utan att falla ihop totalt. Definitionen av perfekt som jag har skapat i min hjärna kan väl liknas vid Brad Pitts karaktär i filmen "Fight Club", med något mindre muskler och synliga revben. Vilket betyder att jag, precis som många andra människor i vårt samhälle, påverkas av de ideal som medierna förespråkar.

Men just nu har jag större likheter med en hösäck än med Brad Pitt. Och inte blir det bättre av att det bakas kanelbullar till höger och vänster. Dags att byta ideal kanske? Alf är ju rätt cool. Fast en aningens hårig.

Det här med kläder och mode

Det finns människor som baserar hela sina liv på det här med kläder och mode. Inte sällan är dessa människor av kvinnligt kön. I nutida sammanhang avspeglas det inte minst i modebloggandets framfart. Inläggen präglas av dagens outfit och önskeoutfits. Ibland bakas det cupcakes eller reses till London för att shoppa och besöka alla sköna ställen som Sofi Fahrman har rekommenderat. Det är inte så att jag har något emot det här, det är bra med intressen. Så länge det inte går överstyr. Så länge det finns något annat i livet som ger ett aningens mer belevat intryck. Jag kan tänka mig att det är jämförbart med mäns sportintresse som på samma sätt skulle kunna stereotypiseras och generaliseras. Här skulle jag kunna göra ett utlägg om könsroller och deras konstruktion men det orkar jag inte.

Män får faktiskt vara hur medvetna som helst. De får läsa modetidningar, kolla in modebloggar, gå på modevisningar och ägna sig åt grooming. Skillnaden är att de inte får visa det, och i huvudsak inte inför andra män. Och groomingen får givetvis inte gå överstyr, om man inte vill hinta om att det är chokladgrottor som lockar. Detta enligt gamla könsroller då. Det har förvisso börjat ruckas lite på pelarna men överlag är det nog fortfarande det som gäller. Jag vet inte, jag har inte så bra koll.

För min egen del är det väldigt enkelt. Jag frågar mina föräldrar. Om de tycker att det är snyggt så vet jag att jag är inne på fel spår och måste börja om på nytt. När omdömet istället kantas av ord som sjaskigt, oanständigt, opassande och skamligt så vet jag genast att jag är så inne som det går att bli. Redaktionerna för King och Café behövs inte, de kan klättra upp i granen och fortsätta skala kottar.

Det här med att skriva

För mig känns det mer naturligt att skriva än att prata. Jag vet att det låter sjukt men så har det varit ganska länge. Jag kan skriva otalet rader om diverse nonsens, reflektioner och tankar men i sociala sammanhang är jag den tysta typen som inte säger särskilt mycket. Visst har det sina orsaker, och jag jobbar på det men nu var det inte som skulle avhandlas. Skrivandet är för min del ett högst nödvändigt utlopp. Utan det skulle jag bli galen, håglös, neurotisk och...fullkomligt galen. Det är som gratis terapi i form av bokstäver.

Att skriva har jag förvisso gjort under hela skoltiden, men det är först på senare tid som det har övergått till att bli ett fritidsintresse. Jag har nått en nivå där jag faktiskt känner mig någorlunda bekväm med att låta andra läsa det jag skriver. Däremot är jag helt förtappad när det kommer till grammatik och jag har inget djupare intresse för språket som sådant. Jag vet vad verb, adjektiv och substantiv är. That's it. Jag har aldrig sett någon mening med att lära mig mer, jag kan ju redan språket, det är för sjuttsingen mitt modersmål. I skolan fick jag med nöd och näppe godkänt på grammatikproven men det påverkade inte slutbetygen som tur var.

Regler och konventioner har jag en viss hatkärlek till. Man kan se det som en utmaning att hålla sig inom givna ramar men samtidigt kan det vara hämmande, och när möjligheten finns att bryta dessa utan någon klagar är det svårt att låta bli. Hittills har jag inte tagit mig några större friheter. Leker lite med punkter och engelska kanske, uppfinner nya ordsammansättningar och torterar meningar med kommatecken. Jag fastnar lätt i ett skrivsätt som känns mekaniskt och opersonligt, jag får inte riktigt fram det jag vill. Det fattas en sjukt massa pusselbitar vilket egentligen inte är så konstigt. Det är ett pussel som aldrig blir färdigt, ett pussel som förhoppningsvis fortsätter att växa tills den där trevlige killen med svart huva och lie knackar på ryggen.

Det här med porr

Lite statistik kring ämnet (något gammal):
Hollywood producerar runt 11000 porrfilmer om året
Porrindustrin omsätter 57 miljarder dollar om året, barnporr i sig omsätter 3 miljarder
Varje dag görs 68 miljoner sökningar på internet relaterade till porr eller sex
En tredjedel av besökare till porrsidor är kvinnor
Bara i Kalifornien ser porrindustrin till att sysselsätta 12000 människor om året

Det som förundrar mig mest är hur många det faktiskt är som ställer upp i porrfilmer. Även om man stryker de vars situation utnyttjas lämnar det ändå en hel del som gladeligen inte verkar ha något emot det, och framför allt då kvinnor som i nio av tio fall är objekt i filmerna. Det är givetvis väldigt roligt att de har hittat något som de gillar att syssla med och kan känna sig duktiga på, men hur ser framtiden ut?

Kommer eventuella barn att få känna på sviterna av deras mammors yrkesval i livet? Visst är det en fin tanke att vi ska vara toleranta, öppna och inte fördöma men i verkligheten lär det inte hända i första taget. Speciellt inte hos barn.

Här nedan följer en möjlig konversation för ett barn som lyssnar till namnet Stefan vars mamma tillhör den mer frigjorda typen:

-Fan Stefan, vi har en film där din mamma blir gruppknullad av tre negrer.
-Eh...ehm..bara för att era mammor inte levde ut sin sexualitet när de var unga!
-Kolla Stefan, nu sprutar alla tre i hennes mun!
-MAAMMMAAAAAA!

Jag har en känsla av att vissa japanska och tyska barn kommer att få det svårt i framtiden. När de väl föds vill säga. Av mammor som ägnat sig åt mer dekadenta former av förlustelser på film.