Social busshållsplats

Jag har påträffat något så ovanligt som en busshållsplats där väntande människor faktiskt pratar med varandra. Trots att de aldrig har haft någon kontakt i övrigt. Jag blir till och med hälsad på när jag masar mig in i busskuren vid 06.10-snåret. Att samtalsämnena rör sig kring väder, vinterdäck, juldekorationer och Lasse Kronér spelar ingen större roll. Det känns så främmande att chocken sitter kvar en bra bit efter att ändalykten har parkerats på ett grönt säte. Just det, av någon anledning är de tidiga morgonbussarna alltid av en äldre modell. En modell som säkert skulle kunna berätta om tider då maten var tvungen att ransoneras och om besvikna människor som inte fick någon färg i bilden trots att de dragit en nylonstrumpa över TV:n. Men nu kan ju bussar som bekant inte prata, och därför kommer deras historier om forna tider aldrig att kunna föras vidare. Det är inte utan att man blir lite rörd vid tanken.