En glasburk fylld med mynt

För ungefär två år sedan dog min farmor. Hon var den sista av mina far- och morföräldrar som gick i graven och förmodligen den som jag hade bäst kontakt med. Vi hade visserligen ingen nära relation i ordets rätta bemärkelse, men i förhållande till de andra var det ändå hon som stod ut från mängden. Jag har aldrig haft en nära relation med någon överhuvudtaget så något annat var väl inte att förvänta sig. Det har blivit bättre med tiden, fast ibland kan jag känna ångest över att jag inte var mer öppen redan från början. Hon hade så mycket att berätta och var godhjärtad som få, och allt jag klarade av var att utbyta artighetsfraser. Okej, inte enbart, men nästan.

Det sista året åkte hon in och ut från sjukhuset ganska mycket. Farmor var nog lite hypokondrisk av sig, men vissa åkommor var förstå tydligare än andra. Jag tror att hon gillade att omges av folk som pysslade om henne. Vem gör förresten inte det? Vi besökte henne så ofta vi kunde då resten av släkten bodde betydligt längre bort. Kontakten med hennes syster var heller inte alltid den bästa, men jag minns inte vad fejden handlade om. Dessutom hade farfar dött två år tidigare och hade innan dess varit både stum och förlamad sedan en lång tid tillbaka. De splittrades strax efter stroken. Det stora huset ute på landet byttes mot ålderdomshem och seniorboende. Farmor kunde hälsa på när hon kände för det och gjorde också det. Hon donade och pulade med dekorationer och blommor. Hon satt där bredvid sängen och höll honom i handen. Men farfar förändrades. Och det gjorde även deras relation. Under hela sitt vuxna liv hade han arbetat i skogen och jagat. Efter stroken klarade han knappt av att lyfta en kaffekopp och än mindre prata.

När jag såg honom i ögonen var tårarna sällan långt borta. Frustrationen och otillräckligheten genomsyrade hans blick så tydligt och märkbart. Han ville så mycket, men oavsett hur hårt han kämpade fanns det ingen möjlighet att det skulle bli som förr. Jag vet trots allt att vår närvaro hade betydelse. Han sken upp och drog på smilbanden. Han kunde också var sur, inåtvänd och vresig. Gråten fanns där den med, även om jag vet att han ville visa sig stark.

Ett par veckor innan farmor åkte in på sjukhuset för sista gången fick jag en glasburk som var fylld med mynt. Pappa hälsade på farmor själv en dag och hade med sig den hem. Jag har för mig att han skulle fixa lite med papper hos banken tillsammans med sin syster. Farmor hade fått ett nytt boende där det fanns mer hjälp att få och större gemenskap än i det lägenhetsboende som hon tidigare haft. Vi hann bara hälsa på där en gång. Och jag tackade aldrig för pengarna. Jag kom på det när vi hade gått ut till bilen men tänkte att jag kunde göra det nästa gång. Nästa gång ja. Nästa gång jag såg henne låg hon i en kista.

Tack för pengarna farmor.