Tidsoptimist

Jag är utan tvekan en sann tidsoptimist. Trots flera försök att ta mig ifrån träsket med alldeles för snålt tilltagna tidsramar så fortsätter jag ändå att springa efter bussarna med andan i halsen. Varför?. Jag vet inte. Tillfredsställelse kanske. Tillfredsställelsen som man får genom att precis hinna med den där bussen eller det där tåget, och samtidigt veta att många andra har stått och väntat ute i kylan i 10-15 minuter för att vara på den säkra sidan. Tyvärr är det inte lika positivt när det kommer till prov och inlämningsuppgifter. Det blir mest halvdant och halvtaskigt när man är ute i sista minuten. Ett visst mått av potential försvinner ju förstås i stressen som blir, något som ibland kan krocka med mina mer eller mindre perfektionistiska tendenser.