52 vasaloppsåkare och alldeles för lite tallrikar. Det fattas minst två.

Det blir många inlägg om mina förehavanden i kockskolan nu. Men så tillbringar jag också cirka nio timmar där varje vardag varför det kanske rentav är en väldigt logisk ämnesfördelning. Nu var det inte meningen att låta som en sur gammal mattant, för sådan är jag nästan inte.

Imorgon får restaurangen besök av 52 vasaloppsåkare som är på väg hem. Dem vill ha mat. God mat. Och jag har i samlag med en äldre och erfaren kvinna blivit tilldelad ansvaret för dessa vilsna själar. Det känns vanskligt på något vis. Samtidigt är det lite kul att gäster betalar för mat som en liten pojkspoling utan koll har lagat.

Det vore en underdrift att säga att jag är nervös. Nu igen. Fast det brukar lägga sig ganska snabbt när adrenalinet börjar pumpa och irritationen över allt folk som står i vägen växer till sig. Jag funderar på om jag borde göra ett extranummer. Typ glida in i restaurangen på skidor och iscensätta Gustav Vasas flykt mot Norge. Men jag sover nog på den saken först, för säkerhets skull. Många ljusa idéer har en tendens att bli mindre ljusa när dimman över neocortex har lagt sig.