Det här med kroppsideal

Kroppsideal är ett minst sagt omdiskuterat ämne i dagens samhälle. En del av dem är rent av sjuka, exempelvis size zero som är jämförbar med XXS här i Sverige. Det enda positiva är att idealen kan få kändisar att käka barnmat för att gå ner i vikt. Givetvis finns det en allvarlig ton bakom barnmatsätandet som gör att bantningskarusellen blir snudd på tragikomisk.

Mitt eget kroppsideal lutar åt ett hälsosammare håll och bottnar nog mer i min perfektionism än i ytligheten i sig. Den slutsatsen är i och för sig inte helt riktig då vad som anses vara perfekt kan vara en subjektiv definition beroende på vad man eftersträvar. Vill man vara snabb och kvick är en stor kroppshydda ett klart minus. Är man däremot sugen på att knyta ett sidenband runt sin bål och sätta upp håret i en knut så blir det extra fläsket snarare till en fördel. För min egen del är det viktigaste att vara nöjd över mig själv och att ha en kropp som klarar av lite fysiska påfrestningar utan att falla ihop totalt. Definitionen av perfekt som jag har skapat i min hjärna kan väl liknas vid Brad Pitts karaktär i filmen "Fight Club", med något mindre muskler och synliga revben. Vilket betyder att jag, precis som många andra människor i vårt samhälle, påverkas av de ideal som medierna förespråkar.

Men just nu har jag större likheter med en hösäck än med Brad Pitt. Och inte blir det bättre av att det bakas kanelbullar till höger och vänster. Dags att byta ideal kanske? Alf är ju rätt cool. Fast en aningens hårig.