Framtidsångest

Jag lyckades övertyga AMS om att åtminstone få hoppa på den förberedande kockutbildningen för att se om jag passar. Självklart så kommer osäkerheten krypandes som ett brev på posten. Jag är precis som många andra sjukt osäker när det gäller framtiden. Innerst inne så vet jag inte vad jag vill och än mindre vad jag vill satsa på. Jag vet att jag inte vill bo hemma ett år till, det skulle jag bli galen av. Det enda som jag har kvar här i staden är i princip mina föräldrar. Samtidigt känns det inte hållbart att jobba 20 timmar extra i veckan när skoldagarna börjar klockan sju och slutar klockan fyra.

Arbetsförmedlaren frågade om det var jag själv som hade skrivit ansökan. "Nej, det är min katt som har skrivit den". Det svarade jag i och för sig inte men tanken fanns där. Jag tog det som en komplimang istället och sparade på drygheten. Tyvärr råkade jag kanske nämna att min dröm ligger någon annanstans än i att arbeta 12 timmar om dagen för en lön som inte riktigt är anpassad i relation tills arbetsbördan. Kockyrket ger, trots den ökade statusen, inte särskilt mycket deg i fickan. Minimilönen för en kock med sex års erfarenhet ligger på drygt 18000 före skatt brutto. OB ligger på 16,50 och fördubblas efter 01.00.

Å andra sidan är min tanke med kockyrket inte att bli rik. Jag vill ha bara ha något som jag kan luta mig tillbaka emot ifall mina drömmar får för sig att inte bli verklighet. Och att satsa på skrivandet redan nu känns inte som någon bra idé. Jag skulle tro att man utvecklas väldigt mycket när det kommer till perspektiv och insikter i unga år. Tillsammans med det så utvecklas förstås också skrivandet och tankarna bakom. Därmed inte sagt att en utbildning inte kan göra nytta. Det handlar mer om mognad än ålder men jag känner mig allt annat än mogen just nu.

Om kockutbildningen skiter sig har jag slut på idéer. Nästa anhalt; Norge?