48 timmar i en sörja av hopp, förtvivlan och doften av falafel

Det första som jag lägger märke till när jag kliver av tåget är luften. Något är annorlunda. Den är inte unken. Snarare skämd och avslagen. Jag förstår att det är så det är här nere i söder. Kanske inte överallt, men åtminstone i Malmö. Samhällets depraverade tillstånd smittar inte bara av sig på människorna, utan även naturen. Det har till och med gått så långt att bussarna har blivit gröna av ren vämjelse.

Dock kom inget av detta som någon överraskning. Jag var ju trots allt påläst. Men vissa saker kan man bara inte läsa om, det går inte att föreställa sig hur det är om man inte har upplevt det själv. Det var precis så jag kände när den stackars kvinnan som sitter och ropar ut hållplatser yttrade namnet på den mest känsloladdade hållplatsen av dem alla. "Rosengård centrum".

Håret reste sig. Inte bara håret på armarna utan allt hår. Och jag menar verkligen allt. Jag kände en rysning också, en rysning som aldrig verkade hitta ut. Inte förrän bussen hade passerat hållplatsen och min överarbetade hjärna bekantat sig med tanken att det var på riktigt. Slutdestination för resan låg i utkanterna av det Rosengård som vi alla lärt känna via medierna. Ett Rosengård som sällan nämns i positiva sammanhang.

Trots att jag befann mig i ett område som sades vara lugnt kunde jag ändå inte riktigt slappna av. Den där killen som bara lyssnar på hip-hop tycktes förvisso ha lite koll på geografin, men en kille som lyssnar på hip-hop går knappast att räkna med. Ett stort plus var att han tagit det lilla förnuft han har till fånga och undvikit lägenheterna som låg på markplan. Det eliminerar nämligen möjligheterna för drive-bys.

För att inte bli alltför långdragen spolar jag förbi det tråkiga. Ni vet, sådana där triviala saker som gängslagsmål och bilbomber. Det är nämligen vardagsmat i studentområdena. Eller så förhastade jag mig i mina antaganden om att det var dylika förseelser som utryckningarna behandlade. Även om det tar emot att erkänna såg jag faktiskt inga våldsamheter med egna ögon. Inte ens när jag bjöds på sightseeing i områdena kring "Zlatan court", ni vet den där vräkiga fotbollsplanen som Zlatan smällde upp för att få lite smaskig PR.

Visserligen såg vårdcentralen i Rosengård mer ut som ett fort med alla galler och säkerhetsanordningar. Men det var ett sannerligen välbevarat fort, utan vare sig graffiti eller sotiga väggar. Emellertid blottlade mötet med människorna i Rosengård en annan historia. En historia om, hopp, förtvivlan och en märkbar brist på svenskar. Just det, jag kände mig som en katt gör när den omges av en herrans massa hermeliner. Om det inte hade varit för nummerskyltarna skulle jag ha börjat tvivla vad gällde min egna svenskhet.

Dessförinnan var den första synen som uppenbarat sig på väg in i detta gudsförgätna samhälles hjärta, en skylt med texten "Badrans Super Falafel". Det var så komiskt, så uttrycksfullt och ändå så förväntat. Jag vill så gärna skriva en lång utläggning om hur Badran och hans familj kom hit och bosatte sig. Om hur Badran fick genidraget att ge sig in i snabbmatsbranschen och snabbt insåg att han fastnat i en klyscha. Men det finns det ingen plats för här. Faktum är att jag redan har skrivit alldeles för mycket för att någon ska orka läsa. Jag hade kunnat berätta om torpeden på dansgolvet, om mina egna tafatta försök och om hur en riktig falafel egentligen smakar. Det får bli en annan gång, i en annan text, någon annanstans.