Jag sitter i en stuga och blickar ut över en sjö

I min stuga finns inget annat än det allra nödvändigaste, och i min sjö finns inget annat än allt det som behövs för att den ska få kallas för sjö. Där och endast där, kan mina tankar samlas i en strid ström av visioner, drömmar och kaos. Jag känner mig levande, pendlandes mellan djupa dalar och höga toppar. Långt ifrån bekymmersfri, men också långt ifrån död och begraven. Upplevelser blir till känslor, och förnimmelser av vad som varit. Det som komma skall, blir till drömmar och förväntningar.

Min stuga är en farlig plats. Det händer att jag fastnar där, alldeles för länge. Min stuga...äh, nu har jag gått för långt. Jag har ingen jävla stuga. Det är bara en töntig metafor. Men visst är det sant, det där med att jag känner mig levande. En stark passion för livet, som kanske inte alltid, eller snarare sällan, levs ut. Livets charm ligger trots allt i det oförutsägbara, något som jag själv har haft svårt att inse. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att röka braj, lägra fjortisar och dricka fulsprit. Att vara en del av andra människors liv och att kunna påverka dessa är nog så starkt. Eller att bara finnas till, att leva för sakens skull. Och att inte alltid vara skitnödig och eftertänksam. Såsom jag är nu, men inte vill vara.