Desorienterad

Tiden är för mig inget annat än ett sätt att hålla reda på var jag befinner mig i livet, och hur långt det är kvar ungefär innan allt skiter sig. Begreppet är kantat av filosofiska frågor och paradoxer, men i all sin enkelhet så finns tiden där i vårt medvetande. Tid är inget man tar, den fortsätter ändå. Däremot väljer vi att disponera tiden, lite som vi vill och lite som vi känner oss tvungna till. Tiden hjälper oss att orientera mellan då, nu och sedan. Ibland tappar man bort sig, och ibland tycker man att fan, går inte klockan i mitt rum mycket snabbare än alla andras? Så är det givetvis inte. Min lista över saker som jag borde göra råkar vara ganska lång just nu. Känslan av att vissa dagar går upp i rök är inte rationell. Antingen har vi haft fullt upp. Eller så försöker vi hitta en ursäkt till att vi inte har åstadkommit något. Imorgon hoppas jag att det beror på det förstnämnda. Gårdagen har redan passerat, och är således numera en del av det som har varit och som aldrig kommer tillbaka. Inte här, och inte nu, utan endast i våra medvetanden. I det som gör oss unika och sårbara.

Men talk of killing time, while time quietly kills them. -Dion Boucicault