Ibland händer det faktiskt att jag läser sådana där små lappar som följer med mediciner och dylikt. Mest för att se om det finns några roliga bieffekter. Ofta förundras jag över de försiktighetsåtgärder som anges. När det gäller nässprayen ska man tänka på att undvika kontakt med ögonen. Jag hade svårt att förstå hur någon, utan uppsåt, skulle kunna få nässpray i ögat. Igår fick jag reda på hur. Men jag struntade i att skölja och än så länge är jag inte blnd...bilnd...blind.
Det är alltid kul att se vilka sökord som gör att folk hamnar här men jag är inte säker på att det är just dessa som jag vill förknippas med:
"liten penis"
"mikropenis"
"extremt liten penis"
"finne i örat"
"naken sverige"
"porr filmer"
"finska bögar"
"gruppknullad tjej"
Kroppsideal är ett minst sagt omdiskuterat ämne i dagens samhälle. En del av dem är rent av sjuka, exempelvis size zero som är jämförbar med XXS här i Sverige. Det enda positiva är att idealen kan få kändisar att käka barnmat för att gå ner i vikt. Givetvis finns det en allvarlig ton bakom barnmatsätandet som gör att bantningskarusellen blir snudd på tragikomisk.
Mitt eget kroppsideal lutar åt ett hälsosammare håll och bottnar nog mer i min perfektionism än i ytligheten i sig. Den slutsatsen är i och för sig inte helt riktig då vad som anses vara perfekt kan vara en subjektiv definition beroende på vad man eftersträvar. Vill man vara snabb och kvick är en stor kroppshydda ett klart minus. Är man däremot sugen på att knyta ett sidenband runt sin bål och sätta upp håret i en knut så blir det extra fläsket snarare till en fördel. För min egen del är det viktigaste att vara nöjd över mig själv och att ha en kropp som klarar av lite fysiska påfrestningar utan att falla ihop totalt. Definitionen av perfekt som jag har skapat i min hjärna kan väl liknas vid Brad Pitts karaktär i filmen "Fight Club", med något mindre muskler och synliga revben. Vilket betyder att jag, precis som många andra människor i vårt samhälle, påverkas av de ideal som medierna förespråkar.
Men just nu har jag större likheter med en hösäck än med Brad Pitt. Och inte blir det bättre av att det bakas kanelbullar till höger och vänster. Dags att byta ideal kanske? Alf är ju rätt cool. Fast en aningens hårig.
"Mannen som kan tala med andar" är en amerikansk talkshow som kretsar kring en snubbe som säger sig kunna tala med andar. Publiken utgörs till 99% av kvinnor. I rest my case. Att jag själv som hastigast råkade slänga ett öga på programmet var givetvis en ren slump varför det således inte är något som kan användas emot mig.
För ungefär två år sedan dog min farmor. Hon var den sista av mina far- och morföräldrar som gick i graven och förmodligen den som jag hade bäst kontakt med. Vi hade visserligen ingen nära relation i ordets rätta bemärkelse, men i förhållande till de andra var det ändå hon som stod ut från mängden. Jag har aldrig haft en nära relation med någon överhuvudtaget så något annat var väl inte att förvänta sig. Det har blivit bättre med tiden, fast ibland kan jag känna ångest över att jag inte var mer öppen redan från början. Hon hade så mycket att berätta och var godhjärtad som få, och allt jag klarade av var att utbyta artighetsfraser. Okej, inte enbart, men nästan.
Det sista året åkte hon in och ut från sjukhuset ganska mycket. Farmor var nog lite hypokondrisk av sig, men vissa åkommor var förstå tydligare än andra. Jag tror att hon gillade att omges av folk som pysslade om henne. Vem gör förresten inte det? Vi besökte henne så ofta vi kunde då resten av släkten bodde betydligt längre bort. Kontakten med hennes syster var heller inte alltid den bästa, men jag minns inte vad fejden handlade om. Dessutom hade farfar dött två år tidigare och hade innan dess varit både stum och förlamad sedan en lång tid tillbaka. De splittrades strax efter stroken. Det stora huset ute på landet byttes mot ålderdomshem och seniorboende. Farmor kunde hälsa på när hon kände för det och gjorde också det. Hon donade och pulade med dekorationer och blommor. Hon satt där bredvid sängen och höll honom i handen. Men farfar förändrades. Och det gjorde även deras relation. Under hela sitt vuxna liv hade han arbetat i skogen och jagat. Efter stroken klarade han knappt av att lyfta en kaffekopp och än mindre prata.
När jag såg honom i ögonen var tårarna sällan långt borta. Frustrationen och otillräckligheten genomsyrade hans blick så tydligt och märkbart. Han ville så mycket, men oavsett hur hårt han kämpade fanns det ingen möjlighet att det skulle bli som förr. Jag vet trots allt att vår närvaro hade betydelse. Han sken upp och drog på smilbanden. Han kunde också var sur, inåtvänd och vresig. Gråten fanns där den med, även om jag vet att han ville visa sig stark.
Ett par veckor innan farmor åkte in på sjukhuset för sista gången fick jag en glasburk som var fylld med mynt. Pappa hälsade på farmor själv en dag och hade med sig den hem. Jag har för mig att han skulle fixa lite med papper hos banken tillsammans med sin syster. Farmor hade fått ett nytt boende där det fanns mer hjälp att få och större gemenskap än i det lägenhetsboende som hon tidigare haft. Vi hann bara hälsa på där en gång. Och jag tackade aldrig för pengarna. Jag kom på det när vi hade gått ut till bilen men tänkte att jag kunde göra det nästa gång. Nästa gång ja. Nästa gång jag såg henne låg hon i en kista.
Tack för pengarna farmor.
Häromdagen stötte jag på ett nytt märke i fashionsfären och kände att jag bara tvungen tipsa om det. Glöm Viktor & Rolf, nu är det RogerKent som gäller. Precis som alltid var det ett par av plaggen som lyckades fånga mitt intresse lite extra sådär:
Framtidsplaner äro ständigt föränderliga. Jag har letat efter en karriär att satsa på, som går att ha där i bakfickan ifall mina storslagna drömmar visar sig vara just bara drömmar. Karaktären Chef i South Park är, i motsats till vad man skulle kunna kan tro, ingen större inspirationskälla för min egen del. Däremot råkar han ha ett yrke som befinner sig inom min intressesfär. Av en ren händelse så särar Arbetsförmedlingen lite extra på benen just nu under hösten. Det betyder att man kan få en betald utbildning tillsammans med ersättning för diverse levnadsutgifter. Och det händer ju inte varje torsdag.
Problemet är att utbildningen lätt kan bli ångestfylld. Jag börjar redan känna mig frustrerad över att bo hemma och som grädde på moset ges utbildningen i samma byggnad där jag spenderade min gymnasietid. Ett år till på samma plats som jag kämpade för att komma ifrån. Okej, så farligt var det faktiskt inte, men det kan man ju inte skriva högt. Nu är det förstås möjligt att jobba extra vid sidan av och om ersättningen är tillräckligt stor kanske det kan räcka till en lägenhet i Vivalla. Eller ett tält bredvid skjutbanan. Skillnaden är på sätt och vis ganska marginell.
Men först måste jag såklart författa ett smörigt brev för att överhuvudtaget kunna få en utbildningsplats.
"Hej, mitt namn är Jonas och jag vill bli kock. I min gastronomiska vardag är namn som Dafgårds, Findus och Billys Pan Pizza vanligt förekommande. Jag har ett diplom från Sibyllaskolan och har även praktiserat hos stadens bästa cateringfirma. Efter avslutad utbildning kan jag endast tänka mig att arbeta i Ludvika".
Jag hängde upp mina nycklar på väggen för att lättare kunna hålla reda på dem. Dagen efter fick jag leta efter nycklarna i en kvart.
Jag har tjatat en del om att jag vill utveckla mitt språkbruk så på ren impuls lånade jag hem "The complete short stories of Ernest Hemingway". 650 sidor på engelska. Då läsandet för min egen del har kommit av sig lite ställer mig tveksam till om jag kommer hinna vända på alla sidor innan lånetiden går ut. Men det är åtminstone en början. Dessutom en lätt och skönlitterär sådan.
Skulle jag lyckas kan det hända att jag ger mig in på tyngre saker, som Dostojevskij Kafka och Wilde. Mest för att se vad snacket handlar om. Jag har känsla av att jag inte riktigt ligger på rätt våglängd för att kunna ta till mig litteratur av mer skitnödig karaktär. Fast egentligen är det kanske det som jag behöver då jag har en tendens att vara väldigt subjektiv i språket.
Det visar sig inte minst i när det ska till att skrivas uppsatser. På universitetet fick jag rannsaka mitt språkbruk både en och två gånger. I jämförelse med äldre gruppmedlemmar känner jag mig nästan alltid som en elev på mellanstadiet. Därmed inte sagt att jag inte har något bidra med, men känslan är förstås mycket viktigare än vad som är logiskt och rationellt. I slutändan är det trots allt andras reflektioner och åsikter som gör att man verkligen utvecklas. Tyvärr ger jag nog intrycket av att vara så blyg och känslig att jag skulle rasa ihop om någon trampade på mina skosnören.
Jag har börjat tänka mer positivt den senaste tiden och jag kan inte förstå varför. Egentligen har allt runt omkring blivit sämre jämfört med för ett år sedan. Jag är arbetslös, mer isolerad och har tappat bort mig själv totalt när det gäller framtidsplaner. Jag har flera tänkbara intressen att utveckla och idéer att följa men är rädd för att verkligen satsa på något. Tänk om det blir fel?
Ändå kan jag inte låta bli att känna mig positiv. Det måste vara den där svampen som växer bakom huset. Så är det nog.
