Jag har börjat matblogga nu också. Lite vid sidan av sådär. Vi har visning varje tisdag på veckans recept och även en visning om vi tar över någon annans rätt. Därför passar det ju alldeles ypperligt bra att föreviga allt det goda med en uråldrig uppfinning. Kameran alltså. Recepten följer med av bara farten. Layouten lämnar en del att önska vilket jag för tillfället inte orkar bry mig om. Kanske i morgon. Eller nästa dag.
http://matbestyr.blogspot.com
Måndag: Konsumtionshetsad människa med stressat kött och känslosås
Tisdag: Ångestfylld flicka med skärsår
Onsdag: Utbränd trebarnsmamma med gäddhäng och vänsterprasslande make
Torsdag: Svartmuskig fängelsekund som bryter på något obegripligt språk
Fredag: Uppblåst Lidingösnubbe med peniskomplex och alldeles för mycket hårvax
Lördag: Pysslig velourpappa med grodschabloner och nappflaska
Söndag: Skuldsatt spelmissbrukare med en tveksam avbetalningsplan och mynttartar
Skvaller, jantelag, ytlighet och konflikträdsla ingår i priset.
I fredags var jag för andra gången på återbesök hos Handkirurgiska mottagningen. Jag har en egen mapp där nu. Tyvärr var det ingen sexig sjuksköterska i åtsittande dräkt och latexstövlar som tog emot mig. Jag börjar nästan tro att den typen av sjuksköterskor är en myt. Nåja, en av lärarna frågade lite skämtsamt hur de skulle klara sig utan mig under tiden jag var borta.
När jag kommit tillbaka från mina två frånvarotimmar och på sedvanligt sätt virrat runt i köket stod jag där med följande facit: En knäckt diskborste och två glas som krossats över en gästs bricka.
Hur de skulle klara sig utan mig? Svar: Ganska bra.
Meh, jag kan lika gärna fortsätta med den här följetongen. Av någon anledning är jag väldigt bra på att ordna fram material till den.
Min lista på skador som jag dragit på mig i köket börjar bli hyfsat gedigen. Hittills så har jag skurit mig på en skärmaskin, klämt handen i en degblandare vilket resulterade i att en ny köptes in för ca 70 000, fått majonnäs i ögat, bränt mig ett antal gånger varav den senaste incidenten gav mig ett bandage på armen. Alldeles nyligen kände jag dessutom för att ge tummen en ny form varför jag skar av fingertoppen lite snyggt. Jag kanske har valt fel yrke ändå?
Okej, Theme Hospital kanske inte är världens bästa referens, men för de fåtal människor som har spelat det kan roliga namn på doktorer vara ganska roligt. Det kan till och med vara roligt även utan den erfarenheten.
-Är någon där?
-Nej, Någon är inte här, han gick just.
-Kan någon ge mig en hand?
-Nej, Någon är fortfarande inte här, fattar du trögt eller?
En ny kalender, en dag mindre i februari och en ny säsong med Bingolotto. Jag har en vag känsla av att 2008 kan bli ett av de bättre åren hittills. Inte på grund av att Bingolotto börjar igen, det har jag ju inte spelat sedan slutet av 2007. Nej, känslan sitter i något annat. Personlig utveckling kanske? Eller de förutsättningar som erbjuds. Jag hoppas att jag är vis nog och tar vara på dem. Ett nytt år i sig förändrar inte särskilt mycket, siffrorna är bara en påminnelse om vart vi befinner oss i livet.
Men passionen som fanns där tidigare har sakteligen letat sig tillbaka. Glöden ligger i det kreativa, skapandet. Matlagning, kläder, skriva, fotografera. Oavsett vad det gäller så är det vägen till slutresultatet som är mest givande. Egentligen spelar det ingen roll om det jag gör suger, åtminstone försöker jag inbilla mig det. Det stämmer såklart inte. Jag utgår ifrån att allt jag gör suger. För det gör det, i jämförelse med de bästa. Och det är där jag vill vara.
Fuck no. Det tycks vara en förutfattad mening som åtminstone existerar lite här och var, men som saknar all form av substans. Jag kan tänka mig att syftet är att ingjuta något slags självförtroende genom att måla på egenskaper som ska kompensera för tystheten. Det har nämligen hänt mig fler än en gång. Alldeles nyligen till och med. Om jag hade varit intelligent på ett klassiskt vis skulle jag säkerligen ha pluggat till arkitekt vid det här laget. Men det gör jag inte. Mina betyg räcker inte till, mitt högskoleprov räcker inte till och min oförmåga att förstå mer avancerade former av logik och att se helheter sätter liksom stopp för dylika karriärsplaner.
Jag är en abstrakt, kvasiintellektuell drömmare. That's it. Fast det räcker ganska bra det med.
Jag är utan tvekan en sann tidsoptimist. Trots flera försök att ta mig ifrån träsket med alldeles för snålt tilltagna tidsramar så fortsätter jag ändå att springa efter bussarna med andan i halsen. Varför?. Jag vet inte. Tillfredsställelse kanske. Tillfredsställelsen som man får genom att precis hinna med den där bussen eller det där tåget, och samtidigt veta att många andra har stått och väntat ute i kylan i 10-15 minuter för att vara på den säkra sidan. Tyvärr är det inte lika positivt när det kommer till prov och inlämningsuppgifter. Det blir mest halvdant och halvtaskigt när man är ute i sista minuten. Ett visst mått av potential försvinner ju förstås i stressen som blir, något som ibland kan krocka med mina mer eller mindre perfektionistiska tendenser.
...så att jag kan slå den i huvudet på Jambas VD. Schmick, schmock, schmuck! Och för endast 90kr om dagen kan du få Jambas VDs sista kvidanden som ringsignal.
Med mitt första inlägg i december ser jag även till att kamma hem en guldmedalj i kategorin "mest klichéaktiga rubrik". Texttorkan är förhoppningsvis över, nu är det bara tiden som inte riktigt räcker till. Jag känner mig stundtals som en vandrande zombie. En riktig stekosdoftande knegarzombie som tänker på mat 24 timmar om dygnet. Jag arbetar med mat, läser böcker om mat och drömmer om mat. Och då har jag ändå 45 veckor kvar av utbildningen.
Hittills så har det faktiskt känts väldigt rätt. Fast samtidigt kan jag inte släppa tanken om att bli något mer än "bara" kock. Läsa på universitet och skaffa en fin examen för att bli en av alla de där som har en akademisk utbildning. Samt leva ett typiskt studentliv och bli fullständigt institutionaliserad för att sedan få en chock när livet knackar på ryggen. Men det är förstås inte för sent att gå igenom den biten också, trots att man tycker sig bli gammal väldigt fort. Något som får mig att fundera på om det kanske inte var lite väl förhastat att teckna ett medlemskap i PRO.
På fredag har jag skrivit upp mig för att jobba på det första julbordet. Jag börjar 07.15 och slutar någonstans runt 24.00. Efter det tänker jag sätta mig på MM-baren, dricka mig full och spy lite av utmattning på bussen hem. Det låter inte alls tragiskt eller så.
