Bussfasoner

Jag har fortfarande inte förstått varför bussarna är blåa. Vill de få oss att tänka på havet? Har alla busschaufförer blått blod? Är bussarna egentligen båtar fast med hjul? Tankarna är många och är på sitt sätt mer intressanta än meningen med livet.

Busschaufförer är också knepiga. Ibland är de skitglada och skrattar även när lille Stefan kladdar ner vindrutan med glass. Vissa dagar känner man sig som en seriemördare som får åka med bara för att slippa bråk.

Faktum är att en seriemördartyp åker med var och varannan dag. Mordisk blick, svart skinnjacka och långt hår. I portföljen förvarar han säkert sina knivar som ligger och väntar på nästa offer. Funderar på att tipsa polisen.

Det händer även att alkoholister hittar till bussarna. Jag gjorde misstaget att svara på tilltal en gång och kom in på en diskussion om framtida vätebombskrig. Den snälle farbrorn informerade mig om att jag en dag skulle bli lika gammal och skröplig som honom. Förutsatt att jag inte dog i ett vätebombskrig förstås. Att bomba Afrika med vätebomber för att slippa allt vad AIDS heter var ett förslag som påtalades men det lät ärligt talat inte särskilt vettigt. Han skulle i alla fall hem och äta ärtsoppa med öl till. En liten duns med påsen skvallrade om den brännvinsflaska som var ämnad att delas med grannkvinnan. Sedan har folk mage att påstå att det är ont om bra förebilder.