Bloggar som bloggar om mig

Jag har svårt att se mig själv som en bloggare. Jag pratar inte om det och ingen i min familj vet om det. Samtidigt kan jag inte påstå att jag inte vill bli läst. Men även om bloggandet har exploderat är det ändå lite tabu. Egentligen är det inget som jag borde hålla på med, inte med det kön som jag har tilldelats och särskilt inte i min ålder. Det är nästan lika illa som om jag skulle ha knypplat. Jag borde tänka mer med "kuk-i-kukuret" och ha intressanta konversationer med diverse toalettstolar klockan 05.30 under helgdagar. Enligt mediebilden av en testosteronstinn tonåring vill säga. En bild som jag har svårt att leva upp till. Eller rättare sagt inte har någon lust att leva upp till. Möjligtvis ett litet mellanting. Men bara litet.

Och än en gång har jag lyckats vrida en text åt helt fel håll. Jag ville ju bara tacka två hyfsat reko människor för deras länkar och kommentarer. Tack! (fast officiellt sett ställer jag mig likgiltig till dylika uppmuntringar).
------------------------------

Här har ni en blogg fylld med inlägg som är underhållande och klockrena! Jonas blandar hej vilt mellan allvar och humor, hans eget liv och roliga utklipp. Det här inlägget fick mig att fastna. Håll i hatten, för här är en blogg som kommer få era smileband att åka upp till öronen!
-Fröken Ajax

Kalle motiverar: "Jonas går från klarhet till klarhet. I sitt Blog By Kalle-liknande sätt att driva med sig själv och sina tillkortakommanden hittar han en ton som är fantastiskt underhållande. Han tillhör kategorin bloggare som stundtals har långa intervall mellan sina poster. Dock är hans rakt-på-sak-het värd att vänta på. Så även de djupa inlägg som får en att skrapa på bottnen av sin egen kreativitet. Mycket väl värd en RSS-addering."
-Blog By Kalle

- Hej, vill du att jag tar fram mitt kuk-i-kukur?. Det är ganska litet men det luktar som ett stort!. - *smock*.

Arrangörerna bakom Augustibuller tar krafttag för att minska ungdomsfylleriet

VISA sucks. I suck.

Blåa skor
Vita skor
Gul skjorta
Adidas tracktop
Hörlurar

=

Ledset bankkonto.

Nattuggla

Fyra kvällar och många hamburgare senare är jag åtminstone några erfarenheter rikare. Man har till exempel inte så mycket att säga till om när kökstelefonen ringer och det visar sig att polismästaren är sugen på en wienerschnitzel. För 81kr. Någonstans kan jag tycka att det är lite charmigt. Ungefär som när restaurangchefen, på frågan "Vet ni något om sällskapet ikväll?" svarar "Ja, en av damerna heter Bodil och kommer från Älvsjö men hon gillar inte analsex". "Fast det går ju att ändra på".

Min insats i köket har väl inte varit direkt extraordinär men jag har å andra sidan mest lagat barmat. Dock är enkelheten icke att förakta. Jag har trots allt blivit lite avtrubbad vad gäller beställningar och dessutom börjat förstå hur man jobbar rationellt i restuarangkök.

Vad gäller min eventuella medverkan vid Noramarken får jag se om jag orkar ta tag i det hela. Ett telefonsamtal gav åtminstone lite hopp, men för att göra en anmälan måste jag ordna en egen firma. Och det kostar förstås pengar. Bollocks.

En bekännelse

Jag har inte sett "Sagan om ringen"-trilogin. Endast en jättekort bit av den första filmen. Således förstår jag inget alls när folk diskuterar de tomtar och troll som förekommer i Tolkiens sagovärld. Om jag råkar nämna det här faktumet tror folk att jag skämtar, det scenariot existerar liksom inte i deras huvuden. Men nu har det blivit en principsak. Inte ens på min dödsbädd ska jag ägna ens så mycket som en tanke åt Gandalf, Frodo, Lego-Lars och allt vad de nu heter. Nej, istället för att se någon av "Sagan om ringen"-filmerna (eller ännu värre, att faktiskt läsa böckerna) ska jag plöja igenom alla de sex "Star Trek"-serierna och lära mig filmmanusen utantill. Bara för att retas.

Ett släptåg med värme

Ehm...ärligt talat så har jag faktiskt lite svårt att visualisera mig ett släptåg med värme. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Rubrikavdelningen får se till att skärpa sig.

Nåja. Ett säkert vårtecken är när man börjar se folk med solglasögon. Inte bara där solen finns utan lite överallt. I butiker, väntrum, skolsalar...ptja, ni fattar. I dessa fall bärs solglasögonen ofta av hondjur med krympta skinnjackor, leggings, jättelånga t-shirtar och stora örhängen. För att inte tala om själva solglasögonen. Jag tror nästan att vi behöver ett nytt namn med tanke på storleken. Ansiktsglasögon. Just det. De täcker inte bara ögonen utan även ansiktet.

Det här storleksfenomenet gäller även handväskorna. De täcker förvisso inte ansiktet men de tar upp dubbelt så mycket plats om bäraren. Således känns termen handväska väldigt förlegad. Skitstor väska låter bättre. Tillräckligt stor för att rymma den utrustning som en amerikansk fotbollsspelare har på sig. Men nu ska vi inte vara sådana. Jag är ju som bekant inte den som är den. Någonstans känns det ändå väldigt fel och alldeles för medvetet att faktiskt bry sig om vad folk har på sig och bär runt på. Det gör jag inte heller, åtminstone inte i den grad jag försöker påskina. Fast det är kul att skriva om.

Och nu har hela tanken med den här texten försvunnit totalt. Jag ville ju välkoma våren med en poetisk text om hur värmen sakta kommer åter. Både rubrik- och textavdelningen på den här skutan kan räkna med en rejäl kölhalning efter kvällsmaten.

Jag ska bli modell!

Jepp, jag har fått kontakt med en jättetrevlig farbror över MSN. Han ska fota mig på ett hotell i Sölvesborg, men jag får inte ta med någon kompis. Och jag får inte berätta för mina föräldrar för då riskerar jag att förstöra min modellkarriär. Jag vet att det är fult att ljuga men det här är ju min stora chans i livet. Tänk, jag kanske blir upptäckt av typ Bingo och får värsta superkontraktet? *håller tummarna*.

Att skala lök är som att klä av Peter Harryson...

...hur mycket du än snoppar av så kommer du ändå att börja gråta. Förresten, nästa vecka jobbar jag kväll. Det har jag i och för sig gjort förut också men nu känns det mera på riktigt. Vilket det förstås är. Skolan blir lätt som en trygg institution och är även betydligt lugnare. Dessutom får vi inga roliga bongar i skolan, bara stressade lärare som skriker och viftar med händerna.

På måndag ska jag ringa till en snubbe som är ansvarig för den årliga marknaden i Nora. Jag vill sälja mat där men har ingen aning om hur mycket man kan styra själv över vilken plats man får. Eller om det ens finns några kvar. Fast det är det bäst för honom att det finns, jag vet ju trots allt vart han bor (egentligen vet jag inte det, men säg inget).

Praktikdags

Första dagen gick i ett hackandets, strimlandets och skivandets tecken. Inte så oväntat kanske. Och besvikelsen över att servispersonalen inte bestod av 18-åriga tjejer i minimala bikinis är ett dystert faktum. Men det fanns ändå en ljusglimt. En sådan där som gör att man skär fingrarna av sig om man sneglar lite för mycket. Självklart är det ingenting som jag ägnar mig åt och alla eventuella skärsår beror på olyckliga omständigheter.

Nej men, seriöst nu. Det var faktiskt kul, folket var bra och än så länge känns det här yrket nästan inte ens som ett arbete. Förutom att fötterna domnar bort ibland.

Hmm

Ser det misstänkt ut om man går in på rummet med en näve papper och en flaska lavendeldoftande lotion? Nej jag tänkte väl det. Fyi skulle jag faktiskt bara smörja fötterna. Men nu inser jag att det inte låter så jävla bra det heller.

Birthday

Jag fick en...bärbar dator. Det kändes jävligt otippat. Några tröjor och kalsonger var det jag hade räknat med. De senaste åren har jag aldrig önskat mig något varken i julklapp eller födelsedagspresent. Och vad har funnits i paketen? Mobiler, MP3-spelare, hörlurar och kläder. Ett vinnande koncept månne? Fast jag är inte bortskämd eller så, oh nej.

Alltså, jag är ett år äldre. Och jag bryr mig inte särskilt mycket. Förra året gjorde jag kanske det. Jag kände mig stressad och efterbliven. Lite emo sådär, fast utan kajalpenna. Nu är det annorlunda även om inte mycket har förändrats rent konkret. Jag har i alla fall tagit tag i allt som jag vill förändra. Vilket i och för sig innefattar det mesta. Men jag är ju inte direkt lastgammal. Och fan, jag har en framtid. Om allt annat skiter sig kan jag laga mat tills jag dör.

Den som är den

Det måste vara jävligt tråkigt att vara den som är den för den som är den gör ju aldrig något. Fast jag är ju inte den som är den.

Smyger...

Det tassar runt en massa folk hemma just nu. Eller ptja, egentligen är det inte så många men tillräckligt för att jag inte ska kunna sitta här ostörd. Vilket i sig kan ses som något hälsosamt men jag gillar inte att vara hälsosam och därför gillar jag inte den här situationen.

Jag har börjat klura på en affärsidé. Och en totalrenovering av bloggen. Mer om det när uppståndelsen kring Jesus uppståndelse har lagt sig och ljusen på tårtan blåsts ut.