Tankar utan riktning

Jag skäms. Fortfarande så har jag inte sökt dom jobb som jag borde ha sökt. Tankarna vandrar utan ro. I själva verket är det väldigt enkelt, det är verkligen det, men ibland kan något enkelt kännas väldigt svårt. Jag anser själv att jag har potential. Rädslan för att min åsikt ska motbevisas är säkert undermedveten. Samtidigt är jag väldigt ödmjuk, och öppen för kritik. Jag har redan misslyckats med saker i mitt arbete, det kommer jag att fortsätta med, om än inte med flit. Men, om jag inte tycker att jag utvecklas som jag borde har jag lätt för att tröttna. Kan jag inte bättre än så här så kanske det är lika bra att byta spår? Det är en vanlig tanke, som jag oftast slår bort. När den fastnar finns det alltid ett skäl. Att ifrågasätta sig själv i måttliga mängder tror jag är nyttigt, och det är sällan som någon utomstående faktiskt gör det.