Värdelös

I lördags var allting på topp. Allt jag rörde vid på jobbet blev till guld och timingen var perfekt. Idag jag känner jag mig värdelös. Visserligen har jag jobbat några timmar. Fixat lite mat här hemma. Sedan har jag kastar bort sisådär 6-7 timmar på absolut ingenting. Mitt personliga brev ligger fortfarande på ritbordet. Boken med körkortsteori är igenslagen och istället för att gå ut och springa åt jag muffins med nyponsoppa.

Värdelös.

Det är ett hårt och föränderligt adjektiv. En människas sinnesstämning är även den föränderlig. Den styrs av hur vi låter oss påverkas av inre tankar och yttre faktorer. Ibland är det skönt att slappa, men inte när man egentligen inte vill. När man befinner sig i det där vakuumet av dålig självdisciplin och handlingsförlamning. Så dömer jag också mig själv, det är något jag väljer att göra.

Självkritik.

I mina ögon är jag aldrig tillräckligt bra, men heller aldrig tillräckligt dålig för att ge upp. När jag slappnar av med gott samvete är för att jag har lärt mig att koppla bort, lärt mig att inte alltid bry mig. Livskvalité handlar för mig inte om prestation. Det är bara en biprodukt som är lätt att snubbla på.