Det här med att skriva

För mig känns det mer naturligt att skriva än att prata. Jag vet att det låter sjukt men så har det varit ganska länge. Jag kan skriva otalet rader om diverse nonsens, reflektioner och tankar men i sociala sammanhang är jag den tysta typen som inte säger särskilt mycket. Visst har det sina orsaker, och jag jobbar på det men nu var det inte som skulle avhandlas. Skrivandet är för min del ett högst nödvändigt utlopp. Utan det skulle jag bli galen, håglös, neurotisk och...fullkomligt galen. Det är som gratis terapi i form av bokstäver.

Att skriva har jag förvisso gjort under hela skoltiden, men det är först på senare tid som det har övergått till att bli ett fritidsintresse. Jag har nått en nivå där jag faktiskt känner mig någorlunda bekväm med att låta andra läsa det jag skriver. Däremot är jag helt förtappad när det kommer till grammatik och jag har inget djupare intresse för språket som sådant. Jag vet vad verb, adjektiv och substantiv är. That's it. Jag har aldrig sett någon mening med att lära mig mer, jag kan ju redan språket, det är för sjuttsingen mitt modersmål. I skolan fick jag med nöd och näppe godkänt på grammatikproven men det påverkade inte slutbetygen som tur var.

Regler och konventioner har jag en viss hatkärlek till. Man kan se det som en utmaning att hålla sig inom givna ramar men samtidigt kan det vara hämmande, och när möjligheten finns att bryta dessa utan någon klagar är det svårt att låta bli. Hittills har jag inte tagit mig några större friheter. Leker lite med punkter och engelska kanske, uppfinner nya ordsammansättningar och torterar meningar med kommatecken. Jag fastnar lätt i ett skrivsätt som känns mekaniskt och opersonligt, jag får inte riktigt fram det jag vill. Det fattas en sjukt massa pusselbitar vilket egentligen inte är så konstigt. Det är ett pussel som aldrig blir färdigt, ett pussel som förhoppningsvis fortsätter att växa tills den där trevlige killen med svart huva och lie knackar på ryggen.